Var är han då?

Vissa dagar, är "mellandagar".
Dagar som bara...är.
Dom är inte dåliga, men heller inte ..."yey" dagar..
Idag har det varit en sådan.

Solen sken, vilket var underbart! Jag hann få lite sol på näsan. Jag borde ha tagit en promenad, egentligen.
Nu borde man verkligen se till att få de D- vitaminer man kan, när solen väl visar sig.
Det märks, både på morgonen och kvällen att det sakta men säkert blir ljusare.
Det är najs!

Morgonen började jag med att jobba undan lite.
Sen åkte jag till nagelfixarinnan. Det är alltid trevligt. En såndär skön stund, som bara är för mig. Såna stunder som mammor sällan har, får, eller tar sig.
Det är så mycket omsorg om alla andra, hela tiden, att det är sällan man gör något för bara en själv.
Så är det ju till och med med träningen, att den inte bara är för mig.
Den är ju lika mycket för att barnens skull. Att jag ska orka, fysiskt, men också psykiskt.
För att vara mamma är inte alltid lätt.
Har man fyra barn, så har man alltid tankarna hos fyra barn, på ett eller annat sätt.
Man gör saker för, med och åt dom.
Men just att göra vackra naglar, det är bara, bara för mig.
Vilket är svårt att förklara, för andra som undrar varför jag lägger pengar på det.
Så enkelt är det.

Sen, känner jag mig "klädd" också. Ska jag ut till kund och har dräkt, smink och fixat hår, då vill jag inte behöva sitta på händerna, för att naglarna är fula.
Och jag får ofta frågan var jag gör mina naglar, för att dom ofta har en lite annorlunda "bling" :-)

Nåja, det brukar vara en mysig stund.
Idag blev det, inte riktigt så.
För, hur otroligt det än låter, så hade även hon hade sorg nu.
Det syntes att hon var trött och lite sliten. Det visade sig att en nära anhörig till henne gått bort, samma dag som min pappa!
Det blir till och med begravning dagarna efter varandra.

Och då blir det ju lite..tungt..
Det kommer man inte ifrån.
Vi hade ju trevligt ändå och naglarna blev fina..Men, tja...
Det är ju inte så att man peppar varandra...

Efter naglarna passade jag på att fylla kylen lite innan jag satte mig för att jobba igen.
Men, det gick inte bra.
Jag hittade inte riktigt lusten och tittade mest bara på skärmen.
Det jag behövde få klart, blev klart, men inte en rad mer.
Jag gav upp..

Idag gick det även upp för Minime att något hänt.
Hon har inte verkat förstå det hittils och när jag berättade för dom att morfar inte längre fanns, så bara gick hon sin väg.
Lillman förstod ju och har pratat en del om det.
Det har varit rätt mycket tankar hit och dit första dagarna, sen lugnade det ner sig.
Sen har han frågat, flera gånger, om mormor är mycket ensam nu.
Och blivit lugn när jag sagt att mormor bor själv, men hon är inte ensam! :-)

I kväll var första gången som Minime frågat var morfar är nu.
Och vi säger som vi brukar. "Han sitter och tar en wirre, med farfar!" ;-)