Sidor

tisdag 30 oktober 2012

Remember remember the 29th of Octobre

Hallå där!
För er som inte vet är jag denna bloggerskas äldste dotter, och jag har blivit tillbedd att skriva ett litet gästinlägg! Det jag ska berätta om är gårdagen, som många i min familj har haft väldigt roligt åt -.-Som min käre bonusfar beskrev det igår:
Det började dåligt och sedan gick det bara utförs. Sedan kom jag hem.

01.58: Jag vaknade av att mobilen vibrerade, som den alltid gör när den är fulladdad, som om den tror att jag faktiskt ska dra ur sladden mitt i natten. Ha! Men den fick sin hämnd, för trots att väckarklockan klart och tydligt sa att tiden var 01.58 (Se samma siffror i övre vänstra hörn) så sa mobilen något annat, nämligen 00.59 (mina klockor är aldrig helt synkroniserade). Låt mig beskriva mitt tillstånd: Jag var trött. Vad pågår då i mitt huvud? 1.Vad är klockan? 2.Snart två... vad betyder det? 3. Två.... 4.Ah! Jag ska inte upp! 5.Hm... vad betyder detta? O.S.V
Det tog ett tag innan jag gick upp och kollade på de tre andra klockorna som finns tillgängliga utanför mitt rum, och efter ytterligare några minuter kom jag fram till att det är min väckarklocka som visar den rätta tiden. Detta stoppade mig dock inte från att vakna ytterligare ett dussin gånger under natten bara för att försäkra mig om att klockan går rätt. Bra start på dagen!

10.30. Mitt skift som volontär började och jag kände mig redo för lite uppiggande arbete! Ingenting ger så god hälsa och sunt förnuft som lite välförtjänt jobb! (sarkasm... eller?) Mitt jobb går i stort sätt ut på att dela ut tidningar, antingen till fots eller med bil, till antingen enstaka människor eller företag. Igår så fick jag och en till person i uppdrag att dra runt på varsin trall (Jag tror inte det heter trall utan snarare prilla eller något, men what ever) och vi fick åtta buntar tidningar var. Varje bunt väger säkert fem kilo var. Jag vet inte om ni förstått detta, men de sakerna vi drog runt på har bara två hjul, så man måste hålla dem i en specifik vinkel för att överhuvudtaget kunna flytta på dem. Vilket betyder att man först måste hoppa upp med ena benet bak på (låt oss kalla det för en vagn) vagnen och sedan luta sig bakåt med andra benet så långt bak som möjligt och med all sin vikt häva vagnens andra ände några cm upp i luften så att man sedan med all sin kraft kan trycka ned de två handtagen och få vagnen i rätt vinkel. Detta var ca. 0.01% av vårt jobb, men det betyder inte att jag inte svettades när jag var klar.
Sedan kom det då till jobbet att rulla dessa vagnar (Jag måste bara säga, jag tror hjulen i min vagn faktiskt förlorade luft under vår framfart, vilket gjorde det ännu tyngre) genom Stockholms folkfyllda gator, och framför allt backar! Backar vad jag hatar er! Kullerstenar också för den delen.
Vi hade en lista på ställen där vi skulle lämna av tidningar, men vi gick bara till de två närmaste ställena, sedan gick vi till småställen påväg till det tredje stället och försökte få dem att ta lite.
"Kan inte ni tänka er att ha lite tidningar liggandes här någonstans? Det är gratis!"
Tyvärr verkar ingen i Stockholm ha plats för tidningar nu för tiden. Suck.
Det värsta var dock inte att rulla fram på gatorna och tvinga sig själv över gatan när man måste över gatan innan den gröna gubben försvinner, och tvinga sig upp för backar, det värsta var att det aldrig tog slut! Min kollega hade tur och blev av med två av sina buntar redan från början, sedan kom jag.   "Hej! Skulle ni kunna tänka er att ha lite tidningar om... liggandes?" Jag: Det här är perfekt! Folk måste alltid sitta och vänta inne hos frisören, de kan alltid ha lite tidningar liggandes! Jag ler förväntansfullt och visar framsidan på den förste av ett halvt dussin tidningar.
Den arbetande frisören: "Åh... Jag kan ta ett exemplar!"
Jag: "Okej, tack så mycket!" Tack så j*la mycket! Den där tidningen ni just tog gör mitt jobb sååå mycket lättare! Det var säkert 10 kilo som jag slipper bära på nu, tack!!!
Och så går man till nästa, ett litet café.
"Snälla?" Förväntansfullt leende, en bunt på mindre än ett halvt dussin tidningar (man får ju inte skrämma upp dem med för många tidningar) håller fram dem med darrande armar.
"Vi har inte riktigt plats, kan ta ett exemplar." Men va f*n!
Så fortsätter man ned för gatan med 40kilo minus två tidningar som man småspringer med för att överhuvudtaget komma någon vart.
"Nej stackarna! Vad tung det måste vara!" Säger ett par som går förbi och ger oss sympatiska blickar.
Ja hjälp för världens skull inte till! Neeej! Jag måste bara stanna fem gånger i denna backe och hämta andan med värkande armar. Ingen hjälp behövs! Inte alls! Ta inte ens en tidning för att lätta på vikten!
Förlåt om jag förolämpar några Stockholmare, jag vet av egen erfarenhet att många av er är väldigt trevliga; Jag talar specifikt om dig du medelåldersman som inte tog en tidning men ropade "ha en trevlig dag" tillbaka i utkanten av stan i lördags, det värmde! Men ni måste hålla med om att det också finns några rötägg där ute; Jag vänder mig till dig herre som idag använda en massa svordomar när vi med glada leenden försökte pracka på dig en tidning som kan ge dig en trevlig dag om du bara tar dig tid att läsa den. Sååå... Med andra ord har jag extrem träningsvärk. Snälla, om det kommer folk som vill ge tidningar, ta fler än en tidning. Den tidningen kommer att reta nerverna på mig i all evig tid.

Nästa hemskhet.
Efter lunchen fick vi åka ut med bil. Yeeey! Inget mer springandes runt stan med tidningar som ingen jäkel vill ha!!! Jätteskönt. Otroligt. Också kommer man till utkanten av stan, bilen saktar in, och vad ser man inte?
En zombie!!!!!
En man tar ett ragglande steg rakt ut i gatan. Hans ögon är helt vita. Han har bulor över hela huvudet. Han har plåster över näsa och panna. Han blöder från munnen.
Om ni såg detta, vad skulle vara er första tanke? Min första var i princip; dagen D är här, den första zombien har kommit för att äta oss levande och sprida sjukdomen vidare. Min andra var; Vilket mentalsjukhus har tappat bort sin patient? och riktigt läskigt blev det när mannen föll ihop framför vår bil och började skaka. Jag visste redan då att det var ett epilepsi-anfall, jag menar, vad annars skulle det kunna vara? Och jag vill passa på att tacka alla de människor som tog sig tid att hjälpa mannen och ringa ambulansen, bland annat min egen chaufför (stavning?) som satt kvar med mannen ett bra tag efter ambulensen anlänt. Mannen lades sedan på bår av sjukvårdspersonalen, han gjorde dock motstånd, och under all denna tid satt jag och min kollega kvar i bilen och talade. Men vad talar man om? Stackarn! Skit vad läskigt! Finns det något man kan göra? Nej, de har redan ringt och det finns redan folk som hjälper. (Jag skäms nästan lite för det, men jag var fortfarande fast i den teori där jag inte ens ville komma i närheten av mannen för att minska risken att bli smittad). Det började blåsa och mörkret var redan på god väg, vilket gjorde det mer än någonsin till en läskig halloween händelse. Det är inte något man glömmer i första taget.

Nästa olycka.
Vidare åkte vi, för vad annars ska man göra? Nästa anhalt var lagret där vi skulle hämta fler tidningar, och det var också där jag och min kollega bestämde oss för att ta en toapause. Vi fick direktioner och följde korridoren ned till en stor metalldörr. Vi gick igenom och befann oss då vid en trappuppgång (och nedgång, kusligt va?) och vi gick ännu längre och plingade på hos ett företag som lät oss låna toan. Allt gott så långt. Sedan skulle vi då ut... Ut från företaget, byby! Ut till trapporna och dörren... som har en kod. Som vi inte kan. En stor tung metalldörr med kod, och ingen människa verkar finnas där. Vi vill inte plinga på hos samma företag igen, då de var få till och börja med och de flesta satt i möten, så vi försökte få fatt i någon som kunde koden. Vi frågade en man påväg till sin bil, han visste inte koden till den dörren.Frågade en kvinna en våning ned som jobbade. Hon visste inte. Utöver dem var hela stället tomt. Det är i det läget man börjar få panik. Är du utelåst? Ha! Pröva att vara innelåst! Man kommer inte ut! Säger sig själv egentligen, men man har mycket fler alternativ när man är ute än när man är inne. Vi var där i säkert 30min innan vi gick ned till bottenvåningen och hittade en utgång. Dock var det på andra sidan byggnaden, vilket betyder att vi fick gå runt halva kvarteret för att komma tillbaka till vår chaufför, som då i stort sätt redan hade lastat på alla tidningarna. Nej, det är sant! Vi blev innelåsta! Vi försökte inte alls slippa undan arbete! Tur att han har humor.

Så var det då äntligen kväll.
Vi åkte tillbaka med bilen (som fast jag inte nämnt det förrut är en skrotbil som saknar bakruta och en bit av sidofönstret) till garaget. Vi ser en man ropa till sin kompis. Vi ser kompisen dyka upp och krama om honom. Vi ser dem tala högljut. Vi ser dem knuffa varandra. Vår chaufför kliver ur bilen för att öppna garagedörren, och vi ser de två männen börja puckla på varandra alldeles vid vår bil.
Mina tankar: Åh nej, vad är det här för olycksbil? Seriöst!! Jag lovar att de kommer hoppa i bilen och ta den med oss sittandes i! Typiskt! Noo! Chaufför, lämna inte bilen!! Det var ungefär då jag bittert ångrade att jag var i sällskap med en äldre man och en tjej i min egen ålder. Det känns som om jag är i ständigt behov av en livvakt nuförtiden. Inget hände, tack och lov, och jag kom hem i tid för att återberätta denna historia om min dag, den 29de oktober, för mina föräldrar, som hade väldigt roligt åt detta.

Tack för att ni tog er tid att läsa detta! Eller, Fy! Om ni tittade på skriften, himlade med ögonen, och slutligen "scrollade" ned till vad ni anser "viktigare" inlägg. Hursomhelst, tack så hemskt mycket! Eller, tack ändå! Ha en fortsatt bra dag! :) (Se, jag har faktiskt lärt mig något av mitt arbete! Do it with a smile, and some people might actually smile back!) 

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar