När ett virus sätter stora spår...

Ja jösses.
Livet har verkligen tagit nya vändningar i Coronas spår.
Jag skulle kunna skriva spaltmeter verkligen.
För mig, är det helt obegripligt att man inte kunde förutspå det här. Det har varit så uppenbart.
Och folk garvade åt mig i februari när jag var upprörd över att man inte kollade de som kom från kina och inte heller de som varit i Italien senare. (Jo, man kollade, men inte alla.)
Expertisen var så stenhårda med att viruset inte skulle komma hit. Men det gjorde det ju.
Nu är "alla andra" i kapp mig känns det som.
Nu är viruset här. Nu dör folk. Nu bes vi alla stanna hemma. Vilket vi gjort i flera veckor redan.
Men - skolan verkar inte stängas, vilket jag är otroligt kritisk till.
Ska ett barn/ungdom behöva dö för att skolan ska stänga? För vi kommer att komma dit.
Sen får "alla andra" hävda motsatsen.

Nåja, jag tror att det här suger musten ur alla just nu på olika sätt. Oron, insatserna, valen som måste göras - men även tankarna runt hur vi ska leva sen, när dammet har lagt sig.
För det känns helt klart som att livet inte blir som det var innan. Det här sätter spår hos alla på något vis.
Jag har tillbringat två arbetsdagar med att ringa runt till lokala företag och hör hur läget är. Och det är förtvivlat på så många ställen.
En lång lista hade jag att ringa, men jag orkade faktiskt inte. Det var för tungt.

Jag tror att det här delar folket i två läger, om inte fler. Men jag ser redan hur många tänker som jag... hur har vi levt hittills och hur vill vi leva sen?
Vad är viktigt när det kommer till kritan?

Jag har ju haft mycket tankar om det här redan tidigare. Det hänger ihop med att jag snart fyller 50, barnen börjar bli större.
Plötsligt ser jag hur jag snart kan tänka mer på mig och oss, maken och mig.
Barnen kommer att lämna oss så småningom.

Vi har redan slagit in på den banan innan det här hände. Funderat mycket hur vi lever och vad vi vill.
Jag har ju ändrat massor i hur jag äter, tränar och lever. Make är mig hack i häl och kämpar med högt blodtryck, glutenintolerans och stress.
Många tror nog att vi levt på en räkmacka i alla år, men vi har haft rätt tuffa 15 år tillsammans.
Stressiga generellt. Vi har tagit oss igenom många kriser, behövt kavla upp ärmarna och köra.
Och det har ju hänt saker precis hela tiden... sånt man inte berättar helt enkelt.
Jag är rätt personlig, men det som är privat, det är privat.

Men - nu har det tagit stop och saker måste ändras. Vi var som sagt där redan innan och det kaos som nu råder gör det ännu mer tydligt.
Vad det blir, det vet jag inte än.
Hade vi inte haft barn som går i skolan så hade valet varit jättelätt. :-) Men nu måste dom komma först. Familjen kommer först och just nu är det oerhört tydligt.
Det enda som kan tänka på mig, min hälsa och familjens hälsa, är jag/vi.

Just nu är mycket kaos. Själva Coronan har känts långt bort, men plötsligt får man rapporter från vänner och bekanta att dom ligger sjuka eller anhöriga som är riktigt sjuka.
Det känns som att många tror att det här bara är en vanlig influensa men riktigt så är det ju inte.

Jag tror också att man reagerar på det här på så olika sätt beroende på hur man är som person och vad man bär med sig i bagaget.
Endera tar man det på största allvar, eller så tycker man inte att det är så farligt och lever som vanligt.

Jag har text fått höra att min oro för att jag är i riskgrupp, dvs astmatiker inte är orsak till att jobba hemma. "många har astma"...
Jo, men alla måste ju ta ansvar för sin egen hälsa. Bara för att en person som är tex multisjuk tar ett beslut över hur hen lever gör ju att jag behöver ta samma beslut.
Många hoppar fallskärm och tycker att det är kul, det gör ju inte att alla njuter av det lika mycket.

Jag måste ta beslut om mig. Och det har gjort att jag nu valt att ta paus en stund, från det mesta.
Saker har ställts på ända och kalendern som var smetfull ända fram till sommaren, är plötsligt tom, så då passar jag på.
Jag ska lägga tid på familjen, barnen, maken och mig själv.
Det blev plötsligt så tydligt att inget annat spelar någon roll.
Senaste veckorna har varit ett vakuum och tunga på flera sätt, men nu släpper det.
Jag funkar så i alla situationer. Att behöva vänta på andras beslut är alltid jobbigt, men när jag väl kan ta beslut själv, då släpper det och jag blir väldigt handlingskraftig.

Maken och jag har bestämt att göra det bästa av denna tunga period och som alltid, när det blåser runt mig, då kan jag ställa mig i lä hos honom.
När det stormade runt honom för ett tag sen, då ställde jag mig bredbent framför för att skydda honom.
Jag var start, som en oxe. Nu har han varit stark för mig.
Det är kärlek.

Jag kommer inte skriva ett enda ord om Corona här efter det här. Det här är min frizon och jag skriver bara om roliga saker som gör livet värt att leva.
Nu ska jag njuta av det som går att njuta av och det kommer att bli jättemycket trädgård. :-)

Som alltid finner jag lugn på landet. I skogen och vid havet.
Här kan man ju se att någon bor! :-)

Ekar är vackra även utan löv!
Mitt favoritträd.

Och det här. Det är en lisa för själen.
Sol och hav. Så fantastiskt. Här landar jag och finner all energi jag någonsin kommer att behöva.

Och nu har jag även virkat klart två lite mindre filtar. Det är så kul med mormorsrutor!
Det går så fort...
Vad annars göra när man ska ha lite social distansering. :-)