Vi firar 10 år som gifta. Tio. Det är en märklig känsla. Tio år är ganska lång tid.
Men samtidigt har det gått fort.
Samtidigt som det känns som att det alltid varit vi. Det hade lika gärna kunnat vara 25 år!
Det har hänt så otroligt mycket under våra 10 år så det är helt galet.
Vi hade nog aldrig ens kunnat tänka oss vilken berg och dalbana det skulle bli.
Att vi skulle uppleva så mycket på så kort tid.
Det kanske är tur att man inte vet. Hade vi sett vad vi hade framför oss så hade vi kanske inte vågat ta steget ut i äventyret.
Men nu gjorde vi det. Som tur var.
Valde varandra och kärleken.
För den har alltid funnits. Först passionerat för att sen djupna i något annat, större.
Vi har haft tunga år. Som slitit på oss. Rent fysiskt och psykiskt.
Men kärleken har alltid stått stadigt.
Vi har aldrig tvivlat på oss. Det har inte funnits något alternativ.
Och det var lite nytt för mig. Som alltid haft en väg ut annars. Alltid haft koll på nödutgången.
Trots ett långt förhållande innan. Jag var aldrig där, till hundra procent.
Aldrig helt ärligt varit där.
Alltid haft i bakhuvudet att det inte skulle vara livet ut.
Av många orsaker.
Så, när vi lovade varandra att finnas i nöd och i lust, så var det på riktigt.
Ingen nödutgång, ingen väg ut. Vi. För alltid vad som än händer.
Och när man går in med den inställningen, att vad som än händer så stannar man och kämpar, då blir det liksom lättare att även ta sig igenom de tunga perioderna.
Kunna säga det helt ärligt "nu är det inte kul, men vi kommer ut på andra sidan". Grundkärleken har alltid funnits kvar även när det stormat.
För det har det gjort.
Men vi har varje gång kommit ut på andra sidan, starkare.
Vi har utmanat varandra och hjälpt varandra att växa. Som människor.
Men det finns ingen som jag varit så brutalt ärlig med tidigare. Som jag öppnat upp för 100%.
Släppt innanför skinnet.
Vågar lite på. Han är en av få.
Och han förstår att han är en av få. :-)
Jag fick en fråga för ett tag sen varför jag älskar honom. Mitt svar blev "för att han älskar mig".
Personen som frågade tyckte att det var ett uselt svar.
Men det är så. Han älskar mig trots att han till 100% vet vem och vad jag är. Hur jag är.
Innerst inne. Både goda och mindre goda sidor.
Han älskar mig ändå.
Nu efter 10 år känns det som att vi har en plattform som väldigt lite skulle kunna rubba.
Det har lugnat sig på flera fronter och vi går in i en ny period i livet.
Att ha galet mycket jobb, små barn, tonåringar och full renovering av hus, är kanske inte helt sunt! :-)
Men nu hoppas jag att vi ser fram emot lugnar år. Stabilare.
Mindre oro och mera trygghet.
Njuta av det vi byggt upp under våra 12 år och verkligen uppskatta det.
Vår kärlek och fyra barn.
Vi har alltid firat dagen på ett eller annat sätt genom åren.
Ibland stort och ibland lite mindre. :-)
I år hade vi tänkt åka utomlands en weekend, men livet kom emellan lite så det gick inte.
Men vi ska åka bort över helgen, men stannar i landet.
Vi ska ta oss till ställen vi var på när det begav sig. :-)
Jag började dock morgonen idag med att hylla maken "lite" officiellt.
Så att han blev lite tårögd! :-) Och utbrast "hur ska jag toppa det här nu då?".
"Du kommer på något" svarade jag. :-)
Det brukar vara han som alltid hinner först och firar mig på allehanda vis. Jag brukar sällan hinna med eller hinna före, så idag var jag nöjd med att tassa upp tidigt och skriva hur jag kände på min fejja! :-)
En person som läste det och som jag träffade idag sa "fan, jag började ju morgonen med att gråta för jag blev så rörd!" :-)
Men, som jag visste, så kunde ju maken toppa det!
Vi satt och åt middag när han kom hem och bar en bukett blommor som han knappt orkade bära!
Knäppisen! :-)
Mina favoritblommor, rosor i flera färger. 30 stycken!
Från min favoritbutik! :-)
Det är tydligen jag och sen en viss kändis, som fått en lika stor bukett tidigare! :-D
Störst av allt är kärleken och idag känns det verkligen så!
<3
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar