Reflektion om reflektionen..

Det har dykt upp en "tjomme" på Facebook, som heter "Att överlista Jante".
Killen som skriver är föreläsare som jag förstår det och föreläser om positivt tänkande och att just överlista jante.
Varje dag får man tänkvärda inlägg och ordspråk.
Och, som med allt annat, så får det vissa att le och känna igen sig. Vissa rycker upp sig och vissa blir provocerade.

En undran har också dykt upp, om det här med reflektion och affirmation. Att det är nymodigheter.
Men, det tror jag inte att det är.
Orden kanske är "moderna" men man har gjort det i alla tider.

Jag tänker på min mormor och farmor. När dom tassade ut i fähuset tidigt på morgonen, satte sig med pannan mot en varm ko och mjölkade, för hand.
De lämnade tjattrande ungar (6st vardera, hade dom) och kaffesörplande makar och satte sig där, i värmen och bara ljudet av strålarna mot hinken hördes.
Jag antar att de hann tänka en hel del då. Planerade dagen, funderade på bekymmer, kanske till och med grät en skvätt.
Men, reflektion, det var det garanterat.
Och Affirmation, har också alltid funnits. Men, man brukar kalla det "dagdrömmar".
Många barn, har fått höra "sluta dagdrömma och gör lite nytta", när dom legat på höskullen med ett grässtrå i munnen och fantiserat om en bättre framtid.

Sen finns en fråga om "ska man vara lycklig hela tiden" är det det som är grejen?
Mjäe, det är nog inte realistisk. Man skulle troligen inte orkar vara sprudlande lyckligt 365 dagar om året! :-)
Sen är ju lycka så otroligt olika för alla människor.
Det som gör mig lycklig, kanske inte rör en annan i ryggen. Och det som gör en annan saligt lycklig, skulle jag inte höja på ögonbrynet åt.
Men, att sträva efter ens egen lycka, så ofta man kan, det är väl bara sunt?
Varför strävar efter att vara så olycklig som det bara går?
Dock, ibland undrar man ju om inte folk systematiskt försöker göra sig olyckliga. Med droger och annat jox.
Men, där tror jag att önskan om "lycka" finns, men att livet liksom är i vägen.

Sen är inte positivt tänkande och lycka samma sak.
Att man försöker se på livet från den positiva sidan, gör inte att man per automatik blir lycklig.
Men, att man försöker sätta sig och fundera på vad som skulle göra en lycklig, det skadar garanterat inte.

Och att inte fastna i ältande och olycka. Visst kan man behöva få göra det ibland, men jag förstår inte varför man vill stanna i det?
Vad är det som gör att man vill stanna i det som är tungt och inte ens försöka finna "lyckan" eller glädjen.
Ibland går det inte. Man är fast där man är eller i det man är. Men man kan ändå göra det bästa av det. Det bästa av situationen, för att må så bra som möjligt.
Varför inte?
Varför är det så viktigt att inte vara lycklig?

"Att överlista Jante" föreslog häromdagen att man skulle besiktiga sitt liv ibland.
Där håller jag med!
Att ibland stanna upp och titta på sitt liv. I stort.
Har jag det jobb jag verkligen vill ha? Mår jag bra här? Eller gör jag inte?
Om inte, vad behöver jag göra för att ändra på det?
Det är ju därför man har medarbetarsamtal tex. För att fundera på vad man kan göra bättre, vad man redan gör bra. Vilka mål man ska sträva efter. Det är personlig utveckling och kan vara en del i ens lycka.

Att man ibland tittar på sina relationer, främst sitt äktenskap, är ju också sunt.
Det borde man göra varje bröllopsdag. (Eller förlovning/sambodag)
Hur har vi det? Mår jag bra? Mår du bra? Vad vill vi och vart?
Vågar man inte ställa den frågan, till sig själv eller sin partner, då borde man verkligen ställa den!
Man får ha hur mycket passion man vill, men finns inte kommunikationen, då har man oftast problem.
Det vet jag av egen erfarenhet.
"Men, kan man inte bara få vara, utan att besikta förhållandet då?"
Jodå, absolut.
Men då ska man inte gnälla över att relationen inte är bra.
Det blir ju orättvist. För åtminstone jag vill att den jag lever med, ska älska mig. Och faktiskt vilja vara med mig.
Om han skulle gå runt och må dåligt över att leva med mig, ja då vill jag nog att han berättar det.
Så kanske man kan hitta lösningar på det?
Och om man har en trasslig relation till någon annan man älskar eller bryr sig mycket om. Varför inte försöka reda ut det?
Även om man tycker att den andra varit dum eller inte tar sitt ansvar i konflikten.
Är det en person man önskar ha en relation till, så måste man ta sitt ansvar att komma till en lösning.
Om inte, bör man släppa det.
Att gnälla och älta att förhållandet inte är bra, ger ju ingenting om man inte är beredd att göra något åt det.
Den enda man kan förändra är en själv.
Och, man bör ställa både sig själv frågan och den andra parten "vad är det jag behöver göra för att få en bra relation till dig?". Vill man sen inte göra det som krävs, nej då kan man välja bort det.
Men, återigen, man kan då inte älta att förhållandet inte är bra.
Det krävs två som anstränger sig i en relation.

Allt man funderar över och reflekterar över, behöver ju inte resultera i några stora konsekvenser.
Man kanske bara behöver känna av.
I varje fall om man gör det ofta. Då blir det ju mer som ett månadsavslut, där man stämmer av att allt är som det ska.
Vill man ha en förändring? Hur ska man göra det?
Eller är man helt nöjd med hur det är? I så fall är det ju bara att gratulera! :-)
Är man helt nöjd, med att vara missnöjd och "inte lycklig" så är ju det helt ok det också!
Men, man kan inte bli provocerad över att andra inte vill ha den negativa energin, eller vill leva sitt liv lyckligt och positivt.
Sen är ju alla olika. Alla har inte behov av en plan, ett mål eller något att sträva efter.
Vissa är nöjda med att bara vara.
Och det är ju absolut inget fel i det.
Grattis till det! :-)

Men, är man missnöjd, då borde man ta i det. Eller fundera på varför man inte vill ta i det.
I stället för att vara missnöjd, sur, sprida negativ energi omkring sig. För det blir orättvist!
Att andra ska lida över att jag inte är nöjd med mitt liv.
Eller jobbet.
Jag trivs inte. Men i stället för att erkänna att jag inte trivs och sätta en plan på hur jag ska lösa det problemet, så sprider jag negativ energi omkring mig.
Det gör vare sig kollegor eller arbetsgivare glada.

Livet är inte lätt. Det är det inte för någon. Det går upp och det går ner.
Det har jag skrivit om förut. Livet kanske SER lätt ut. "Jäkla räkmacka dom har" kanske man tycker om vissa människor.
Men oftast har man ingen aning om hur mycket blod, svett och tårar det ligger bakom framgången.
Jag vet ingen, som affirmerat så in i bängen att man blivit framgångsrik.
Det ligger ofta grymt mycket jobb bakom.
Sen kanske man har affirmerat delar av framgången. Att man tänk sig hur det ska bli, då när man nått sina mål, för att överhuvudtaget orka jobba på.

Och reflektion är egentligen inte svårare än att man är lite reaktiv. Stannar upp och tänker.
Vissa människor är så reaktiva att dom inte ska reflektera alls! För då får dom inget gjort.:-)
För proaktiva människor, som jag själv, krävs det reflektion, för att inte jämt förhasta sig.

Det är likadant med sorg. Alla sörjer på olika sätt. Det finns inget default i det. Vissa blir totalt golvade. Andra blir det inte.
Många ser ut att gå tillbaks till vardagen rätt snart, men få ser att dom gråter sig till söms varje kväll i flera år.
Livet går faktiskt vidare.
Och jag tvivlar på att den som går bort önskade sina kära att bli sittande och sörja i evigheter.

Jag vet i alla fall att den dag jag ligger på min dödsbädd, så hoppas jag verkligen att jag har varit så lycklig som det bara går att vara. Och att mina nära och kära har varit det.
Att jag har vårdat mina relationer och att folk jag älskar har både känt och fått uppleva att jag älskar dom.