Klubben för inbördesbeundran.

Igår, efter ett inlägg på fejjan, fick jag i ett av svaret meningen "klubben för inbördesbeundran".
Jag _vet_ att personen som skrev det inte menade något illa alls, utan det var med humor..
Men, jag fastnade vid just den meningen.
Klubben för inbördesbeundran.
Det har ingen positiv klang. Inte hos mig i alla fall. Jag är nog uppvuxen med att det är något negativt.
Och då börjar jag ju fundera...
Varför är det så?
Varför är det negativt att ha en klubb där man beundrar varandra?

För, det är ju en positiv grej, egentligen.
Om alla i en familj tex beundrar varandra och verkligen säger det! Hur bra är inte det?
Att man peppar, uppmuntrar, beundrar och lyfter varandra.
Att ha en arbetsgrupp eller en styrelse, som hela tiden ger varandra positiv feedback och ger uppriktiga komplimanger. Vilken styrka!

Vi är alltid så snabba, med att kritisera. "Du är inte bra, du är dålig, det gick inte bra, du borde kunna bättre"..
Men hur ofta gör vi tvärtom med folk i vår närhet?
"Du är bra! Det gick bra! Kanon! Fint!" ??

Visst, ibland behövs det kritik, men då ska den vara konstruktiv. Och helst inte personlig. Det är ett beteende som ska kritiseras. Helst.
Konstruktiv återkoppling, mer än kritik.
För alla vill göra bra, sitt bästa, göra gott, vara sedd, behövd och uppskattad.
Alla.
Säger man att "jag bryr mig inte" så ljuger man lite. Eller, så är man grymt intern och lyssnar bara till sin egen peppning.
Men, även om man vet hur bra man är och lyssnar på sin inre röst, så växer man av att få externt pepp.
Det kostar inget, att ge folk i sin närhet, eller en vilt främmande människa, beröm eller komplimanger.
Det genererar positiv energi. 

Varför är vi generellt så dåliga på det?

Man kanske ska lägga till det på Aprilutmaningen? "om du inte kan säga något snällt, låt bli att säga nåt alls".