Det är en liten märkligt känsla, i och med att flyget inte tar mer än 50 minuter, att man kl 16 sitter och fikar med sin syster i ett annat land och klockan 19 är jag hemma.
:-)
Jag var ganska "slut" mest mentalt och kroknade rätt tidigt. Mycket har hänt under ett par dagar..
I tisdags, checkade jag in på dagens sista flyg till Norra Finland.
Ett litet, halvfullt propellerplan tog oss över "pölen". Det var alldeles stjärnklart och månen lyste på oss.
Det var så vackert att flyga över först Uppsala och sen Gävle.
Väl framme plockades upp av mamma och systerdotter.
Det var kallt och allt klätt i frost.
Dagen därpå gick åt till att förbereda begravningen. Det är en hel del som ska pysslas med och förberedas, även om det bara skulle bli 20 personer.
-15 grader och ett lätt molntäcke.
Dagen gnistrade!
Solen hängde som ett eldklot över trädtopparna.
Och jag valde att göra en bukett med tre röda och tre vita rosor.
Jag har ett halsband, där jag "är" själva guldhjärtat, två rubiner symboliserar mina döttrar och tre diamanter symboliserar sönerna och maken.
Jag har samma stenar i min vigselring. Två rubiner och tre diamanter.
Så att välja blommor, var inte svårt. (Sen var röda rosor pappas favorit blommor)
Min mamma, syster och systerdöttrar hade också enormt vackra buketter. Enkla, men vackra.
Vi hann förbereda oss mycket dagen innan, prata igenom hur och vad vi skulle göra. Jag hann sätta mig in i traditionen som finns där, som vi inte har här. Och traditionen i den frikyrka vi nu var i.
(pappas familj hör till Baptisterna, även om han inte varit aktiv, fick han inte begravas i den "vanliga" kyrkan)
Men, hur jag skulle reagera visste jag ju ändå inte.
Det vet man inte, innan man är där, i den situationen.
Vi har haft lång tid på oss att förbereda oss, eftersom han varit sjuk så länge.
Familjen har förstått, hela hösten att han inte skulle orka, så länge till. Så den "akuta" sorgen, har vi redan gått igenom, kan man säga.
Att han gick bort var ingen chock, som det annars kan bli, utan det är mer en lättnad, att han slapp ifrån lidandet.
Men, man vet ju ändå inte hur man reagerar på själva begravningen.
Då blev det så uppenbart. Så på riktigt, att han inte längre finns!
Att han faktiskt ligger där. I kistan.
Det är fortfarande overkligt. Så just den minuten, när han bars in, var den jobbigaste stunden på hela dagen.
Traditionen "av jord är du kommen" finns inte i hos Baptisterna, utan dom lägger tre liljor på kistan i stället.
Ibland bryts dom av och ibland läggs dom bara på kistan.
Jag tycker att det var jätte vackert!
Kistan var av lin.Min mamma har under stor del av sitt liv, jobbat i linfabrik, så det valet var inte heller så svårt.
Jag blev grymt imponerad av begravningsentreprenören som råddade hela begravningen. Han hade stenkoll på alla och allas blommor.
Sen bars kistan till graven och sänktes ner.
Mamma tröstade mig med att han faktiskt inte är där, längre. Det är bara kroppen.
Men ändå!
Vi frös något otroligt under tiden vi stod där och sjöng en sista psalm. "Härlig är jorden".
Sen åkte vi tillbaks till församlingshemmet och hade minnesstund.
Jag träffade släktingar som jag inte sett på både 20 och närmare 30år!
Och det är ganska intressant det med.
Att träffa folk som man bara mins som barn. Och nu träffar som vuxen.
Det är fel ord, att säga att en minnesstund är "trevlig", men det var ändå lättsamt.
Hela dagen var ljus och fin.
Mycket just för att det här mer var ett avslut.
För många, där döden är mer oväntad, blir begravningen en början. En början på själva sorgearbetet.
Min mamma och syster ligger långt före många andra släktingar i sitt sorgearbete, eftersom dom sett hur pappa mått och skött honom under hösten.
Att pappa har varit sjuk i nästan 14 år, är det inte många som vet.
Och han har inte sett sjuk ut förrän sista året. Och när någon är kronisk sjuk, så glöms det nästan bort av alla runtomkring.
Han gnällde inte heller och hade en enormt hög smärttröskel. Så frågade någon honom hur han mådde så svarade han "bra".
Det var bara de personer som kände honom väl, som såg hur sjuk han var.
Och de personerna kunde man räkna på en hands fingrar.
Nu är det mer, en ny era som kommer.
En ny vardag som man ska anpassa sig till, framförallt mamma.
Och det är inte helt lätt på en liten ort, att inte följa det sedvanliga "sorgemönstret".
Att inte vara helt golvad, utan vara tacksam över att den man älskar inte längre behöver lida och kämpa och sen försöka anpassa sig till den nya vardagen.
Det är inte alltid lätt för andra att förstå.
Nåja, dagen och natten var kalla. Uppåt -20 grader, så det blommor vi la på graven frös direkt.
Och blev ju så vackra!
När vi åkte dit för att tända varsitt ljus innan jag åkte hem, fotograferade jag alla blommor, som såg ut att ha blivit doppade i socker!
Sen, var det dags för mig att sätta mig på flyget och åka hem igen.
Efter 3 dagars samvaro. Där vi gråtit, skrattat och babblat.
Mamma och jag satt långt in på nätterna med varsitt vinglas.
Jag var glad att jag valde att åka själv, utan någon annan i familjen. Nu kunde jag verkligen var där. Utan att behöva tänka på någon annan.
Kunde lyssna utan avbrott.
Bara focusera på mamma, mig själv och det som skulle göras.
Sen var det dubbeltur att inte maken följde med!
För jag hann knappt sätta ner fötterna på finsk mark, innan han däckade i 40 graders feber och halsfluss!
Så typiskt!
Det är inte kul att var jätte sjuk, ensam med två pigga barn!
Som tur var kunde han ringa in farmor, som kom och klappade på honom och sen fiskade barnen med sig hem.
Vilket var enormt skönt för mig med.
Jag kunde liksom inte riktigt tänka på dom här hemma, när jag var mitt uppe i begravningen.
Även om, vi som sagt inte var och är golvade, så suger det musten ur en, ändå.
Problem, blev det dock för mig att ta mig hem ifrån flygplatsen.
Visst, det går både tåg och taxi. Men hur kul är det? När man bara vill hem och ladda om?
Som tur är har jag min klippa C, som alltid ställer upp, när man än frågar.
Så hon kom susande och hämtade mig! :-)
Väl hemma blev det en rätt tidig kväll.
Jag var helt slut. Av all spänning och tre intensiva dagar.
Man går ju på ren vilja och litervis med kaffe!
Så även om jag varit ifrån barnen flera dagar, så var det skönt att dom sov hos farmor, så att även jag fick landa och sova 12 timmar.
Idag åkte vi till "fabbo doktorn" och hämtade lite medikamenter till maken.
Förhoppningsvis är han pigg och smittfri i morgon så att han kan följa med på kalas.
Nu är det vardag igen. Livet går vidare och det gäller att göra det bästa av varje dag.
Man vet aldrig när det tar slut.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar