Nu är det officiellt!

Mjaha.
Den efterlängtade Påskmiddagen frös inne.
Vi har verkligen ansträngt oss att bli friska. Men näe.
Tankens kraft är inte tillräcklig, tydligen. Jag får jobba på det! ;-)
Febern vill inte ge sig.
Men, Barnen blev hämtade och får åka på lite äggjakt/släktträff. Lyckligare barn får man leta efter!
Både att få åka till Farmor, träffa kusinen, gå ut OCH slippa gnälliga föräldrar! :-)
Ok, gnällig mor. Fadern är inte i närheten av moderns pip!

Han  berörs inte lika mycket av att hela ledigheten har tillbringats i sängen...
Jag däremot tycker att det är enormt bortkastad soltid! ;-) Och Tid överhuvudtaget.

Nåja..vad gör jag då, när jag ändå måste tat´t lugnt?
Jo, jag surfar runt på utemöbler (som vi inte behöver fler av) och sommarkläder. (Som man alltid behöver mer av)
KappAhl har kommit med en ny kollektion som heter Hampton Republikan. Fina grejer och fina färger.
Dom är duktiga på att "stjäla" andras kollektioner och göra det prisvänligt.
Kläderna påminner en hel del om rejält dyrare kläder! ;-)

För ett par år sedan kunde man ju köpa kläder som påminde mycket om Odd Molly. Jag älskar Odd Molly, men skulle aldrig någonsin lägga så mycket pengar på kläder.
Möjligen om jag inga små barn hade.
Små barn är kladdiga! ;-)

Nåja...Just nu känns ju sommaren galet långt bort. Men, den kommer ju. Kanske! ;-)

Idag fick vi i alla fall sommartid. Vare sig vi vill eller inte.

Det känns verkligen som att det försvinner mer än en timme. Visst, det blir ljusare på morgonen, men man är tröttare, så det tar ut varandra! ;-)
Jag har aldrig förstått vitsen med sommar och vintertid.

Men, idag är våren officiellt här!

tre dagar som känns som trettio.

Det är tur att barnen har varandra, när vi föräldrar ligger i varsitt rum och är "svaga".
Så att dom har någon att leka med (och slåss med..) när vi sitter i karantän.
Båda hade feber på förmiddagen, men vi har ju redan etablerat att febriga barn inte är sjuka barn.
Det är löjligt pigga, ändå!

Och när mor ligger som en trasa på en soffa, då händer det nåt i huset.
"poff" så ser huset ut som ett bombnedslag.
Trots att deras far i morse plockade och fixade i köket (och gav sleeping beauty frukost på sängen.. mig alltså..) och tvingade båda att städa sina rum.
NU ser man inte röken av det...
Minime är snabbare än blixten att dra fram grejer.
Till hennes försvar måste jag dock berätta att hon kom med en macka och ett glas vatten till mig när jag låg på soffan och halvsov idag.
Hon kan, bara hon vill! :-)

Och det är så jag tillbringat dagen. Liggande på soffan.
Lite då och då har jag stickat en ruta till en blivande filt.
För. Jag.Är.Så.Less.
Och -då har jag varit sjuk i 3 dagar! Gissa hur jag skulle låta om jag blev sjuk länge??!!
Ett jäääädra gnäll...

Under tiden jag legat på soffan har jag blippat fram och åter på tv:n
Det går många väldigt skumma program.
Mest skräp.
Tur att det finns "play" på datorn!

Och tur att det finns tv:spel till barnen.
Vi får inte "föräldrar of the year" priset den här helgen direkt.
Det blir mest "kan ni leka i ett annat rum...det dunkar i mammas/pappas huvud"
Och då är det jäkligt skönt att dom inte är så små längre, utan faktiskt klarar sig själva rätt bra.

Förresten, har jag sagt att jag är less på att vara sjuk??????

En ny Allergi

Jag har kommit på vad det är!
Vi är allergiska mot långledighet! Ha!
Så är det..
Även Julledigheten snorades ju bort.

Hur ska det gå i sommar???!!!! ;-)

Jag tyckte ju att jag var bra mycket piggare igår, men risken var väl att jag inte var det och borde ha tagit det lille lugnare.
Men -det är ju så tråkigt!
Så, framåt kvällen kände jag hur det packade på lite här och där och tjoff...Nu sitter det så fint i lungorna.
Det har inte blivit mycket sömn i natt..mellan snytandet och hosthackandet.
Tur att vi bara kan ligga i en hög idag.
Maken njuter av att jag tappat rösten! ;-)

Jag får fortsätta med att frossa i trädgårdstidningar och "längtan till landet" programmen. :-)
Öva på att vila.
Tur att jag har en stickning på gång..Då sitter jag i alla fall still! ;-)

Barnen känns piggare och det är skönt. Man kan vara halvrasslig själv bara barnen mår bra.

Och hur var det...visst måste man äta glass, när man är sjuk???? ;-)

Glad Påsk!

Höna pöna

Man kan ju säga såhär. När jag sitter på en stol, känner jag mig kärnfrisk.
Men, jag ska inte gå i trappor.
Då låter det som att jag inte tränat en minut senaste tio åren! ;-)
*flås, flås*
Lite luft behövde jag idag dock. Och -både maken och jag kände att det redan nu, när Påsken knappt börjat, har vi överdoserat sockerintaget.
Det är ju lite så, när man är förkyld. Inget smakar som det brukar.
Så, man äter ju inte godis för att det är gott (läs:jag) utan för att det finns.
Och jösses så mycket godis det finns och så mycket som slinker ner.
Till slut känner man bara "bläh".
Så, jag åkte och köpte lite frukt och bär att moffa i stället.
Med en massa godis i huset, förkylning i kroppen och noll träning, så blir det jobbigt att pallra sig upp på den smala vägen igen.
Alltså, blir det godis ut och frukt in! :-)

Och det var riktigt skönt ute. Lite molnigt idag, så det är inte lika strålande soligt, men det lyckas smälta undan rätt bra ändå.
Isgatan på trottoaren utanför är nästan borta nu.
Utanför Coop har man riggat en tillfällig verkstad för däckbyte och det stod folk på kö idag.
Det finns hopp! :-D

Inne på Coop var det full Påsk!
Höna pöna i långa rader.
Jätte, jätte söta. Men -jag kunde hålla mig!Snål som jag är (ibland) tänkte jag att de kanske går att få tag på efter påsk...;-)

Men, jag är fortfarande lite putt över att hela helgen går åt att snora och sitta inne, så jag tröstade mig med lite fina blommor och tidningar.

Kycklingen är ju sååå söt!
Och färgerna i buketten helt underbar!

 Det blev bland annat apelsiner...

 ..Och hallon till kvällens efterrätt.
Mums. Så fräscht när man ätit en massa sött och äckligt.

Sen har jag roat mig med att packa en massa porslin och glas.
Min samling med kannor åkte ner idag.
Det blir tomt och tråkigt (och ekar!) men, det är dags för sådant som man inte använder varje dag, att packas ner nu.

Lilleman blev genast på gott humör, när jag började packa, tills han förstod att det är flera, flera veckor kvar ännu.
Han tycker att det drar ut på tiden alldeles för länge.
Och jag är ju böjd att hålla med honom! ;-)
Det mesta dröjer för länge...jämt! :-D
Han är mammas pojke i det avseendet.

Den långa dagen.

Långfredag.
Jag har hört talas om att fredagen brukar var jätte lång, eller rättare sagt, uppfattas som lång.
Min mamma har berättat att de inte fick göra något alls på långfredag. Ingen radio, inget tjatter, inget "ut och dansa".
Bara sitta hemma och vara.
Jag kan tänka mig hur lätt det var med 4 syskon! :-)
Hon mindes den dagen som otroligt lång.
Nu är det ju inte riktigt så längre.
Vilket kanske är synd?
Det kanske borde finnas åtminstone en sådan dag per år, när alla butiker är stängda. Tv:n tyst. Datorer och telefoner på laddning.
Tid för reflektion.

Jag vaknade kl 5 i morse, av att Lilleman klagade över att hans säng var för varm. Det låg en liten Minime i min säng, upptäckte jag.
Jag gav Lilleman lite Ipren och drog igång hans tv. Han var inte jätte varm, men febrig.
Sen somnade jag om och vaknade av att Minime satt upp i sängen och ylade "mammaaa!! Tittta! titta!! Påsk Haren!"
Lite sömndrucket satte även jag mig upp och visst! Hon hade helt rätt.
I vår lilla skogsbacke hoppade tvår bruna, feta och rätt stora Harar!
Snacka om bra timing! :-)

Sen var det ju som förgjort att sova!
Bara att gå upp och påbörja frukosten.
Och känna efter hur vi mådde.
Lilleman är rätt pigg. Snorig, lite febrig, men friskare än igår.
Jag är också rätt pigg nu. Men, jag blev svettig av att gå två trappor ner till källaren och upp igen, så helt frisk är jag ju inte! :-)
Maken är piggare idag, men känner sig allmänt förkyld. Dock, hör det till ovanligheten att han är uppe på dag 2 av en förkylning!
Han brukar vara däckad en vecka!
Så, FL har helt klart gjort sitt för hans immunförsvar!

Vi funderade på om vi skulle åka till landet idag eller inte. Men, efter frukosten säger Minime. "Jag har ont i pannan.."
Jaha. Så klart däckar även hon!
Hon tog sin snutte, la sig i min säng och somnade. Då är hon inte pigg.
Vi konstaterade att vi lika gärna kunde lägga ner projektet. Det blir varken hackat eller malet, bara stressigt.
Tråkigt som fasen, men sånt är livet.

Och - jätte bra övning för mig! ;-) Att ställa om. Planera nytt.
Det nya målet är att vara friska på söndag. Så att vi inte missar Farmors Påskmiddag. Det vore för tråkigt.

Så, det blir fix av stora tvätthögar idag.
Och jag har burit upp en hög kartonger. Så, jag kommer att få en massa nytta gjort.
Som jag faktiskt inte hade kunnat göra om vi åkt iväg.
Rent tids och logistikmässigt blir det bra! :-)

Solen skiner och det verkar bli en ganska varm dag. Så, vi får palta på oss och njuta av solen en stund på altanen.
Vi får göra det bästa av det.

Och - i kväll börjar mitt favoritprogram i gen! Let´s Dance!

Vi blir lurade!

Uppdatering i sjukstugan.
Ett stycke febrig man.
Ett stycke febrig son.
Man skulle kunna tro att det liksom är samma, samma. Det är det inte.
Jag kan berätta för alla som inga barn har, att sjuka barn, är inte sjuka. Inte så som man definierar sjuka.
Så, det värsta som kan hända är två sjuka föräldrar och ett eller två friska barn! ;-)
Och efter det, två sjuka föräldrar och ett eller två sjuka barn.
Båda, gör att föräldrarna blir ännu sjukare! :-)

Den febrige maken har idag gjort som jag gjorde igår. Sovit bort dagen. Helt sänkt.
Sonen, han förstår inte att han är sjuk!
Han berättade för doktorn att han visst hade ont i "bulan" och att han kanske kände sig aningens förkyld, men "jag är jätte pigg! jag kan hoppa om du vill"..
Sen har jag tjatat om att han ska ta det lite lungt, hela dagen. Utan större framgång.

Nåja. Jag var ju "lite lätt sur" över att solen sken och vi satt inne. Så jag släpade fram en stol och en filt och satte mig ute i solen en stund.

 Och sitter man i lä och har en filt runt benen så är det riktigt varmt!

Jag hann få en hel del D vitaminer på den stund jag satt ute.
Sen ville Lilleman också vara ute. Men, han hade dryga 38, så det var ingen jätte bra idé.
Det slutade med att både han och jag satt inne och tittade ut på solen - och surade! :-)

Sen, fick han lite Ipren, för han blev så himla varm och hängig.
Det var dumt!
Efter en stund och lite "hemlagad hälsokostmat" också stavat "pizza" så blev han mer än pigg!

Han jagade sin syster fram och åter i huset. Det fäktades och brottades och slutade med att dom hällde ut en hel förpackning cocopos i hans rum!
Vad ÄR det i Barn Ipren egentligen?
Jag får aldrig såna fina kickar!Vuxna blir aldrig så pigga av Ipren! Vi är helt klart lurade!

När vi åt undrade han "hur mycket pizza ska jag äta för att bulan ska försvinna??". Jag var lite sugen på att dra till med att han måste äta massor, med tanke på att han är mer än mager, men jag lät bli! :-)

Den stora sonen och hans "kärsta" packade ihop sig och drog norröver i dag med. Så nu är det sååå tyst i huset.
Det är inte helt nyttigt att gå ifrån att ha varit 7 pers till och från en vecka till att vara bara 4.
Ruskigt tomt, blir det.
Men, det känns ändå inte som så jätte länge innan de dyker upp igen i juni.

Jag har ägnat stora dela av dagen åt ren och skär självpina och tittat på "en plats i solen", "längtan till landet" och "trädgårdstoppen".
Det går inte att låta bli! :-D
Nu hoppas jag verkligen, verkligen att alla vaknar piggare i morgon.
Annars får jag bädda ner de två feberkillarna i bagaget på bilen! ;-)

Bunkra D vitamin

Jaha.
Jodå, jag letade en stund, men nu hittade jag det!
Grundleendet!

Jag mår mycket bättre än när jag vaknade i morse.
Näskanna, vitaminer på längden och tvären - och en kroknad make gjorde susen.
Vi kan ju inte ligga och febra båda två. Någon måste vara på benen! :-)

Jag är riktigt dålig på att vara sjuk! Uttråkad till tusen.
Tur att jag inte är sjuk så ofta! :-D

Jag får roa mig med att packa  ihop oss så att vi kan pipa till landet så snart vi slår upp ögonen i morgon.
Sen har jag ju en och annan flyttkartong att packa.
Det kan inte bli maj fort nog.
Men, det ironiska är att när vi jämförde våra almanackor häromdagen, så vet vi inte riktigt hur vi ska hinna med själva flytten.
Tänk att maj alltid är så full av aktiviteter, varje år? Hur blir det så?
Just nu lutar det åt att vi inte får ihop logistiken förrän i början av juni!

Tur att de som köpt huset inte har så brådis in, så att vi har tid på oss..
Det finns både för och nackdelar med att flytta ett par hundra meter. Flyttar man längre, då måste man ha ett
bokat flyttdatum. Och allt ska vara packat tills dess.
Som att rycka ett plåster.

Nu blir det mer långdraget.
Och vissa grejer behöver inte ens packas utan kan bäras som dom är.
Vi får köpa två skottkärror och kärra över grejer! :-)
Lillemans kompis hade annars en bra idé.
Att vi bara kunde bära allt över berget. Och det är ju sant.
Varför ta en omväg? ;-)

Nåja, det löser sig.

NU ska jag palta på mig, släpa ut en stol och en filt och sätta mig i solen! :- )
Jag behöver D vitaminer!

Inte bara våren har frusit inne..

I år är påsken lite "tvärtom" mot hur det brukar vara.
Andra år, då har vi varit snoriga och sjuka hela jäkla vintern och när påskhelgen kommit, med sol och värme, har även livet återvänt!
Upp med dörrar och ut med ungar.
Ut med altanmöbler och grillen, fram med korv och våren är här!

I år. Inte så mycket.
Våren, den vet nog ingen var den är! Minusgrader och tjäle ner till Kina. typ.
Och förkylningen den fick vi! :-)
Jösses vad jag har sovit senaste dygnet! Det var inte många timmar jag satte upp näsan igår kväll. Och sen sov jag igen som en liten gris tills i morse.
Jag mår mycket bättre idag, men har lite feber.

Även Lilleman har lite feber. Och han klagade över ont på sidan av nacken!
När man känner efter så har han en "bula" som ömmar. Det hade ju även Minime när hon hade nackspärr men dom var små som ärtor.
Lillemans är betydligt större, så vi bokade en tid jouren för att kolla upp det.
Jag var övertygad om att det är en svullen lymfkörtel som hör till snoret och febern.
Och mycket riktigt var det så.
Han var även lite röd i ett öra, men det är virus. 
Skönt att ha kollat. Man vill inte sitta på akuten över påsk! :-)

Även Minime hade lite feber i morse, så det inplanerade buset med farmor frös inne. Så typsikt!
Men, onödigt att åka till ett lekland och busa när dom inte är helt krya. Plus att man drar på sig nya baciller på ett sånt ställe! :-)

Och maken vaknade med känslan av att det är något på gång och även han är lite febrig.
Så den inplanerade turen till landet frös inne. Surt.
Men, det är inte kul att åka ut till ett kallt hus när vi alla snorar och febrar. Vi åker i morgon bitti i stället.
Då ska vi väl vara på benen alla, igen.

Så den här härliga vårhelgen, som jag brukar njuta av, det blev liksom ingen bra start på den.
Jag som inte är så förtjust i jul, gillar påsk. Just för att det är startskottet på vår och värme.
Nu blidde det lite deppigt!

Fan.
Och det hjälper ju inte att deppa, så det är bara att rycka upp sig och göra det bästa av det.

Jag får leta lite och hitta my happy face! :-)

klantigt fuskfinne!

Ja, jag måste citera min mor.
"Med dumt huvud, får kroppen lida".
Och prexis så är det idag.

Det var korkat, verkligen.
Men, ja, även solen har fläckar!

Jag har haft lite småont i halsen ett tag. Men det har inte brutit ut.
Så gav jag ju blod igår.
Och på kvällen kom jag på att jag skulle träna. På vinst och förlust. Endera blir jag sjuk eller så går det över.
Så det gjorde jag.
Kom på när jag var omklädd att man brukar avråda från att träna samma dag som man gett blod.
Men, va faen.
Jag är ju finne, liksom.
Tränade gjorde jag. Bra gick de.

Sen vaknade jag i morse med ont i halsen igen.
Och lite skallebank. Jag var glad över att vårt kundmöte långtbortistan blivit inställt.
Men, vi drog till kontoret efter att ha lämnat av en "påskhäxeprinsessa" och en "mus" på dagis och skola.
Sen, när det gått ett par timmar, då bara tvärkroknade jag.

Vi var på väg till ett lunchmöte, men maken skjutsade hem mig i stället.
Jag blev helt galet matt och fick ont i knoppen.
Surt att missa lunchen, men jag var inte trevlig någonstans. Urk.
Jag kröp i säng kl 11 och vaknade 15:30!

Tjopp!
Nu har jag "bara" feber.
Mins inte när jag hade det senast!
Så, nu blir det sängläge hela kvällen. Och sörplande av vitaminer och annat uppiggande! :-D
Ett glas rom bör man ju få suga i sig.
Lite synd om mig är det ju!
Typiskt att jag kroknar precis innan Påskledigheten! Nu har vi 5 härliga lediga dagar framför oss!
Jag längtar till landet så att jag håller på att bli galen! (galnare!)
Så dit ska jag, hur jag än mår!

Men, jag måste konstatera att jag inte är någon riktig finne. Jag är en fuskfinne!
(Och det visste jag ju redan innan! ;-) )

Det svåra valet..

Ännu en ensam dag på kontoret. Eller, helt ensam är jag ju inte...Men det är tystare än vanligt! ;-)

Morgonen började med lite blodgivning. Det har slumpat sig så att jag inte har kunnat åka och ge blod på hela hösten.
Men idag, då funkade det.
Jag iddes inte ens åka till kontoret, utan köade mig åt höger i stället för vänster och var den första som klev in i bussen för dagen! :)

Mitt blodtryck var perfekt. Och tydligen järnvärdet också. Det brukar man alltid gnälla om, men idag sa sköterskan inget.
Och jag glömde fråga.
Det är lite lustigt när man ger blod, för det dutttiduttas så enormt med en.
Jag, som är jätte lättstucken. Tycker inte att nålar är obehagliga, tycker inte att det gör ont och känner inte av det efteråt.
Då blir det lite larvigt när dom klappar på en och frågar om det går bra. Och man inte får resa på sig efteråt och måste sitta kvar en stund.
Hmm.. Det var aldrig frågan om nåt sådant när jag väntade barn och gav rör efter rör med blod och knapt ätit på flera dagar utan bara kräkts upp allt.
Då hade man kunna oroa sig! ;-)
När man är klar får man välja en present och jag tar alltid Iitala ljushållare. Dom är så fina! :-)
Sen passade jag på att plocka med mig lite lunch.

 

För, på lunchen fick jag akut åka och leta påskutstyrsel till Minime!
En lapp på dörren igår när jag hämtade på dagis meddelade att man fick klä ut sig i morgon.
Om Minime ville?
Har påven en kul mössa??
Så, det blev snällt att åka ut och jaga idag. Jag är glad att det är hon som är "på" för det finns inte en pinal till killar!
Tom kaninöronen är "tjejiga". Alla kaniner är väl inte vita, rosa och fluffiga?
Jag trodde att Påskharen var grå...eller kanske gul?

 

Det var märkligt lite Påskpynt och pyssel i butikerna! Det brukar ju svämma över med kycklingar och annat som man inte behöver. Men inte nu. Skumt.

Nåja, jag hittade mina favoriter! Anthon Berg:s choklad drageér! Mums!

 

Så nu blir valet svårt, när jag sitter själv på kontoret. Morötter, eller ägg? morötter eller ägg...

Hmm...

På väg till "påsktjafsletandet" råkade jag gå förbi en butik med REA. På väskor!
Så tråkigt!
Och jag behövde verkligen en ny! Som passar bättre till min dataväska. (såntdär är viktigt, om det finns läsare som inte förstår det! Det måste ju matcha! ;-))

 

Den här var snygg! Lagom!
(känns märkligt att skriva det ordet. Eftersom jag är långt ifrån lagom!;-) )
Den fanns i ljust, ljust grått också. Och den höll jag i länge. Men sen blev det den mörkt grå.

Och jag vet precis hur jag ska motivera köpte till maken, som upprört kommer att peka in i klädkammaren och påpeka att jag inte direkt har brist på väskor.
Lilleman hjäpte mig med det i morse!
När jag lämnade honom i skolan, hittade jag en halv galge på hans hylla.
"Vad ska du med den?" undrade jag.
Han ryckte på axlarna och svarade helt lungt "jag bara behöver den!"
Man kan inte uttrycka det bättre, faktiskt!
"Jag bara behövde den!" :-D

Men -När???

Idag, kände man det verkligen!
Det ligger vår i luften!
Jag kände ju både "känslan" och doften för ganska länge sedan. Men, sen fick det ju för sig att både snöa och bilda ny istid och känslan försvann.

I morse, var det tio minusgrader, igen.
Och, man blir lite deppad, faktiskt. Att det inte ger sig!
Man skulle liksom inte bli förvånad om man mötte ett par sådana här, när man öppnar dörren..

Men, när jag åkte hem, då hade det minsann stigit med 16 grader från när jag åkte! Solen värmer riktigt skönt om man bara hittar lä!

Och det syns, på de uppfarter där solen ligger på, att den gör sitt jobb. Det rinner längs vägen.

Och, idag fanns doften där igen.

Doften av vår! (INTE hudbajs, även om det brukar ingå i vårdoft i städer! ;-) )

Det är ju själva fasen om det inte ska bli lite ändring nu?

Minime såg ut som en sandloppa från topp till tå när jag hämtade henne. En blöt sandloppa.

Och så lär hon ju se ut tills det blir lite torrare.

Lilleman, fick till sin stora glädje åka hem i bara Fleecetröjan! Att en unge kan bli så glad, över att slippa vinterjackan! :-)

Själv vet jag inte riktigt vad jag ska dra på mig. Vinterjackan är för varm på eftermiddagen och vårkappan för kall på morgonen.

Hur jag än gör är det fel.

Och jag vet inte vad som är värre, att frysa -eller svettas!

Jag känner mig lika rastlös som Lilleman, som frågar ett par gånger om dagen.."När är det vår?"..."hur många veckor är det tills vi flyttar??"

"När ÄR det påsk?" 

 

 

Myrkryp.

Idag har jag fått mer motion än jag gått på flera veckor.
Efter lunch drog vi iväg för att Bowla.
Det är ju så kul! Och, vi konstaterade att vi borde göra det mycket oftare. Man blir ju tom svettig! ;-)

Vi delade upp oss på två banor och tonåringarna fick spöa varandra.
Jag och maken spelade med de två små.
Lilleman orkade rätt länge, men gav upp i början av omgång två.
Minime surnade till redan i början, för att hon inte fick "kasta" kloten hela tiden, utan var tvungen att vänta på sin tur!
Sen, när hon väl fått "kasta" lite, så tröttnade hon. Det var "jätte tråkigt".
Det hela slutade med att båda små satte sig och tittade på och maken och jag fick köra dubbla set.
Man blir svettig!

Och jag fick en läskig bowlingskada!!
Fruktansvärd!
Det berodde på ett för tungt klot.

Jag kan avslöja att jag har noll teknik när jag spelar!
Det blir på ren glädje och entusiasm! Men, jag vann min grupp! Och det är inte illa pinkat!
Och stora dottern spöade sin bror och svägerska.
Så hon och jag var nöjda med dagen! ;-)

Sen fikade vi en massa gott.
Väl hemma, kände vi att det bara inte gick att stanna inne, när solen sken och det faktiskt var plusgrader!
Så, vi lämnade två små och trötta hemma med storebror och så tog vi andra en frisk promenad.
Det är så skönt i solen!
Och nu märker man att ljuset gör sitt! Kvällarna blir fort längre nu vilket är underbart skönt!

Vi har haft en jätte mysig helg med alla barn. Nu piper de iväg till sin far ett par dagar. Vilket gör att det kommer att bli löjligt tyst i huset!

Och det är ju en kort arbetsvecka nu.
Maken ska åka på kurs i två dagar och jag får hålla ställningarna. :-)
Både lämna och hämta på dagis.
Det var inte igår. :-)
Sen blir det långhelg.
Och kanske besök av den här filuren?

Vi firar inte påsk mer än att vi åker till farmor på påskmiddag.
Men, det är ändå slutet på vintern, på något vis.
Vi ändrar till sommartid och får ännu längre kvällar.

Och - jag har sett bilder på fejjan på snödroppar och andra tidiga vårblommor plus en bild på myror som vaknat.
DET är vårtecken om nåt!

Längtan!

Just nu längtar jag till en massa olika saker.
Det är ju redan allmänt känt att jag inte är så bra (rent usel!) på att lev i nuet. Som den utpräglade "till" person jag är, så har jag alltid känslan lååångt fram.

Flytten, längtar jag till. Kanske inte det bokstavliga packa och bära, men själva "stänga loopen". Få det gjort.
Avsluta ett projekt.
Plus att det blir en hel del "mamma, var är ..." och jag svarar "i en låda på lagret på jobbet".
Stora sonen, som inte varit med i själva "ställa i ordning och sälja" projektet, är ju inte helt med i processen.
Så det blir en del sånt. :-)
"Var är mina..." och svaret blir. "Vi kan leta fram det i maj..eller juni" :-D

Sen, är jag väl som alla andra nu och längtar till värme och vår.
Och -trädgård! Jag kan knappt kika in på alla de trädgårdsbloggar jag följer. För de riktiga entusiasterna är ju på ganska god väg med sådder och drivhus nu.
Och länkar i sin tur till andra inspirationsbloggar. Jösses.
Längtan riktigt river i magen! Åh, vad jag skulle vilja fixa.
Och jag längtar efter att kravla runt och fotografera.

Det går i perioder det med. Fotograferandet. Tyvärr.
Nu har det varit så mycket annat, att jag nästan glömt bort det.
Jag har ju "hela livet" i min telefon och det blir mer och mer att jag fotar med telefonen, för att kunna föra över det på Twitter, fejjan, instagram och blogg.
Det blir lite mer meck med att först fota och sen lägga över det. Så, då blir det inte av.
Men, igår när vi gick för att titta på eldshowen letade jag fram kameran. Som, naturligtvis hade två tomma batterier! :-)

Men nu ska det bli ordning! :)

Idag har vi tagit oss en lugn söndag. Bara tassat runt i pyjamas. Små barn retar gallfeber på större barn...
Sköna söndag helt enkelt.
Men, nu är det dags att peta i oss lite lunch och sen åka iväg på lite aktiviteter.
Vi vill ju verkligen umgås med "skåningarna" när dom är här! :-)
Sen, kommer vardagen och vi far runt som skållade råttor. Lite synd är det att de hade lov innan påsk och här i Stockholm har vi efter.
Men vi får göra det bästa av det, helt enkelt.

Earthhour med ett grundleende!

Vilken dag!
Vilken lång dag!

Maken och jag började dagen med att gå upp rätt tidigt. Vi lämnade ett vaket och ett sovande barn i storasysters vård..
Och åkte till jobbet. Där larmade vi av...eller, vi skulle larma av, men hade fått lite fel koder, så vi fick den stora glädjen att ringa och väcka en person som hade koden!
Det är alltid lite extra kul att ringa och väcka personer, som inte har små barn, tidigt en lördag morgon!
(8 är ju inte tidigt i vår värld..;-) )
Nå, vi kom in till slut.
Och påbörjade ett lite, annorlunda "gig".
Vi mötte nämligen upp en fotograf och en drös "statister" för att ta foton till vår nya hemsida vi har på gång.
Man kan ju tro att det är gjort på en kvart.
Jag kan meddela att det är det inte! Och det beror inte bara på att man är i den åldern att alla vinklar inte blir helt bra på bild! ;-)
Det ska funderas på rätt ljus och rätt bakgrunder och rätt känsla i bilden.
Sånt tar tid och det är inte direkt en bild som tas. Det blir massor!

Man kan undra varför vi inte bara har fotat när vi varit ute hos kunder och haft riktiga presentationer?
Och svaret på det är lätt.
Man får inte publicera foton hur som helst på vem som helst.
Och man måste ha godkännande hit och dit. Det tar tid och alla vill inte figurera på bild.
Så, det blev till att skramla ihop folk som kunde "fylla ut" bilder. I bak och förgrund.

Och sen drog det igång.
Vi lärde oss ett helt nytt ord, kan jag meddela!
"Grundleende" !
Det är, när man ler, stort och hjärtligt, så att tänderna syns. Det är liksom "minsta möjliga".
SEN, ropade fotografen glatt - "och så leeeer du liiiite till" .
Hm.. Jag kan tala om att jag har ont i kinderna nu!
Sen är det ju alltid så, att när man sen ska vara seriös, då ballar det ju ur nåt kopiöst!
Vid ett tillfälle, skulle vi sitta vid ett mötesbord och se ut som att vi hade ett seriöst samtal. Eftersom det var foto och inte film, så spårade ju samtalet ur rätt fort och vi skrattade så att mascaran rann! Det var inte bra!
:-)

Sen var det porträttbilder och lite andra närbilder på loggor och dokument, innan vi var klara.
Mitt i var jag bara tvungen att dra av mig "snyggstövlarna" och vila fossingarna.

Fotografen var suverän!
Jag hoppas att han fotoshoppar väl, så att han kan trolla bort både rynkor, kilon och dubbelhakor! ;-)

När vi kom hem framåt eftermiddagen, samlade ihop oss och åkte för att käka.
Vi åkte tidigt, för att hinna innan ruschen.
Det är ju inte så att vi är lättplacerade numer. 7 pers på ett bräde! ;-)
Vi dök upp innan köket hade öppnat och frossade på lite nachos och goda dippar så länge.

SEN, kom maten! :-)

De är så suveräna på Texas Longhorn. Det finns ingen barnmeny, men dom svänger ihop lite kyckling och pommes i perfekt portioner till de minsta! :-)
Magen stod i alla fyra hörn när vi gick ut. Vi orkade inte ens efterrätten! Då är det illa! :-)
Vi var mer än nöjda med att vi åkte så tidigt. För, när vi gick ut vällde det in folk! Vi hade fått vänta i timmar på mat om vi åkt in senare.

Väl hemma, paltade några av oss på kläder och gick ner till centrum,  Där firades Earthhour idag med uppträdande av en dansgrupp som "lekte med eld".
Lilleman ville absolut inte gå med ut. Det var både mörkt och kallt! Men Minime ville med! Vilket var ganska otippat. Hon brukar alltid frysa.
Men, nu såg hon chansen att få sitta nerbäddad i vagnen! :-)
Så maken blev kvar hemma.
Men jag,Minime och Tre tonåringar följde med.

Innan uppträdandet berättade kommunens miljösamordnare om vad kommunen gör för miljön.
Och det är en hel del, faktiskt.

Sen började schowen. Jag är lite osäker på vad gruppen hette, men det var sång, trummor och uppvisning av olika eld trix.
Man framförde en saga om gott och ont och jonglerade med eld och facklor osv.

Jag tyckte att det var väldigt vackert! Jag är svag för trummor av alla de slag och rytmen var härlig.
(Troligen har jag varit indian i ett tidigare liv.)
De två äldsta tonåringarna gav upp efter en stund. De var inte klädda för Stockholms kyla! :-)
Stora dottern kunde klämma in sig långt fram, så att hon såg bra och fick värme av eldarna.
Minime satt i vagnen och pep att hon ville hem.
Jag såg bitvis av showen.

Stora dottern gillar all sorts musik och mystik så hon tyckte att storyn var jätte bra.
Minime var mer än uttråkad när det var över, så det var bara att knata hemåt.

Det är ett par minusgrader men skönt! Man får alldeles för lite frisk luft när det envisas med att vara så kallt, så länge!
Man kan knappt njuta av att solen skiner och det är vackert längre.
Det är för kallt!
Efter Påsk brukar våren dyka upp. Jag hoppas verkligen, verkligen att så är fallet även i år!

Det smittar!

Igår kväll åkte jag för att hämta de influgna tonåringarna.
Och jösses, vad Stockholm är vackert på kvällen!
Jag är ju sällan ute och dräller efter mörkrets intågande. Men att bila igenom staden när det är mörkt är fantastiskt fint.
På Arlanda var det som alltid, svinkallt! Det drar mellan betonghusen där och det blåser genom märg och ben.
Det är liksom kallare än kallt.
Trafiken var inte så tät som jag trott, så jag hann sätta mig och titta på folk en stund.
Och det är rätt kul, att sitta på en bänk och studera de som kommer och går.
De som kommer springande med andan i halsen för att möta upp någon.
Och alla de som kommer ifrån flygen.
Man kan försöka gissa var de har varit. Många är så bruna att man inte behöver undra. :-)

Det stod en pappa, med en hemmasnickrad skylt och väntade. Med sig hade han två små döttrar, som kunde vara 2 och 4 år ungefär.
Flickorna var lite lätt uttråkade.
Ibland låg de på rygg, på det smutsiga golvet och gjorde "änglar". Ibland låg dom på mage och sprattlade.
Sen hängde dom i ett avstängningsband, satt på en bänk, jagade varandra runt en pelare och hoppade på ett ben.
Sen fick den äldre den fina idén att ställa sig precis där dörrarna går upp, när folk kommer in i ankomsthallen.
Hon fick precis plats så att när dörren gled åt sidan, så kunde hon sticka fram huvudet och säga "BU!".
Det var mer än en person som hoppade högt, när dom skulle gå ut genom dörren! :-)

Vi var en helg bänk som satt och studerade de supersöta och energiska flickorna. Lite lätt leende.
Efter en eeevighet, så kom då mamman.
Och båda tjejerna ylade i hög sky och slängde sig om halsen på henne. Den äldre släppte, krånglade sig loss och frågade "Mamma, har du köpt presenter??" :-D
Då skrattade alla åhörarna! :-)
Härligt att två små tjejer kan glädja en hel bänk med människor!
Och härligt att se att glädje smittar! En halv ankomsthall!

Utveckla är roligare än avveckla.

Så lider ännu en dag mot sitt slut.
Jag tog mig en jobba hemma dag. Trots att jag så kaxigt sagt att jag alltid, alltid ska avsluta veckan på kontoret.
Fixa undan, städa skrivbordet och vara "på som fasen" på måndagen.
Men, man är väl lite alternativ till sin natur, va..;-)
(För oinvigda jag kan avslöja att jag är inte alternativ någonstans. Jag tokgillar att hålla på rutinerna! ;-))

Maken har mötat en hit och en dit hela dagen och alltså inte varit på kontoret. Och min andra kollega, hon tog semester hon! (Vad nu det ska vara bra för???)
Så, kontoret var både tomt och tråkigt... och troligen kallt! Så, näe. Idag vägrade jag! :-)

Jag började dagen med att dra ett mail till rektorn på dotterns skola.
Sen har vi gjort det ett par vändor under dagen.
Och jag är mer än nöjd med hans snabba respons och svar. Jag förstår precis hur dom tänker och varför.
Logiskt.
Jag förstod redan när jag fick höra det att det handlar, som alltid, om pengar.
Röda siffror kan man inte försvara.
Sen kan man diskuterar varför de lyckats så otroligt dåligt att rekrytera nya elever och varför det funkar bättre på andra skolor.
Och man kan avveckla saker på olika sätt och exkludera/inkludera på olika sätt.
Men, vi var rörande överens om att det är jäkligt mycket roligare att utveckla, än avveckla verksamheter! :-)

Sen tog jag faktiskt en lunchsväng i gymmet.
Det blev vare sig länge, tungt eller snabbt. Men jag var där!
Jag har kommit av mig totalt och var absolut inte där i huvudet. Jätte svårt att fokusera.
Maken som dök upp en snabbis mellan två möten hade massor att berätta och då kom jag av mig hela tiden.
MEN jag har gymmat och jag har informerat kroppen om vad som väntas framöver.

Lite jobb hanns också med. Men, jag ska erkänna att det inte varit min mest produktiva dag. Man får ha sådana dagar.
Jag åkte och storhandlade. Familjen utökas ju med två medlemmar i kväll.

Det blir till att hämta dom på Arlanda. Jag tycker att hans frånvaro funkat bra ända sen han åkte.
Man kör ju lite strutsmetoden! :-)
Men, enda sen jag fick sms:et om ankomsttid i morse, så har jag längtat massor.

Det blir dock ingen sen kväll för oss.
Vi ska upp i ottan i morgon och åka på en lite, märklig grej.
Jobbrelaterad.
Vi får se om jag någonsin berättar om det. Blir det bra, så ja, kanske.
Blir det inte bra, så behövs det grova mutor för att jag ska avslöja det ! :-D

Surt!

Fredag.
Maken, gick upp i svinottan och åkte på ett möte.
Det händer mycket sällan att han är uppe och hoppar innan mig. Så, det gör ju att jag är lite piggare än vanligt.
Av ren skadeglädje! ;-)

Dagen kommer att fördrivas med a little bit of this and a little bit of that. Och ett mail till dotterns rektor.
Hon går ju i skolan norr om stan.
På en väldigt speciell gymnasielinje. Vi brukar retas med henne och göra citattecken i luften och säga "Ja, ni är ju "speciella" ni på IB " :-)
Många vet inte vad IB är. Och tyvärr gäller det även många på skolan! Inklusive Syon!
Det är inte länge sen dottern satt hos henne och fick förklara hur det hänger ihop, för det visste inte syon.
För att göra en lång story kort var dottern tvingad, av skolan, att plocka bort Franskan, för att hon annars skulle läsa för många poäng, när hon vill läsa, matte, fysik, kemi och biologi.
Syon säger: "men du tappar meritpoäng då".. Jaha?? "kan du inte plocka bort engelskan?"
Dah.
Hela utbildningen på IB är på engelska! Och för att få diplomet efter tre år måste man ha läst engelska på mycket hög nivå.
Det visste inte syon!
Nåja.
Eleverna pluggar på ett väldigt speciellt sätt på IB. De tränas för en internationell marknad.
Mycket tid går till The Theory of Knowledge. Där man vänder och vrider på det mesta. Eleverna lär sig kritiskt tänkande.
Allt man har svar på, forskas om. Vad händer om man gör tvärtom? Vad händer om man tänker annorlunda?
Hur blir det om vi gör si eller så.
De jobbar jätte mycket med elevernas komfortzon. Så snart en elev känner att nu är det lugnt och fint, så utmanas dom att göra något som är lite obehagligt eller nytt.
De har CAS timmar. Där dom jobbar ideelt på olika sätt. Allt från att stå i soppkök till att läsa läxor med andra elever som har det svårt.
Tanken är att man ska göra något bra för någon annan utan att ha någon större vinning på det själv.
Dom har senaste veckan jobbat med ordet "respekt" och vad det är. Och inte är.
Under veckan har dom fått till uppgift att säga något snällt till någon dom inte känner och sen skriva upp hur personen reagerade och hur det kändes för eleven.

I klassen finns det en mängd olika nationaliteter. Vilket också utvecklar eleverna. De övas dagligen i att möta och acceptera andra kulturer.
Har man gått IB är man inte rasist någonstans! Då vet man att man inte kan generalisera utan måste ner på individnivå i problemen.
Min dotter har utvecklats mer under sitt första gymnasieår än vad många vuxna gör, någonsin!
Lärarna är underbara och brinner för IB.
För första gången sen dottern började skolan, tycker hon att det är roligt och utmanande.

Och vad händer nu?
Jo, för ett par dagar sedan fick vi information om att skolan tänker lägga ner linjen!
Det är för få elever som söker till första året.
Eleverna som går nu, får gå klart sina tre år, men sen är det slut.
Första året är ett förberedande år, eftersom att IB bara är tvåårigt egentligen, men i Sverige måste man gå tre år.
I många andra länder går man 10 år i grundskolan, vilket innebär att när eleverna börjar andra året, fylls klassen på med elever från andra länder som vill gå IB i Sverige.
(De utländska elever som går år 1, är oftast barn till folk från andra länder som är här och jobbar, eller är diplomater.)
Nu, har man kommit på att det är alldeles för få förstahandssökande till år 1. Det går inte runt.
Och det förstår jag!
Att man inte kan ha en linje som går back. Man måste fylla upp med elever!
MEN, det vi är kritiska till är att elever, föräldrar och lärare(!) får denna information nu. När man redan bestämt att det blir så.
"Vi har gjort allt vi har kunnat" säger Rektorn.
Och det har man inte!
Det var lite lustigt häromdagen, när rektorn besökte klassen och berättade detta. Och trodde att han skulle få samma svar som man brukar få från tuggumituggande  gymnasielever.
Där gick han bet!
Eleverna ifrågasatte och han fick det ganska svettigt. Tillslut ville han sjunka ner i stolen.

Det jag och dottern reagerar på, är att man inte informerat vare sig elever eller lärare om att det här har varit ett stort problem!
Det kunde man sagt! "Får vi inte in fler sökande nästa år, då går det åt pipan"
Gett dom en chans att göra något! Att sprida informationen!
Han kunde knappt berätta VAD man hade gjort. Men, de hade gjort "allt man kan".
Känslan man lämnar elever och lärare med nu, är precis som när ett par går till terapeuten och en av dom säger "jag vill skiljas, vi har gjort allt vi kan för att försöka få det att funka"
Och så säger den andra parten förvånat "va? Jag visste inte ens att vi hade ett problem?"

Alla, föräldrar, elever och lärare förstår, att man inte kan behålla en linje som inte går runt ekonomiskt.
MEN, hade alla fått vara med och jobba på det, tänka på nya marknadsföringskanaler  osv, då hade alla varit i samma känsla nu, när man måste konstatera att det inte går.
Att man gjort allt man kunnat.

Tydligen hade man haft med en artikel i en tidning. Vad fint! Det hade varit kanon, om man informerat IB elever om det!
Så att dom i sin tur kunnat sprida den infon!
I dessa Facebook, blogg och instagramtider! Den infon hade vi spridit överallt på nolltid!

Många av de elever som nu går, har av en slump fått reda på att IB finns. Och när de frågat sina SYOs på grundskolorna så har dom inte vetat vad IB är!
Då har man marknadsfört sig bra!
Den här skolan är den enda skolan norr om stan med IB linje!
Surt känns det.
Det är en jättebra linje som skolan borde vara stolt över och verkligen marknadsföra!

Min dotter går det ingen större nöd på. Men, troligen måste hon vara lite proaktiv och titta på de skolor söder om stan som har samma linje. 
Se om hon kan byta. För, även om rektorn lovar att man inte kommer att tappa kvalitet nu för de elever som går kvar sista åren, så är ju det BS.
De lärare som nu jobbar, vet att det är dags att se sig om efter jobb på andra ställen.
Att det, som rektorn föreslog, skulle jobba i andra klasser på skolan är löjeväckande, eftersom man studerar så otroligt olika på vanliga linjer mot på IB.
Så, lärare lär se om sitt hus och det bör även eleverna göra.
Det är tipset jag gett min dotter.

Quick fix

Vi är ett märkligt djur, vi människor.
Smarta och utvecklade, men ändå rätt dumma och kortsiktiga. (Invecklade?)
Undras hur det blev så??
Stor del av mänskligheten funkar så. I alla fall i I länderna. Och 2013

Jag antar att det inte var så för länge sedan.
Då var man tvungen att vänta på det mesta. Åka häst och vagn. Eller oxe och kärra. Det gick inte fort det inte.
X2000 var inte att tänka på! :)

Jag har grunnat på det en stund...
I vår bransch, gäller ju långsiktighet. Systematik. Planera, genomföra, uppfölja..Sakta men säkert förbättra.
Göra riskbedömningar. Vara reaktiv.

Men, många är de som vill att det ska gå fort. Även jag!
Allt ska fixas NU. Helst igår.
Inget får ta tid, allt ska gå snabbt. Man tänker kortsiktigt. Även politiker tänker kortsiktigt. För, de sitter ju inte 10 år i taget.
En massa förändring ska till på kort tid. För sen är man utbytt.
Och det är inte alltid man hinner göra någon riskanalys på vad förändringen innebär i långa loppet.

Samma är det med träning och bantning.
Många är vi, som vill bli smala på ett par veckor. Quix fix. En dietkur på ytttepytte kalorier. Sen ska man fan vara smal, eller så byter man diet.
Skulle människan inte funka så, hade inte ett endaste bantningspiller sålts.
Man vill ju ha en förändring, men orkar inte vänta på resultatet om det dröjer. Lite.
Och tränar man vill man bli vältränad och fit. Det ska också gå på rekordtid. Kan man inte se en massa muskler på vecka två, då byter man träningsform.

Man är gravid i 9 månader (ibland närmare 10!) och sen suckar och stönar man över att man inte kommer i jeansen efter fyra veckor.
Många är de som försöker få kvinnor att fatta att kroppen kanske måste få lika många månader på sig efteråt för att bli sig själv.
Jag vet inte hur många gånger Olga ledsnat på de som påbörjat hennes program som sträcker sig över cirka ett halvår, men hoppar av efter tre veckor för att de inte ser någon skillnad.
Häromdagen läste jag på ett forum, om en person, som lidit av en speciell sjukdom i mer än 30 år. Nu fick hon pröva ett nytt läkemedel  men hade bestämt sig för att bara pröva det i 30 dagar. Var hon inte frisk då fick det vara.
Att kroppen kunde behöva lite mer tid än så fanns det inte förståelse för.
Då skulle någon annat prövas, i lika många dagar.

Och så är det ju med många. Att bli rådd att lägga sig hemma och vila en vecka går inte! Man vill ha medicin som funkar NU.
Att det sen kanske inte är helt bra för kroppen, det är skitsamma.
Och vi klarar inte av att vänta på bebisen i magen, tills den är klar. Vi måste få kejsarsnitt så att vi vet exakt när det är dags och att det är fort gjort.
Att ligga på förlossningen i 14 timmar, det har vi inte tid med.

Det är som jag tror summan av vår allt snabbare vardag.
Allt går så fort. Allt kan flyga över hela världen på en minut. En instagram bild eller ett facebook inlägg.

Jag är också grymt proaktiv och vill se resultat fort. Vill att saker ska bli klara snabbt.
Men, jag ser ändå skillnad på det och Quick fixen.
Vissa saker måste få ta tid.
Kroppen måste hinna med och hinna ställa om innan det kan ge resultat.
En Quick fix håller sällan i längden.

Dags för skärpning!!

Nu blev det sådär igen.
Det bara havererade. Och jag blir så irriterad.
Att det ska vara så svårt att hålla sig på den smala vägen. Hålla sig till planeringen.

Jag har tränat väldigt systematiskt, länge. Struntat i lust och motivation.
Men, så hände nåt. Jag vet faktiskt inte riktigt vad, men jag halkade av banan. Något kom i vägen.
Sen planerade jag in nytt pass, som inte blev av.
Sen fick jag lite ont i halsen. Som sen kört runt lite här och där mellan hals, bihålor och öron.
Sånt som tidigare hade blivit en förkylning men som nu mest är lite irriterande.
Men, jag ville inte träna och få det att bryta ut.
Och där sprack det!
Så lite behövs! Två eller tre inställda pass och hjärnan får frispel!

För, det är ju inte bara så att jag hoppar träningen. Nejdå! Jag passar på och äter en massa skräp också!
Vilket ju är hur ologiskt som det bara går!
Tränar jag inte, så äter jag skräp! Hur fasen får jag ihop det??
Man skulle ju kunna tro, att jag "unnade mig" nåt sött och sliskigt när jag tränat. Men näe.
Då låter jag bli.
Men, när träningen havererar, jag då petar jag i mig allt gott som finns!
Dubbelfel!

Dags att skärpa till sig!
Ett lätt pass kan man alltid köra, småförkyld eller inte.
Det går inte att skylla på.
Jag toklängtar tills det är dags att snöra på sig skorna och PW eller lubba ute! Och då måste jag hålla min träningsplan.
"Tjopp, tjopp" sluta såsa.

På med skorna!

Jag kommer att vinna!

Så har vi då nått mitten av veckan.
Stor del av min dag har gått till att fokusera på att _inte_ fokusera på kylan, vinden och snön!
Det var liksom bara att inte titta ut. På hela dagen.
Inte gå ut på lunchen.
Låta "vårdagjämning" tugga som ett mantra.
Det blir bättre.
Det blir varmare.
Det blir vår.
Det blir sommar, i år också. Hoppas jag.

Om det finns en tävling i länet över den absolut skitigaste bilen, då vinner jag! Garanterat!
Just nu vet jag inte riktigt vilken färg den har.
Och man vill liksom inte gå nära den.
Lilleman hängde med en kompis hem efter skolan idag. När jag hämtade honom passade jag på att fylla på spolarvätska.
Det måste ha sett för kul ut. För, jag ville helst inte röra huven på bilen. Och inte locket där man fyller på.
Ysch.
Jag vet. Man löser problemet genom att tvätta bilen!
Men, när det är kallt hela tiden och man kör korta sträckor, så fryser ju dörrarna så snart man ens försöker tvätta.
Så den får vara skitig.
Och så muttrar jag över det i stället! ;-)

Jag vill snabbspola tiden. "katching" så är det maj.
Vår..
Flytta...
Tur att kalendern är fylld med rätt kuliga grejer i april. Så är den inte helt bortkastad! ;-)

Och - tur att det snart är dags för den förlorade sonen att komma hem!
Om bara ett par dagar, dyker han och den rödhåriga sötnosen upp! :-)
Det ska bli så mysigt!
En hel vecka får vi ha dom här. (Läs: utnyttja dom som barnvakter! ;-))
Det är inte helt klart vem av oss 6 som längtar mest! ;-)

Extremt extern.

Jag är en väldigt extern person.
Jag vill ha och behöver input utifrån och tar emot det utan att egentligen processa det så mycket. Som jag egentligen kanske borde.
Enkelt förklarat så är jag en säljares dröm!
:-)
Det är av ren och skär livserfarenhet som jag inte går på allt som berättas! :-)
Jag vill gärna ha externt beröm och externa råd.
Även om jag själv vet, eller känner på mig, så känns det bra att ändå få det bekräftat, utifrån.
Det är inget fel i det, men det är alltid nyttigt att jobba på balansen.
Jag måste jobba mer på min interna sida.
Att lyssna inåt.
På mig.
Veta att jag kan och att jag vet. Även om andra hävdar annat.
Jobba på att inte behöver extern bekräftelse jämt.
Att jag kan säga till mig själv "fan, vad jag är bra!"

Kan man kroppsmönster så är det inte alls konstigt att jag fejjar, bloggar, twittrar och instagrammar.
Maken, som utbildat sig i språkmönster har slutat ojja sig över fenomenet! :-)
Han vet nu, att jag behöver det. Annars blir jag som en dåligt vattnad planta.

En väldigt intern person, ser inte tjusningen av något av ovan företeelser.
(Dock, är man jätte intern, behöver man jobba på balansen att faktiskt ta in råd och info utifrån. För man kan omöjligt veta och kunna allt, själv.)

I morse fick jag mig en tankeställare. För, att curla allt och alla omkring mig hör också till min externa sida.
Det hade som sagt snöat en del. Det var otroligt halt.
Jag visste att jag troligen skulle behöva åka till Dr med Minime. Men, jag visste också att maken skulle iväg. På en grej på morgonen och ett möte runt lunch.
Och, jag vet också att hans bil inte är en jätte bra vinterbil.
Jag tvivlade på att han ens skulle komma av tomten!

Så vad gör jag?
Jo, jag försöker bestämma om jag behövde åka med Minime eller inte. Det är halt, maken skulle behöva ta min bil.
Han skulle ju på möte...och Lillemans jacka gick sönder...Ska han vänta tills vi är klara? Ska han ta min bil på eftermiddagen.. Eller ska jag försöka få tid på VC och gå dit???
Yr höna = jag!

Då tittar maken på mig helt lugnt och säger. "men du! Om du koncentrerar dig på det du måste göra idag och så låter du mig lösa mitt??
Hm..Öhh.. jaha... Ok.. Ja visst. Så kan jag göra... kanske! :-)

Så klockrent!
Jag kan inte lösa alla andras problem. Jag måste börja tänka mer internt. JAG behöver göra ditten och datten idag.
Och alla andra får lösa sitt.
Jag behöver inte curla allt och alla.
Sådetså! :-)

När hjärnan tiltar..

Jaha.
Denna morgon går inte till historien som en av dom bättre.
Den ska glömmas pronto! :-)

Igår fick det ju för sig att börja snöa och det har ju vräkt ner i sidled hela natten.
Pudersnö, PÅ isgata. Det blir jätte intressant.
Jag antar att det blir full snurr på akuten på alla sjukhus idag när folk står på näsan.
Bara från dörren ut till bilen var jag nära att sätta mig flera gånger..

Nåja.
Lilleman var lätt att väcka i morse. Han skulle ju ge Trulle frukost! :-)
Vi var uppe ganska tidigt och gjorde oss klara.
Sen väckte jag Minime för att kolla status. Och hon var rätt pigg. Satte sig upp och verkade inte alls ha lika ont  idag.
Lilleman klädde på sig och ropar plötsligt "mamma, kolla!" Då står han med "låset" till dragkedjan i handen!
Där dog den jackan!
Fint! Akut leta annan jacka. Den jag hittade var alldeles för liten.
Bara att gräva mig in i klädkammaren efter en overall. Och, jag hittade en, som han med nöd och näppe kan ha!
Skit. Jag har inte lust att köpa nya vinterkläder i mars!
Jag körde iväg Lilleman och tänkte att det blir nog en lyxvabbdag, ändå. Minime verkar ju bättre.

Men, när jag kom hem och meddelade att vi inte behövde åka till doktorn när hon mådde bättre, DÅ blev fröken jätte ynklig.
Hon kunde inte sitta upp, inte vrida på huvudet och gå på toa var uteslutet.
*suck*
Jaha. Och vad gör jag då?
Litar jag på min inre känsla att hon har nackspärr och det går över?
Eller, tänker jag på vad man skriver på vårdguiden? "Barn som har ont i nacken ska alltid kollas upp".
Eller på annan input att det borde kollas upp? (En make, tex! ;-))
Jag är en väldigt extern person, som gärna tar emot extern info. Och jag måste bli bättre på att bli intern.
Lita på att min känsla är rätt. Inte dubbelkolla om det jag tänker är rätt.

I alla fall, jag klär på ungen och åker till HS.
Väl där upptäcker jag att det stora fina P-hus man byggt inte längre är till för besökare utan endast personal!
Så fint! Klart att dom ska kunna parka bra, men ett helt p-hus??
Mjaha, ut och leta annan plats.
Hittar en ganska stor mitt över gatan från P-huset.
Lämnade Minine i bilen, för jag ska ju bara hämta biljett.
Jojo. Biljettautomaten är inte placerad mitt i, inte. Utan jäkla långt bort! Typ 3km!
(Eller, varför inte ha flera automater på en stor parkering???)
Och jag var ju inte ensam i kön. Med de nya reglerna för kortbetalning tar varje biljett ca 1 minut nuförtiden.
Det låter ju inte som så lång tid.
Men, vi var ca 15 pers i kö! Det blir lätt 15 minuter. Plus att vissa kort inte fungerade osv.
Fan. Och jag lämnade Minime i bilen!
(Det brukar jag göra..men hämta biljett brukar ta EN minut...)
Det snöade i sidled.
Folk framför mig ringde stressat upp folk dom skulle ha möte med.."Vi checkar in bilen..det tar en stund"..
Jag fick min biljett och lubbade iväg tillbaks till bilen.
Minime var inte road. "vilken tid det tog??"
Precis när jag la biljetten i rutan ringde telefonen. Jag svarade och gnällde över skitparkeringen. Lyfte ur vagn och Minime och lubbade iväg till Lättakuten.
När jag svängde runt hörnet (3km ytterligare) slog det mig. Minimes sista fyra sifor. Jag mins inte dom!
Fan.
Jag har haft en anteckning i telefonen med allas personnummer, men när jag bytte lur för ett tag sen försvann anteckningen. Och jag har glömt att lägga in en ny.
Jag grävde igenom hanväskan och tänkte att jag kanske är smart nog att ha en lapp i plånboken!
Plånboken! Var fasen är den???
Nej!
När telefonen ringde, la jag biljetten i fönstret, plånboken i förarsätet och drämde igen dörren! Den låg kvar i bilen!
Fint.
Bara att vända och knata tillbaks till bilen...(3km..)
Nåja. problemet med personnumret kvarstod. Jag ringde stora dottern som hade sovmorgon. Men hon hade hunnit dra.
Nåja, Jag går in på akuten.
(På HS ska man gå förbi närakuten och knata ytterligare en mil (nåja,,det känns som en mil! ;)) För att registrera sig och SEN gå tillbaks till lättakuten. (Man ska alltså inte vara jätte sjuk...då tuppar man på vägen! ;-))
Förklarar i kassan att jag inte kommer på hennes sista fyra. Hjärnan har gått i baklås. Frusit fast. Siffrorna är borta.
Men, det går säker att hitta henne via mig, väl?
Damen i kassan kikade på mig över glasögonkanten och suckade. "Nope, det kan jag inte."
VA?
Men sluta! Klart man kan! "nope, jag måste ha hennes"
Hon tittade på mig och förstod att jag var nära att banka pannan i disken..
Så efter en stund säger hon "men, om jag får de första 6..och namn och adress, så kanske...."
Och visst!
( Det första jag gjorde när vi väntade var att ladda ner en anteckningsapp i telefonen och skriva in alla personnummer. Som jag naturligtvis kom ihåg då! )
Så, var det bara att knata iväg 2 km tillbaks till lättakuten.
Registrera oss.
Vänta.

Vänta och vänta.
Som tur var så var det bara en äldre herre, en yngre dam och vi. Annars, är ju grundregeln att om man inte är jätte sjuk när man sätter sig på akuten, så blir man - där! :-)

Minime frågar. "vad gör vi här???" Dah...
Vem var det som hade jätte ont och ville till doktorn??? Va??
"mmm...men det är tråkigt här"..
Jotack. Där var vi överens!

Nå, så småningom fick vi komma in till doktorn.
Han frågade om jag var orolig. Och näe, det är jag ju inte. Egentligen.
Han konstaterade att hon hade små, små körtlar som var lite svullna. Men det får man inte ont av.
Hon hade en klockren nackspärr. Och tydligen är det jätte vanligt bland barn.
Vanligare än hos vuxna!
Så, Ipren ett par gånger om dagen, kyla om hon går med på det och vila, om hon vill.
Sen går det över, troligen på ett par dagar.
I ovanliga fall tar det en vecka.
Får hon hög feber, så ska det kollas upp. 

Det var det.
Tillbaks till 3 km till bilen. Nu i snöstorm!
Men, till snöns försvar, så är det otroligt ljust ute!

Så, skitmorgonen ska nu kompenseras med lyx eftermiddag! ;-)
Få se om Minime går med på att jag sätter mig och jobbar lite, eller om det blir tvätthögen som jag får ge mig på.
Jag borde åka och köpa ny jacka till Lilleman, men jag vill inte släpa ut Minime. Vilar hon idag kanske hon kan gå på dagis i morgon och vi slipper släpa med henne på leverantörsmöte...
Det får bli makens uppgift, tror jag bestämt! :-) 

Jag har tre garderober jag borde städa/rensa, men som jag jämt tänker "vi ska ju snart flytta"..
Men, kanske..idag....

Man blir deppad..

Vilken märklig måndag vi fick idag.
En planerad dag, blev väldigt spontan.

Jag gick upp som vanligt. Väckte barn som vanligt. Och där tog det stopp.
Minime var jätte ledsen.
Klagade på ont i nacken och ville inte ens kliva ur sängen.
Hon är aldrig pigg på att gå upp på morgnarna, men idag märktes det att nåt var fel.
Så, jag ringde dagis. Vad som var fel kunde jag inte riktigt säga, men hon dök i alla fall inte upp..

Och - efter lite klämmande och funderande kom jag fram till att ungen fått nackspärr.
Det har inget av mina barn haft tidigare!
I alla fall inte som små.
Men, allt ska ju vara första gången.
Så, jag ställde in mina förmiddagsplaner. Minime la sig i sängen med vetekudde och tittade på Bollibompa.
Där har hon sen legat hela dagen och bara varit upp för att äta.
Maken avlöste mig vid lunch och jag pep iväg till kontoret.
Man brukar säga att det man inte har i huvudet får man ha i benen. Men i mitt fall blev det "det man inte har på USB minnet får man ha i benen". ..

Jag brukar vara noga med att säkerhetskopiera det jag jobbar med, eller maila dokumenten till en mail jag kan öppna överallt.
Men - nu hade jag inte det.
Vi har helt enkelt varit friska för länge! :-)
Så, jag fick snällt åka till kontoret för att hämta en fil jag jobbar i.
Precis när jag klev in där och pratade lite skit med en kollega, så börjar det snöa!
VA!
Snö!?
Jag har ju inte direkt hurrat över den envisa kylan vi haft, typ sen jul. Men, strålande sol är ju najs.
Så, då tar jag gärna kylan om vi bara får sol.
MEN - snö! Näe.
Fan, man blir ju direkt deppad.

Vi har alltid kallt på kontoret. Så har det alltid varit, men nu, när lokalerna mer eller mindre är tomma och vi kampar i ett litet hörn, är det svinkallt.
Idag var det mer än svinkallt. Efter en stund trodde jag att både fingrar och näsa skulle ramla av!
Så, jag gav upp rätt fort.
Storhandlade och hämtade Lilleman tidigt.

Han var jätte lycklig, för idag äntligen, fick han ta hem Trulle!
Denna Trulle, som han tjatat om i veckor.
Eftersom att han är allergisk, så är han en av de som får ha Trulle sist. När alla pälsdjursbarn haft honom, tog fröken hem och tvättade Trulle.
Han fick sig en riktig resa i tvättmaskinen, helt enkelt! :-)
Idag var Trulle torr och fick följa med hem.

Men, Trulle frös!
Han har nästan inga kläder stackarn!

Så kan ju inte ha det! Han kan ju bli sjuk!
Det rådde vi bot på genom att tillverka vantar och sockor.

Jag hade lust att göra mössa och tröja åt honom också, men, man får ju liksom hejda sig lite...;-)
Man kan ju lätt klassas som..lite konstig, om Trulle kommer tillbaks i full vintermundering! ;-)

Nåja.
Minime har fortfarande ont.
Är hon lika ynklig i morgon får i ta en tur till fabbo dottorn.
Jag är inte speciellt orolig. Hon är pigg, har ingen hög feber och äter som en liten häst.
Men, jag vill ändå kolla. För att vara på den säkra sidan.
Maken åkte för att hämta vår utlånade vagn, så att jag slipper bära henne från p- hus till barnakut.
(Och bara därför är hon troligen piggare i morgon! ;-) )

Har jag tur är hon mycket piggare och vi kan Lyx-vabba! :-D
Det vill säga, bara mysa. Elda brasa och inte gå ut alls!
Tur att det är maken som har flera bokade möten i morgon och jag kan sköta mitt via den bärbara datorn!
*moahahaha*

Men, nu är det banne mig dags att fokusera och affirmera utavbarahelvitte. VÅR! NU...

Mardrömmar...

Man börjar verkligen vänja sig vid att vakna till strålande soliga dagar!
Det är kallt, men solen kompenserar verkligen det.

Vi tog oss en seg morgon idag. Njöt av att inte ha något planerat egentligen. Nåt skulle vi hitta på, men vad hade vi inte bestämt.
Jag behövde sopsäckar, så vi började med det.
Och - av en ren slump, råkade vi parker på Chillis parkering! ;-)
Märkligt..
Så, där gick vi in och botaniserade lite. Det är en helt underbar butik. Helst skulle man vilja byta ut all inredning hemma och fylla huset med snygga saker.

Idag blev det en jätte fin skål, i samma stuk som den vackra kannan och kakfatet jag fick igår.

Sen "råkade" jag hitta ett likadant hus, som jag fick i julklapp. Idag blev det det lilla huset. Det finns flera storlekar och varianter.
Jag kan liksom "se" en hel lite stad stå och lysa..:-)

 En jätte söt fotoram följde också med. Den blir såå fin i nya huset! :-)

Lilleman hittade en "bomskalle" som faktiskt är en spargris.
Det är lille kusinen som blandat ihop dumskalle och dödskalle, så nu säger alla bomskalle! :-)

Sen tog vi lite lunch i farten och funderade på vad vi skulle hitta på.
Vi bestämde oss vid julledigheten att vi ska försöka gå på alla de museum som finns. Vi bor ju i huvudstaden och kulturutbudet är enormt.
Men, som alltid, när man bor mitt i smeten så utnyttjar man det inte.
Under vinterhalvåret när man inte vill vara ute hela dagarna är museum perfekt.
Idag valde vi mellan kulturhuset och armémuseet.
Det blev arme.
Lilleman var lyrisk! En massa soldater!

Utanför radar kanonerna upp sig.
Och det är riktigt vackra! Så otroligt utsmyckade.

Tänk vi vilket jobb att gjuta dessa!
För att inte prata om att förflytta dom! Jiises..

Det var riktigt intressant att gå runt och kika på hur det var under de olika krigen och vad dom hade med sig.

Vilken industri! Bara att baka bröd och göra öl till hela regementen var ju värsta jobbet.
Man tänker liksom inte på vilken logistik det är, att dra ut i krig.
Eller, var då i alla fall.
Och alla ofta väldigt vackra kläder! Det är inga tråkiga uniformer man hade. Tänk på de sömmerskor som satt och sydde dessa och utsmyckade dom med vackra knappar och annat tingeltangel.

För att inte prata om sablar, musköter och olika former av "skjutdon".
Så utsmyckade och vackra!

Vilket hantverk! Att tillverka dessa till en massa soldater. Det var ju inte massproduktion direkt!
Tänk vilken själ någon lagt ner på att både tillverka och smycka dessa! Vilken yrkesstolthet de måste ha haft.

Det var fanns hel del att se. Ett jätte fint museum verkligen!
Jag tyckte att utställningen över vad soldaterna hade med sig var mest intressant. Mycket var ifrån andra världskriget.
Både maken och jag mins ju att en del av de saker som är utställt fanns på vindar och i förråd hos våra mor och farföräldrar.
Både min morfar och farfar stred i Finska vinterkriget.
Min pappa föddes precis vid krigsutbrottet 1939.
Så en hel del prylar känner man igen.

Lilleman tyckte att det var både spännande och kul!
Minime- inte lika mycket!

Hon tyckte att mycket var ganska läskigt! Tex utställningen över hur man straffade rekryter som inte skötte sig.
Och - på många ställer simulerade man kanonmuller och det var mörkt. DET var jätte läskigt!
På ett ställe kunde man gå in i ett stall och se hur man skötte om hästarna.
När man stått där en stund, så sparkade en av hästarna bakut och drämde till en spann så att det ekade i rummet.
Jag har aldrig sett Minime så snabb någonsin!
Vips, var hon försvunnen! :-)
Så, risken finns att hon kommer att ha en eller annan mardröm i natt!
Hon konstaterade att nästa gång, ska det bli ett mer Minimeanpassat museum! ;-)

Vi avslutade dagen med lite fika. Det tyckte Minime om! :-)

En skön söndag, har vi haft.
Nu är det dags att samla ihop sig inför en ny vecka igen.
Få se vad den har för spännande att bjuda på?