För, jag kan ju inte vara som en tupp...eftersom att jag är av det andra könet! Så, stolt som en höna it is! :-)
Varför? Jo, jag kommer till det...
Det har varit en såndär ovanligt bra dag. Guldkantsdag, trots att det är måndag och vi började morgonen med att Vabba.
Vabben, den varade inte länge. Ungen var hur pigg som helst.
Vi andra, satte oss vid varsin dator och jobbade. Jag startar upp ett projekt om dryga veckan och har gått och funderat på en jä-a Excelfil som inte är bra.
Den blev inte bra ifrån start och den innehöll fel parametrar och var bara dum.
Jag vet vad som blev fel (jag gjorde inte originalet och om man inte gör en excelfil ifrån grunden, är det svårt att mickla i den sen, även om den ÄR min, så att säga.) men kom liksom inte åt bekymret och visste att det skulle ta mig evigheeeeter att fixa till den.
Det har legat och gnagt länge...
Power Point presentationen var roligare att fippla med... ;-)
Nåja, maken undrade om han kunde hjälpa mig med något, när jag gick runt och muttrade och han fick filen av mig! :-)
"Vassego! ha så kul"....
Han kom raskt fram till att det inte gick att använda den. Det var för mycket fel i den. Den måste göras om.
Så det gjorde han! Och den blev så ren och fin! Ja, Excelfiler kan vara "fina" :-)
Toppen!
En stor sten föll av mina axlar och jag kunde jobba undan en massa annat! Jag blev så glad och man måste bara älska en man, som kan lösa ens bekymmer!
Jag har ju konstaterat tidigare att jag är en processmänniska av rang och vill ha saker klara i förväg för att inte bli tokstressad.
Det hänger också ihop med att jag inte vill ha saker liggande om det blir en vabbsväng. Då kanske jag står där, på uppstarten och inte har allt jag behöver klart.
Det går bara inte!
Kunden, som betalar min tid, struntar fullständigt i om jag har sjuka barn eller inte!
Nåja, nu kommer vi till hönorsaken, eller orsakerna!
För, jag är natruligtvis stolt över mina barn! På olika sätt. :-)
Stor son, lyckades lägga vantarna på ett körkort idag! Yey!
Så härligt, för honom! (och för oss! TRE körkort i familjen är inte dumt!)
Det är en frihetskänsla av rang, att ha körkort. Även om han inte har råd eller ens vill ha en bil. Men, körkortet underlättar så mycket annat!
(Han åker gärna tåg, av miljöskäl! :-)
Har man "lappen" kan man låna eller hyra bil och åka dit näsan pekar och bensinen räcker! :-)
Utanför skolan, ligger en stor parkering. En grusparkering. Utan "ritade rutor". Vad händer med folk då?
Jo- man kan plötsligt inte parkera!! Då, blir alla bilar såå stora att man måste ha plats för 1,5 bil, minst!
Så parkeringen var knökfull och folk fick ställa sig hejvilt i området. Och - om man hade parkerat som man "ska" hade garanterat 50 bilar till gått in!
Helt galet.
Nåja, i tid kom jag trots allt. Först, fick vi allmän info och sen fick vi gå till respektivet mentor.
Dottern går IB program.
Dvs International Baccalaureate Diploma Programme.
Det är tufft att komma in och man tar bar in ca 16-18 elever, för på år två ramlar det in elever från hela världen och klassen blir "full".
Förutom att, som dottern, ha i stort sett MVG i alla ämnen, gick hon även på en intervju (på engelska) och skrev en engels essey.
Pling! In kom hon, på båda skolorna hon sökte programmet på!
Hur stolt är inte mamma då på en skala! ???? :-D
Idag fick vi då höra mer om programmet och jag säger bara: Jag vill också! De gör så mycket annat än på en vanlig linje.
Förutom att läsa på vanligt sätt, jobbar man mycket med konsten att lära sig om sig själv och hur man funkar.
Öka både självkänsla och självförtroendet. Lära sig att hjälpa andra, utan att få nåt för det själv.
De petar dagligen eleverna utanför deras "komfort zone" och får dom att växa.
Det märktes att lärarna var jätte stolta över sitt program och sin "familj" som dom kallade klassen.
Hon får tre tuffa år, där det gäller att plugga som ett tok, men också göra en massa roligt och uppleva saker som vanliga elever inte gör!
Härligt!
Sen har vi 6 åringen, som om vi ska vara petiga är 5 år och 10 månader! ;-) Nu har han verkligen knäckt läskoden och läser överallt och på allt!
Mjölkkartongerna, böcker, tidningar, skyltar och you name it!
Och det är så härligt! Det är också frihet! Att kunna läsa, själv. Ta in information, själv.
Kunna. Själv!
När jag lämnade Minime, i morse, hade hon en klänning under armen. Kompromissad. Hon får ha den om det blir tillräckligt varmt.
När jag hämtade så hade hon den på.
Fröken, log stort och sa "Praktikanten fick snällt klä den på henne"
Ok, undrade jag.
Fröknarna bröt ihop en smula och berättade, att praktikanten F, som är en ung man, inte har en schans mot vår lilla primadonna.
Hon kör med honom så mycket hon kan! Och han lyder!
"Han blir väl varse han med, så småningom, att han blir manipulerad" konstaterade jag och de skrattade så gott!
Han hade tydligen verkligen försökt. Att vara bestämd och säga ifrån. Men, då tittar hon på honom med sina stooora blå, som blir lite blöta och darrar med underläppen.
Och han ger sig. Direkt! "Nej, inte gråta! nej, nej!" :-)
Ja jösses, vad ska det bli?
Men, jag är stolt över henne med! Hon är bara 3,5 och vet prexis hur hon ska få folk att bli små marionetter!
(Själv vägrar jag och blir skogstokig ett par gånger om dagen!)
MEN, det är ingen dålig egenskap att ha, när man är flicka och kort i rocken!
Hon kommer att klara sig i livet!
Där det ofta är killar som tar sig fram, det behöver man inte vara feminist att inse.
Men, henne oroar jag mig inte för.
Jag är mer oroad för de som råka komma i hennes väg! ;-)
Summa summarum är att jag är tokstolt över mina fyra fina barn. Och - det måste man få vara! Utan att det ska tas för skryt.
De är min skatt och de som fyller mitt liv med "liv" och hjärtat med kärlek.
Det är det bästa jag gjort och det jag kommer att vara stoltast över när jag är 90 år!
Mina fyra kärlekar!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar