Jag fortsätter. Dock med lite förändring.

I´m back! :-)
Jag tog en mikropaus.
Varför?

Det finns en oro för att befintliga och framtida kunder inte gillar att jag bloggar och vad jag bloggar om.
Jag tror inte det, men jag måste lyssna på den oro som finns
Jag hade inget behov av paus.
För mig är bloggen ingen belastning eller något som är jobbigt.
För mig är bloggen en ventil. Ett sätt att vila, reflektera och andas i en ganska stressig vardag.
Det är ingen skillnad för mig om jag går ner i gymmet, petar i trädgården eller bloggar.
Och jag har valt att inte blogga om något speciellt, egentligen.
Utan om Guldkanten. Min guldkant.
De små sakerna som gör livet lite roligare. Vackra saker. Roliga saker. Ytliga.
Jag hade kunnat skriva om "riktiga" saker eftersom jag tycker en massa! ;-)
Men det är inte syftet.
För en sådan blogg kräver engagemang. Att jag vet vad jag tycker till om, letar fakta och referenser.
Blir engagerad.
Får igång en debatt.
Det vill jag inte.
Det är inte tanken. DÅ kan bloggen bli en belastning där man känner att man måste uppdatera med en viss takt och hänga med i debatter och händelser.
Det vill inte jag.
Mitt bloggande handlar enbart om lust och glädje. Alltid.
Är det inte roligt så lägger jag ner, självmant.

Men, jag fick ändå lite påpekande och "krav" på att jag kanske ska tänka över det. Tänka igenom det.
Hur, var, när, innehåll osv.
Hur jag uppfattas utåt.

Så, det gjorde jag. Jag är grymt extern och måste öva på att bli mer intern. Lyssna på vad JAG känner och tycker och stå för det, trots att jag får extern påverkan.
Jag har också lärt mig av en mycket klok person, att vi externa måste välja tre externa källor som vi frågar/ får feedback ifrån.
Lyssnar vi på fler, så blir det bara soppa av alltihopa.

Nu har jag lyssnat av lite grand och tagit hänsyn till det behov/oro som bevisligen finns och gjort lite förändringar.
Numer är bloggen helt anonym. Så, jag ber att ni som känner mig och vet vad jag heter, att respekterar det och inte använder namn i kommentarer eller så och inte länka den på min Facebook, eller tagga mig på något vis privat.
Jag har alltså tagit bort länken på min fejjansida och slutar länka upplägg där.
Så, om man nu googlar på mig, så hittar man inte bloggen.

Jag har inte ens tänkt på att det kan ligga en värdering, hos andra, i hur ofta jag uppdaterar.
För, jag gör inte det hos andra.
Jag tänker inte på hur ofta andra gör inlägg på tex Facebook eller en eventuell blogg. Jag utgår liksom ifrån att dom nog hinner med allt annat dom förväntas hinna med, hur mycket eller lite dom vistas i sociala medier.
Det är liksom inte min business.
Jag tänker heller aldrig på alla de som smyger runt, på tex Fejjan men aldrig gör egna inlägg, gillar eller kommenterar.
Det är väl deras grej? Något sorts behov uppfyller ju det, tydligen.
Men, så länge det inte berör mig på något negativt sätt, så lägger jag mig inte i det.

Det är ju så att jag skriver rätt mycket, uppdaterar både blogg och fejja rätt ofta. Det kan uppfattas som en ansträngning.
Att det är något jag lägger ner en massa tid på.
Det är det inte.
Det snurrar text i mitt huvud jämt. Om olika saker. Jag har ofta både ett eller två inlägg klara i huvudet, när jag sätter mig en stund, på lunchen eller kvällen.
Så att trycka ut ett par inlägg, går rätt fort.
Men, jag kan förstå att de som inte har lika lätt för text, kan tro att jag har pysslat med varje inlägg i flera timmar.
Sen, väljer jag mina tillfällen. När jag är hos kund, har dom min fulla fokus.
Då blir det inget annat.

Jag hoppas verkligen att man förstår att jag är en person privat och en annan professionellt.
Att den "yta" som finns här, inte gör att jag inte har ett djup professionellt.
JAG skulle inte ha ett problem med att en som är åklagare professionellt klär ut sig till Clown varje kväll och helg.
Men, visst, andra kanske inte tycker att det funkar.

Hur som, jag tar inga risker.
Men, sluta skriva är inte aktuellt.
Det är som att andas för mig.
Och är man sådan, som jag, och har en massa "skrivkli" i fingrarna, så förstår man behovet.
Mitt behov av att skriva är mycket större än själva behovet att inte vara anonym, så att säga! :-)