När man får som man vill...

I morse vaknade jag av att jag på nåt konstigt vis kom åt väckarklockan, som for iväg över golvet.
Klockan åt ett håll och batterierna rullade naturligtvis in under sängen..
Och är nu troligen uppätna av dammråttorna.
Men, då var det ju inte läge att snoza, utan bara att sätta fötterna i golvet.

Det blåser storm med snöblask. Jätte mysigt! :-)
Jag skjutsade stor dotter till tåget. Hon har ryggsäcken full med mat idag och jag tyckte synd om henne som skulle hinna bli genomblöt innan hon ens satt på tåget.
De har en internationell lunch idag, där alla ska ha med sig mat ifrån sitt land.
Den var ju lätt!
Vad är svenskt, egentligen?
Jag fick totalt hjärnsläpp, men fick en massa fina förslag på fejjan.
Vi gjorde det lätt för oss och köpte färdigt och förpackat! :-)
Man vill inte att någon låda ska börja läcka på tåget!
Så hon tog med sig ostkaka och pannkakor, med sylt och grädde.
(Vi låtsas att sverige var först med pankisarna, och inte "amrikanarna")

Det är hårt plugg på hennes linje, men dom har också mycket kul.
Idag skulle dom vara "business" klädda, så hon lånade en dräkt av mig. (från min "smalistid")
I morgon ska dom ha "fashion disaster" så då blir det att hitta nåt som bryter mot någon mode regel.
På fredag, ska alla gå runt i filtar! :-)
Det är jätte kul att se hur mycket kuligheter dom har!

Det är ju annars inte alltid lätt att vara förälder.
Min röda tråd har alltid varit att fostra barn som kan stå på egna ben. Flyga själv. Klara sig.
Följer sina drömmar och utforskar livet. Och vet att dom alltid kan komma hem och vila, hos mamma..;-)
Prexis som jag fick göra.
Som 16 åring bodde jag på internat och flyttade till ett annat land när jag var 17.
Och hade föräldrar som stöttade mig fullt ut i det.
Jag har stått på egna ben och klarar mig sen dess och vet att jag gör det i alla lägen.
Det är en viktig läxa.

Men, när man då fostrat kapabla och modiga barn och dom gör precis som jag fostrat dom till, flyger ur boet....så får man lite ont i magen, ändå! :-)

Att mina bebisar blir stora.
Och klarar sig! :-)
Samtidigt som jag är jätte stolt!

Stor son, kommer att plugga en bra bit bort nästa år. Långt bort. Ifrån mamma!
Och jag är jätte, jätte glad, för hans skull.
Det är toppen att han kom in på det han vill läsa och på en linje som nästan garanterar jobb sen.
Och att han gör det i närheten av sin "kärsta" :-)
Att plugga iväg ifrån hemmet lär en dessutom en massa annat.
Det är utvecklande på alla sätt.
Men. Det är ju långt ifrån mamma!
Som får lite ont i magen! :-)
Men, det är ju bara att vänja sig.
Dottern kommer troligen att susa iväg utomlands om ett par år.

Helst skulle man ju vilja låsa in dom i källaren, men det kan man ju inte göra...har jag hört.. ;-)