När ett virus sätter stora spår...

Ja jösses.
Livet har verkligen tagit nya vändningar i Coronas spår.
Jag skulle kunna skriva spaltmeter verkligen.
För mig, är det helt obegripligt att man inte kunde förutspå det här. Det har varit så uppenbart.
Och folk garvade åt mig i februari när jag var upprörd över att man inte kollade de som kom från kina och inte heller de som varit i Italien senare. (Jo, man kollade, men inte alla.)
Expertisen var så stenhårda med att viruset inte skulle komma hit. Men det gjorde det ju.
Nu är "alla andra" i kapp mig känns det som.
Nu är viruset här. Nu dör folk. Nu bes vi alla stanna hemma. Vilket vi gjort i flera veckor redan.
Men - skolan verkar inte stängas, vilket jag är otroligt kritisk till.
Ska ett barn/ungdom behöva dö för att skolan ska stänga? För vi kommer att komma dit.
Sen får "alla andra" hävda motsatsen.

Nåja, jag tror att det här suger musten ur alla just nu på olika sätt. Oron, insatserna, valen som måste göras - men även tankarna runt hur vi ska leva sen, när dammet har lagt sig.
För det känns helt klart som att livet inte blir som det var innan. Det här sätter spår hos alla på något vis.
Jag har tillbringat två arbetsdagar med att ringa runt till lokala företag och hör hur läget är. Och det är förtvivlat på så många ställen.
En lång lista hade jag att ringa, men jag orkade faktiskt inte. Det var för tungt.

Jag tror att det här delar folket i två läger, om inte fler. Men jag ser redan hur många tänker som jag... hur har vi levt hittills och hur vill vi leva sen?
Vad är viktigt när det kommer till kritan?

Jag har ju haft mycket tankar om det här redan tidigare. Det hänger ihop med att jag snart fyller 50, barnen börjar bli större.
Plötsligt ser jag hur jag snart kan tänka mer på mig och oss, maken och mig.
Barnen kommer att lämna oss så småningom.

Vi har redan slagit in på den banan innan det här hände. Funderat mycket hur vi lever och vad vi vill.
Jag har ju ändrat massor i hur jag äter, tränar och lever. Make är mig hack i häl och kämpar med högt blodtryck, glutenintolerans och stress.
Många tror nog att vi levt på en räkmacka i alla år, men vi har haft rätt tuffa 15 år tillsammans.
Stressiga generellt. Vi har tagit oss igenom många kriser, behövt kavla upp ärmarna och köra.
Och det har ju hänt saker precis hela tiden... sånt man inte berättar helt enkelt.
Jag är rätt personlig, men det som är privat, det är privat.

Men - nu har det tagit stop och saker måste ändras. Vi var som sagt där redan innan och det kaos som nu råder gör det ännu mer tydligt.
Vad det blir, det vet jag inte än.
Hade vi inte haft barn som går i skolan så hade valet varit jättelätt. :-) Men nu måste dom komma först. Familjen kommer först och just nu är det oerhört tydligt.
Det enda som kan tänka på mig, min hälsa och familjens hälsa, är jag/vi.

Just nu är mycket kaos. Själva Coronan har känts långt bort, men plötsligt får man rapporter från vänner och bekanta att dom ligger sjuka eller anhöriga som är riktigt sjuka.
Det känns som att många tror att det här bara är en vanlig influensa men riktigt så är det ju inte.

Jag tror också att man reagerar på det här på så olika sätt beroende på hur man är som person och vad man bär med sig i bagaget.
Endera tar man det på största allvar, eller så tycker man inte att det är så farligt och lever som vanligt.

Jag har text fått höra att min oro för att jag är i riskgrupp, dvs astmatiker inte är orsak till att jobba hemma. "många har astma"...
Jo, men alla måste ju ta ansvar för sin egen hälsa. Bara för att en person som är tex multisjuk tar ett beslut över hur hen lever gör ju att jag behöver ta samma beslut.
Många hoppar fallskärm och tycker att det är kul, det gör ju inte att alla njuter av det lika mycket.

Jag måste ta beslut om mig. Och det har gjort att jag nu valt att ta paus en stund, från det mesta.
Saker har ställts på ända och kalendern som var smetfull ända fram till sommaren, är plötsligt tom, så då passar jag på.
Jag ska lägga tid på familjen, barnen, maken och mig själv.
Det blev plötsligt så tydligt att inget annat spelar någon roll.
Senaste veckorna har varit ett vakuum och tunga på flera sätt, men nu släpper det.
Jag funkar så i alla situationer. Att behöva vänta på andras beslut är alltid jobbigt, men när jag väl kan ta beslut själv, då släpper det och jag blir väldigt handlingskraftig.

Maken och jag har bestämt att göra det bästa av denna tunga period och som alltid, när det blåser runt mig, då kan jag ställa mig i lä hos honom.
När det stormade runt honom för ett tag sen, då ställde jag mig bredbent framför för att skydda honom.
Jag var start, som en oxe. Nu har han varit stark för mig.
Det är kärlek.

Jag kommer inte skriva ett enda ord om Corona här efter det här. Det här är min frizon och jag skriver bara om roliga saker som gör livet värt att leva.
Nu ska jag njuta av det som går att njuta av och det kommer att bli jättemycket trädgård. :-)

Som alltid finner jag lugn på landet. I skogen och vid havet.
Här kan man ju se att någon bor! :-)

Ekar är vackra även utan löv!
Mitt favoritträd.

Och det här. Det är en lisa för själen.
Sol och hav. Så fantastiskt. Här landar jag och finner all energi jag någonsin kommer att behöva.

Och nu har jag även virkat klart två lite mindre filtar. Det är så kul med mormorsrutor!
Det går så fort...
Vad annars göra när man ska ha lite social distansering. :-)

Märkligaste veckan på länge.

Livet är märkligt.
För precis en vecka sedan, hade jag kommit hem från jobbet och tog helg.
Vi hade pratat rätt mycket om Corona på jobbet och det låg en oro i luften. Dagen innan hade vi jobbat hela dagen med att ställa in en del event, då vi insåg att det inte skulle gå.
Folk som anmält sig hörde av sig och undrade om det skulle bli av eller avanmälde sig.

Sakta förstod vi att smittan nog var här och skulle påverka oss, men hur mycket?

Och nu, en vecka senare så är det ju fullständigt kaos i landet.

Nu, försöker vi hålla oss så isolerade vi bara kan och ha så få socila möten som det bara går att ha, för att inte riskera smittas eller smitta någon.

Det här har jag tagit på stort alvar. Vi som fortfarane är friska, ska hålla oss friska så att vi inte belastar sjukvården i onödan.
De som är smittade, lär märka det nu i helgen och veckorna som kommer och det vill man inte göra värre.

Så, man får hålla sig borta från folk och njuta av solen och naturen.

Dock har den här veckan varit oerhört tubulent på många sätt och lång. Som två veckor minst i en!
Alla påverkas ju.
Även så jag och mina arbetsuppgifter. Så våren kommer att se helt annorulunda ut än vad jag ens kunde tänka mig för en vecka sedan.

När det var som mest rörigt, är det inte dumt att kunna ställa sig och titta på detta fina par, som paddlar runt så fint, utan minsta bekymmer i världen.

Jag är helt slut efter denna vecka och då kan jag bara tänka mig hur otroligt trött alla är som jobbat med den här krisen, dygnet runt.
För att inte prata om sjukvårdens alla delar. Usch.

Den sån här händelse har ju verkligen gjort att många tankar farit runt och hela landet ställts på ända känns det som.
Dock känns det som att det kommer att kunna bli ännu lite värre och man kan bara vänta.
Inte så kul för någon....
Jag lär komma tillbaks till det.

Innan allt blev så rörigt, så hade jag ett inlägg nästan klart och jag tänker att jag fortsätter på det, för Corona lär vara kvar ett tag...

Så, för två veckor sedan skrev jag det här inlägget:
Mina små bebisar tittar upp och växer.
Ska bli så kul att se om tomaterna hinner med i år eller om jag började för tidigt.

Ingen har ju kunnat undgå att Coronan sprider sig och halvpaniken med den.
Jag är fortfarande inte rädd men kritisk till hur hela pandemin har tagits om hand i landet, på många sätt.
Men, man kan ju bara försöka hålla sig ifrån alla hostande människor själv, peta i sig alla vitaminer man kan hitta och tvätta händerna som en galning.
Jag kokade mer kuckelimuckdricka förra helgen, som vi suger i oss. Mycket C vitamin, gurkmeja, lite chili och ingefära.

 Sen dunkar jag i mig mängder av D vitaim, Bvitaminer i flera former, zink, selen, oreganoolja och lite sånt. :-)
Det kan aldrig skada...
Många garvar åt mig, men jag måste ärligt säga att jag har inte mått bättre fysiskt och psykiskt än jag gör nu - när jag bara är ett år från 50.
Det hänger ju också ihop med att jag gått ner i vikt, tränar mer och yogar nästan varje dag.
Just yogan har gjort underverk med mig.
Jag har så mycket lättare med fokuset och känner mig nästan aldrig stressad, trots att livet inte direkt är en dans på rosor...
Det är ju något hela tiden. Den ena grejer som ska lösas efter den andra.
Maken sa häromdagen "visst sa du att 2020 skulle bli så mycket bättre än 2019?- Hur går det tycker du??"
:-D
Vafasen, vi är bara 3 månader in! ;-)
Vi har en stor utmaning som vi behöver få ordning på ganska snart. Men vi är grymma på att hitta lösningar när vi sätter den sidan till.
Benar ut vad som är problemet och sätter sen strategier. Det finns inget annat än att det ska gå....

Året börjar även inte helt bra gällande kriminalitet.
Vi var med om en otroligt läskig skjutning i veckan. En person, jagade flera andra genom vårt centrum och sköt mot dem.
Ett av skotten gick rakt in genom ett fönster till ett konferensrum, som vi ofta använder.
Stället ligger mitt i centrum, mellan en vårdcentral, folktandvård, gymnasium, butiker och McDonalds.
Det snurrar mängder med människor där, barn, gamla och många av mina kollegor.
Jag sitter ofta och jobbar vägg i vägg med det rum som besköts.
I rummet satt ett tiotal av mina kollegor denna dag. Det var ren tur att ingen träffades.

Men, alla vi fick ju en chock och hela krisruljansen drogs igång.
Det är så svårt att ta in att det hänt och vi var alla i chock i flera dagar.

Men, det är ju bara att bita ihop och fortsätta jobba. Skitungarna ska inte få vinna över att vi vanliga människor ska kunna röra oss i det offentliga rummet.

I fredags hade vi ett av årets första sammankomster, tidigt som sjutton, men roligt.
Solen sken från en klarblå himmel när jag åkte vid 7. Galet vackert!

Jag tog dagen till ära en klänning, som jag fick mycket beröm för. Tom när jag efter var inne på en butik, berömde damen i kassan den för att den var så fin. :-)
Inte dumt, när den är köpt på REA för nästan inga pengar alls.

 Helgen har jag tillbringat i gamla hoods, norr om stan. Där är jag så sällan och det ser inte alls ut som när jag flyttade därifrån.
Maken var inte så glad över att jag tog tåget i Coronatider, men tåget var ju nästan tomt. Och det gäller ju att inte röra vid stänger eller stå nära andra människor.
Det är omöjligt i morgontrafiken, men att åka mitt på dagen funkade fint.

 Vi är ju ett gäng på 12 damer som hängt ihop i mängder av år. Vissa av oss träffades första gången för 27 år sedan och vissa för 13...
Många av oss träffades på nätet först och sen har vi börjat träffas IRL så att säga för ett gäng år sedan och nu träffas vi ett par gånger om året så många som möjligt.
Det är sällan vi kan närvara alla 12.
Det otroligt coola är att vi tillsammans har 40 barn! :-) Och numera även ett ganska stort antal barnbarn.
Tänk vilken tillgång det är när det händer något i ens liv eller barnens liv. Man hör bara av sig i vår grupp och vips har man svar.
Vi jobbar ju med helt olika saker alla med, så det som ingen av oss vet....tja... :-)

När barnen var riktigt små, då var det dessa damer jag först frågade innan jag ringde vårdcentralen om något barn var sjuk och jag inte visste råd.
Det ingen av dessa damer visste, tja, det var knappt värt att veta. :-)

Så, i lördags träffades vi 7 av oss och åt en god middag, pratade om livets upp och nergångar. Skrattade så att vi skrek och även grät en skvätt.
Det är ju så när vi har många barn, som nu även har sambos och egna barn, då händer det ju alltid något.
Jag skulle lätt kunna skriva en bok om allt som hänt och händer.

Det var ju helt utan män... förutom denna fina herre. Så söt som man bara dör. Och en otrolig personlighet.

Så nu googlar jag katter, igen...