Tankens kraft, finns den?

Jag såg ett inlägg på fejjan i morse, där en person ruttnat på alla de "Nyandliga" påståenden som snurrar runt.
I det här fallet var det "Vi finner inte lyckan, vi skapar den".

Jag började fundera på det. På själva företeelsen och reaktionen.
Jag förstår att man kan ledsna på det, men ändå...
Det drog igång hjärnan på mig..:-)

Och så funderade jag på om jag kan få ner, det jag tänker här. I text.
Det är inte helt lätt. :-)
Text är svårt. Eftersom den som läser tolkar själv och inte "hör" tonfall tex och man kan inte argumentera..

Men, jag tänker såhär.
Man ska inte underskatta tankens kraft och possitivt tänkande.
Hjärnan är på nåt vis inställd på negativitet. Det hänger säkert ihop med överlevnad.
"Oj, ett Lejon. Kan jag springa ifrån den?"
- Jajjamensan! :-)
Inte...
De flesta människor tänker negativt först. Det krävs ett aktivt tänkande för att få det positivt.
Är glaset halvfullt eller halvtomt?
Det kräv bokstavligen "bombning" av positivitet för att man ska tänka mer positivt än negativt.

Hur många (inklusive mig själv!) tänker inte på morgonen.
"faaan, så ringer klockan. Usch. och så är det tisdag. fy faaan en lång vecka. mörkt och kallt är det också. Och så ska jag jobba med det där puckot idag. Urk.."

Hur blir den dagen? Garanterat inte så kul. Det blir en såndär dag, där man konstaterar att man inte borde gått upp alls!

Tänk om man väljer tvärsom?
"Klockan ringer. "Vilken härlig morgon! Trött, men upp och hoppa så piggnar jag till. Mörkt, härligt då tänder jag ett ljus! Tisdag, underbart, då har jag flera dagar att hinna med mitt jobb på. Jag ska jobba med X och hon/han är ju lite jobbig, men va fasen, jag lär mig något på att jobba med den personen nu. Vad kommer att hända för kul idag??"

Hur blir den dagen?
Hjärnan väljer inte de senare själv.
Vi är programerade så! Vi måste själva välja tankesättet och "skapa vår egen lycka"

Om någon säger EN negativ sak om mig eller min klädsel, så krävs det TIO positiva för att uppväga. Den negativa fastnar.!

Det är lättare att tänka "Nej, jag kan inte" än att tänka "jag vet inte om jag kan, men jag prövar!"
Eller "ja självklart kan jag!"
Att alltid tänka så, kräver övning! :-)

Jag är ju inte religiös på nåt vis, just för att jag inte gillar att man ska lägga sitt liv ni någons händer.
Tex Guds. Och blir det inte bra, nä, då ville gud inte att det skulle bli bra. Typ.
Man har något att skylla på.
Det händer så mycket knas i världen på grund av religion och hur man väljer att tolka det.
Folk tar inte ansvar för sina handlingar när det görs i olika religoners namn.

Däremot så lockas jag av just den här "nyandligheten". Där man ser till sig själv och vad man själv kan påverka.
Vilka val man kan göra. Hur man tänker. Att man afformerar det man vill ha i livet. Man omvänder hjärnan att tänka positivt, även när livet suger häst b..tja..inte är så kul.

Sen är det ju så, att man väljer ju inte att bli sjuk! Det kan man inte bestämma sig för att inte bli!
Och man kan ju inte avvärja tex en uppsägning genom att tänka "nejdå, klart jag kommer att ha jobb".
Osv.
Vissa saker kan man inte tänka bort, eller välja bort.
Men, man kan välja hur man tacklar motgången.

Jävligt lätt för mig att sitta och säga som är frisk! Och har det bra på alla sätt.
Har en fin familj, en drös barn, jobb, tak över huvudet och mat i kylen.
Men, det har ju inte alltid varit så.
Jag har gått igenom en hel del skit genom åren. Jobbat i motvind och uppförsbacke.
Varit mer en utfattig. Både bokstavligen och bildligt.
Varit ledsen, sårad, arg, frustrerad och undrat "ska det verkligen vara såhär!?"

Det är ju inte helt vanligt att ens förstfödde lär sig gå, i korridorerna på radiumhemmet, tex.
Jag har varit grymt ensam, många gånger.
Kanske inte bokstavligt, men inombords.

Så, min devis blir liksom "bryt ihop och kom igen" Man får vara ledsen, som fan. Förbanna livet och tänka att "det var väl själva faaan".
Men, sen måste man resa sig, kavla upp ärmarna och komma igen.
På den nivån man kan.
Man kan välja det.

Sen förstår jag att man blir provocerad av alla de "possitiva coacherna" som hoppar upp och ner och ylar "leeee, kom igen leee".
Och får pröjs för det.
Men, många gånger när man är i kris, eller tycker att livet suger citron, då hjälper det inte att man går till någon som klappar en på kinden och säger "men staaackaaars, vad det ÄR synd om dig, vad dumma dom har varit"
Och faller in i samma offer roll eller kanske tom förövarrollen.
I stället för att stå fritt, bredvid och säga. "Ja det var ju skit! jag förstår att du är ledsen nu. Men, hur kan jag hjälpa dig? Vad är problemet? hur ska du gå vidare? Vad behöver du?"

Man fastnar så lätt i ältandet! Hjärnan vill det.
Men, man kommer ingen vart.

Och det är klart, att om man är jätte sjuk, kanske har varit länge, ser ingen förbättring och det bara är mörkt.
Klart som fasen att man tänker negativt då.
Men då behöver man inte någon eller något som spär på det negativa.
Då behöver man någon som kan se det positiva, det lilla positiva som finns. Som alltid finns!
Och jobba på det.
Ta fram det.

Låt oss ta en person som är PT och har en spinningklass.
Om den personen ylar "jag veeeet att det här är tungt, jag tycker att det här är jätte jobbigt, men nu trampar vi"...då trampar inte en jäkel utan tänker bara på att det är jobbigt och gör ont i alla muskler.

Men om personen ylar "kom igeeeeeeeeeeeeeeeeen, nu köööööööööööööör vi! Trampa, trampa vi är snart framme!" Då trampar folk som tokiga!

Och om höjdhopparen som ska över den där sjukt höga pinnen där framme står och tänker "näe, jag kommer inte över! Jag kommer att riva! Det gåååår inte"...Då kommer hon inte över!
Hon river garanterat!
Men, om hon tänker "japp, här ska jag över, det går lätt!" Hon blundar och ser hur hon springer och hoppar över, hur hon står bredvid sen och hoppar av glädje.
Chansen att hon hoppar över har ökat betydligt!

Och som nu till exempel, när jag träffar på lite folk som vet att pappa gått bort.
Den som lägger huvudet på sned, smeker mig på armen och säger "men guuuud, jag beklagar, så sorligt, hur mååår duu nuuu"..
Ja, den får ju mig att lipa som lille skutt! För visst är det lite synd om mig, väl??

Och den som smekter mig över armen och säger "jag beklagar, verkligen! Men så skönt att han slipper lida nu och att han får vila!"
Då ler jag faktiskt! För det är ju så det är. Han har det bra nu, var han än är.
Och mig är det inte synd om.
Det finns små barn, som mister föräldrar, ibland båda! DOM är det synd om!

Och samma är det med mamma, trots att hon nu har sorg.
Men, tänk så härligt, att hon har fått förmånen att leva med samma man i över 40 år!
Att hon var med, när han gick bort.
Att hon kan välja de ljusa och fina minnena. Och att hon har så fint stöd av de som står henne nära.

Så tänker jag.