Surt!

Fredag.
Maken, gick upp i svinottan och åkte på ett möte.
Det händer mycket sällan att han är uppe och hoppar innan mig. Så, det gör ju att jag är lite piggare än vanligt.
Av ren skadeglädje! ;-)

Dagen kommer att fördrivas med a little bit of this and a little bit of that. Och ett mail till dotterns rektor.
Hon går ju i skolan norr om stan.
På en väldigt speciell gymnasielinje. Vi brukar retas med henne och göra citattecken i luften och säga "Ja, ni är ju "speciella" ni på IB " :-)
Många vet inte vad IB är. Och tyvärr gäller det även många på skolan! Inklusive Syon!
Det är inte länge sen dottern satt hos henne och fick förklara hur det hänger ihop, för det visste inte syon.
För att göra en lång story kort var dottern tvingad, av skolan, att plocka bort Franskan, för att hon annars skulle läsa för många poäng, när hon vill läsa, matte, fysik, kemi och biologi.
Syon säger: "men du tappar meritpoäng då".. Jaha?? "kan du inte plocka bort engelskan?"
Dah.
Hela utbildningen på IB är på engelska! Och för att få diplomet efter tre år måste man ha läst engelska på mycket hög nivå.
Det visste inte syon!
Nåja.
Eleverna pluggar på ett väldigt speciellt sätt på IB. De tränas för en internationell marknad.
Mycket tid går till The Theory of Knowledge. Där man vänder och vrider på det mesta. Eleverna lär sig kritiskt tänkande.
Allt man har svar på, forskas om. Vad händer om man gör tvärtom? Vad händer om man tänker annorlunda?
Hur blir det om vi gör si eller så.
De jobbar jätte mycket med elevernas komfortzon. Så snart en elev känner att nu är det lugnt och fint, så utmanas dom att göra något som är lite obehagligt eller nytt.
De har CAS timmar. Där dom jobbar ideelt på olika sätt. Allt från att stå i soppkök till att läsa läxor med andra elever som har det svårt.
Tanken är att man ska göra något bra för någon annan utan att ha någon större vinning på det själv.
Dom har senaste veckan jobbat med ordet "respekt" och vad det är. Och inte är.
Under veckan har dom fått till uppgift att säga något snällt till någon dom inte känner och sen skriva upp hur personen reagerade och hur det kändes för eleven.

I klassen finns det en mängd olika nationaliteter. Vilket också utvecklar eleverna. De övas dagligen i att möta och acceptera andra kulturer.
Har man gått IB är man inte rasist någonstans! Då vet man att man inte kan generalisera utan måste ner på individnivå i problemen.
Min dotter har utvecklats mer under sitt första gymnasieår än vad många vuxna gör, någonsin!
Lärarna är underbara och brinner för IB.
För första gången sen dottern började skolan, tycker hon att det är roligt och utmanande.

Och vad händer nu?
Jo, för ett par dagar sedan fick vi information om att skolan tänker lägga ner linjen!
Det är för få elever som söker till första året.
Eleverna som går nu, får gå klart sina tre år, men sen är det slut.
Första året är ett förberedande år, eftersom att IB bara är tvåårigt egentligen, men i Sverige måste man gå tre år.
I många andra länder går man 10 år i grundskolan, vilket innebär att när eleverna börjar andra året, fylls klassen på med elever från andra länder som vill gå IB i Sverige.
(De utländska elever som går år 1, är oftast barn till folk från andra länder som är här och jobbar, eller är diplomater.)
Nu, har man kommit på att det är alldeles för få förstahandssökande till år 1. Det går inte runt.
Och det förstår jag!
Att man inte kan ha en linje som går back. Man måste fylla upp med elever!
MEN, det vi är kritiska till är att elever, föräldrar och lärare(!) får denna information nu. När man redan bestämt att det blir så.
"Vi har gjort allt vi har kunnat" säger Rektorn.
Och det har man inte!
Det var lite lustigt häromdagen, när rektorn besökte klassen och berättade detta. Och trodde att han skulle få samma svar som man brukar få från tuggumituggande  gymnasielever.
Där gick han bet!
Eleverna ifrågasatte och han fick det ganska svettigt. Tillslut ville han sjunka ner i stolen.

Det jag och dottern reagerar på, är att man inte informerat vare sig elever eller lärare om att det här har varit ett stort problem!
Det kunde man sagt! "Får vi inte in fler sökande nästa år, då går det åt pipan"
Gett dom en chans att göra något! Att sprida informationen!
Han kunde knappt berätta VAD man hade gjort. Men, de hade gjort "allt man kan".
Känslan man lämnar elever och lärare med nu, är precis som när ett par går till terapeuten och en av dom säger "jag vill skiljas, vi har gjort allt vi kan för att försöka få det att funka"
Och så säger den andra parten förvånat "va? Jag visste inte ens att vi hade ett problem?"

Alla, föräldrar, elever och lärare förstår, att man inte kan behålla en linje som inte går runt ekonomiskt.
MEN, hade alla fått vara med och jobba på det, tänka på nya marknadsföringskanaler  osv, då hade alla varit i samma känsla nu, när man måste konstatera att det inte går.
Att man gjort allt man kunnat.

Tydligen hade man haft med en artikel i en tidning. Vad fint! Det hade varit kanon, om man informerat IB elever om det!
Så att dom i sin tur kunnat sprida den infon!
I dessa Facebook, blogg och instagramtider! Den infon hade vi spridit överallt på nolltid!

Många av de elever som nu går, har av en slump fått reda på att IB finns. Och när de frågat sina SYOs på grundskolorna så har dom inte vetat vad IB är!
Då har man marknadsfört sig bra!
Den här skolan är den enda skolan norr om stan med IB linje!
Surt känns det.
Det är en jättebra linje som skolan borde vara stolt över och verkligen marknadsföra!

Min dotter går det ingen större nöd på. Men, troligen måste hon vara lite proaktiv och titta på de skolor söder om stan som har samma linje. 
Se om hon kan byta. För, även om rektorn lovar att man inte kommer att tappa kvalitet nu för de elever som går kvar sista åren, så är ju det BS.
De lärare som nu jobbar, vet att det är dags att se sig om efter jobb på andra ställen.
Att det, som rektorn föreslog, skulle jobba i andra klasser på skolan är löjeväckande, eftersom man studerar så otroligt olika på vanliga linjer mot på IB.
Så, lärare lär se om sitt hus och det bör även eleverna göra.
Det är tipset jag gett min dotter.