Tacksam.

Hej och hå vad det kan vända här i livet!
Vi satt på landet i godan ro igår. Lilleman vaknade ju med feber och hade lite ont i vaderna.
Jag trodde att det berodde på vätskebrist eller möjligen saltbrist. Så jag petade i honom resorb och Ipren.
Han blev piggare ganska direkt. Var uppe och gick. Cyklade en stund och fikade ute på terrassen under markisen när det regnade.
Jag tänkte att nu vänder det nog.
Vi pysslade inne och satte oss för att äta middag. Vi öppnade en flaska rosé, som jag inte tyckte var så god, så jag smakade bara och hällde ut den sen.
Vilket visade sig vara tur.
Jag petade i barnen mat innan vi satte oss. Efter en stund säger Lillman att han hade huvudvärk, igen.
Vi tempade och han hade plötsligt 39,6!
Han behövde gå på toan, men kunde inte. Han ställde sig upp och benen vek sig.
Vi trodde att han "skämtade" och frågade flera gånger varför han inte kunde stå. Var gör det ont?
Han gnällde över att det gjorde ont i vaderna.
Det gick inte att stå upp och när vi tryckte på vaderna skrek han rakt ut.
Vad fasen?
Vi kliade oss i huvudet en stund, sen ringde jag sjukvårdsupplysningen. Vilket jag sällan gör.
Nästan aldrig.
När det gäller barnen, litar jag alltid på min magkänsla. Om det är dags att vara orolig, då behöver jag inte ringa och fråga det. Då söker jag sjukvård.
Men, nu var vi på landet. Jag kände inte igen symptomen.
Tanken var ju att söka läkare på söndagen om febern inte släppt. Men nu  blev jag aningen oroad över att han hade så ont, så plötsligt.
Sjukvårdsupplysningen konstaterade att man inte ska ha så hög feber mer än 4 dagar. Vaderna förstod dom sig inte på, men rekommenderade att om det onda inte släppt när Ipren kickat in då ville man att vi skulle söka hjälp på direkten.

Jaha. Vi bestämde rätt på rot att packa ihop oss och åka hem, hur som. Skulle det släppa, så var vi ändå tvungna att söka hjälp dagen därpå.
Tiden gick lite och han hade lika ont.
Vi fyllde bilen med det viktigaste och åkte hem till storasyster och lämnade över Minime.
Lilleman kunde fortfarande inte gå, även om han var piggare och febern lättat.

Vi åkte till Akuten och blev hänvisade till lättakuten.
Där togs Crp, halsprov och urinprov. Allt visade ok. Läkaren kliade sig i huvudet och skrev en remiss till barnakuten.
Han var sur över att vi skickats till lättakuten överhuvudtaget. Men, jag kan förstå det. Dom sparade ju lite tid även om vi fick betala 120:-
När vi väl kom till barnakuten, hade dom ju alla provsvar.
Lilleman var på rätt bra humör och vi hade rätt kul under tiden vi väntade på att bli uppropade.

Efter en stund fick vi ett rum och läkaren kom ganska fort.
En riktigt rolig läkare som skämtade med både oss och Lilleman. De som är barnläkare har verkligen en speciell läggning för barn. Dom pratar direkt till barnen på ett sätt som är helt underbart att se.
Lilleman förklarade att han haft feber sen i tisdags och nu hade ont i vaderna.
Vi fick fylla i med hur hög feber och att han hostade. Och att lillasyster vart sjuk hon med, men nu frisknat till.
Det tog inte lång stund för läkaren att konstatera att Lilleman fått "rullstolsvirus".
Det börjar med hög feber i flera dagar, sen får barnet hosta och slutligen ont i benen. Ibland i vaderna, ibland i låren och ibland i hela benen.
Namnet kommer ifrån att barnen vägrat/ inte kunna gå utan kommit till sjukhus i rullstol.
Medelåldern på barnen har varit 9 år och det har nästan uteslutande varit pojkar.
Läkaren sa att de brukar få in ett par fall varje vinter. Vissa år mer än andra.
Ett virus, som måste läka ut, vilket kan ta tid. Det är bara att vänta, ge smärtstillande och vatten.

Vi fick lite förhållningsorder om när vi måste besöka akuten igen om det inte blir bättre och sen åkte vi hem.
Smidigt måste jag säga.
Två timmar tog det från att vi skrevs in tills vi åkte hem. Det är bra, på akuten en lördagskväll!

Idag har han fått hålla sig lugn och vi har fått bära honom lite upp och ner. Men han har varit vid ganska gott mod ändå.
Solen har ju skinit och han hade helst velat vara ute och leka.

Eftersom att vi lämnade lite grejer och en bil på landet, lämnade vi de små i storasysters vård efter frukost och åkte tillbaks till landet en sväng.
Det gör att jag nu är helt dagvill!
Allt liksom flyter ihop.
Men, i morgon är det måndag.
Tanken var att de små skulle levereras till farmor, för att skolan har studiedag i morgon.
Men, med tanke på att hon står standby för att passa kusiner, som ska få ett syskon vilken dag som helst, så kändes det inte aktuellt.
Vi ville inte dela med oss till pojkkusiner av just det här viruset.
Som tur var, är storebror ledig i morgon och kom över för att vara barnvakt.
Vad skulle jag göra utan honom??
Jag behöver verkligen jobba i morgon, om jag sen måste vabba ett par dagar.
Vi börjar så, sen ser vi vad veckan bär med sig.
Det känns som att det kan bli hur som.
Så, lika bra att ta en dag i taget.
Och vara väldigt tacksam över att det bara var ett virus.
Och att vi har väldigt bra sjukvård.
Sådant man lätt glömmer, men är oerhört tacksam över.