Vem är jag, om jag tänker efter??

Tittar på "Mia på Grötö".
Jag gillar både henne och programmet.
Just sådana program gillar jag. Lite mer lågmälda och...djupa?
Likadant med "så mycket bättre" och "stjärnorna på slottet".

Jag hörde en kritiker kapa alla dessa program vid fotknölarna för att det blir lite löjligt och _bara_ sånt.
Men där håller jag inte med.
Jag tror att det är bra, att man kan känna igen sig.
Livet är så snabbt på alla sätt idag, så att sätta sig och titta på folk som faktiskt pratar och ventilerar är inte dumt.
Och att man får se, att dessa "lyckade och lyckliga" personerna bara är människor dom också.
Med känslor och motgångar.
Allt är inte som det ser ut att vara, alltid.

Och sen ligger det i tiden, tror jag.
När allt går så fort, när det är så mycket stress och "tävling" som det är, då behöver man våga stanna upp och känna efter.
Vem är jag? Vad vill jag? Och varför vill jag det?
Men det är inte alls lätt, för alla.
Det är dock nödvändigt, ibland.
När livet vänder. När livet blir annorlunda än man tänkt. När det inte längre är stadigt under fötterna, utan mer som gungfly. Eller tjock lera.
När man ska skiljas, när man blir arbetslös, när man måste flytta, när någon anhörig dör eller när något annat händer som gör att livet gungar.
När man står vid ett vägskäl och måste välja.

För ett tag sen pratade jag med ett par andra personer om det. Att det är skönt att det inte längre är skämmigt att faktiskt gå och prata med någon, när det är knepigt i livet.
Prata med någon som inte bara klappar på en och håller med, utan ställer lite kniviga frågor. Får ut det som skaver.
Livet är inte lätt, jämt.
Det kan vara ganska guppiga vägar, man ska färdas på.
Och man kan behöva hjälp.
Alla dessa "djupa" program, kan faktiskt göra att fler vågar söka hjälp. För att så många berättar att man har sökt hjälp, utan att vara "sjuk".

Det är inte alltid lätt, att hitta sig själv. Veta vem man är.  Man kan behöva få hjälp med att reda ut det.
Vem är jag, om jag inte är någons fru. Vem är jag om jag inte är någons man? Vem är jag om jag inte är mitt yrke längre? Vem är jag om jag inte längre är mamma, till små barn? Vem är jag, om jag får min operation och blir frisk, när jag varit sjuk länge?
Vem är jag? Vem är jag då, om.....

Om man varit mamma länge, kan man ha tappat bort jaget, när alla flyttar.
Har man varit gifta länge, kan man lätt ha tappat bort vem man är, när man inte längre är någons partner.
Har man jobbat med samma sak eller på samma ställe länge, kan man ha tappat bort sig själv, när man inte längre jobbar kvar.
Om man får den där operationen, då kan man tappa bort vem man är, när man inte längre är sjuk.
Det är läskigt, att inse att man inte vet vem man är!
Allt är bara förvirrat..

Vi jobbar med något som kallas "arrow" där man sätter det man känner, på papper. Gör känslan konkret.
Hur det känns NU. Hur det är NU. Vilken känsla man vill ha, eller vilket resultat man vill ha, när allt är bra. Hur man vill ha det, när livet är ultimat. (eller arbetslivet, där vi använder det mest)
Hur man ska komma dit och vilka delmål man ska ha på vägen.
Konkret, sådant man kan påverka.
Mycket intressant och lärorikt!

Jag kan önska att alla gjorde det lite då och då. Satte sig ner och tänkte på vem man är och vart man vill.
I livet. I relationer. På jobbet. I familjen.
Det kan göra att andra saker som man inte tycker fungerar, faller på plats, när man vet vad det är som är i vägen, för att man ska kunna få ordning på livet eller situationen.
För det är inte alltid det man tror.
Man kan behöva gräva lite. Ibland ganska långt.
Och ibland låser det sig totalt.
För om man får veta vad det är som driver en, på riktigt, då kan man behöva omvärdera lite saker.
Man kanske kommer på att det krävs förändring.
Och gillar man inte förändring, då kan det blir jobbigt.

Det kan också bli uppenbart att val man gör, som blir tokigt, faktiskt omedvetet ÄR egna val, för att ska slippa ifrån saker.
Man kanske väljer fel partner, letar på fel ställen, för att man omedvetet, inte vill fästa sig vid någon.
Man kanske bara tittar på sådana jobbannonser som man absolut inte kan söka, För att man ska kunna säga att det inte finns några jobb.
För att slippa utsätta sig för intervjun!

Sånt, kan vara jätte jobbigt att upptäcka.
Men, ska man komma vidare, så behövs det.

Sen, är det också lite sorgligt, att de personer som tar sig tid till att reflektera över vem man är och hur man ska gå vidare, inte får göra det ifred, alltid.
Utan att andra ska ha åsikter om det.
Att man gör fel. När man är i kris.
Att man inte reagerar rätt, eller så som man "ska". Eller framförallt som man förväntas göra.
Då, kan andra som inte har allt med det egna jaget på plats reagera starkt.

Då är det inte alltid lätt, att sätta den egna gränsen. Och stå för att man måste få göra på sitt eget sätt.
Att ge sig in på den resan och jämt bli ifrågasatt, kan göra att man stannar upp och aldrig riktigt hittar rätt.

Vem är jag, om jag bara är Jag?
Om man skalar bort allt annat som man är.

Det kanske inte ens är en tanke man vågar ställa sig??