Dagens leende fick jag nyss, när jag ångade över torget...
En bit bort, såg jag två Indiska män(antar jag) som såg mer än förvirrade ut.
Man liksom ser när folk inte hittar dit det är tänkt.
I handen höll en av killarna en telefon och frågade folk som gick förbi "please, please".
Men, vi är ju i Sverige!
Här stannar man inte hur som helst, man går förbi och låtsas att man blev akut döv!
Nåja, jag fick ögonkontakt med en av killarna och han frågade "Please, say that you speak English!!" :-)
Jo, det gör jag ju!
Det visade sig att dom i telefonen hade en dam, som inte pratade ett ord engelska och dom pratar inte svenska.
"We are so lost" konstaterade dom.
Stackarna!
Så, jag pratade med damen i luren och killarna skulle träffa hennes pappa (och jag undrade stilla hur gammal HAN var!) på Banken.
Och dom stod på helt fel sida av centrumet.
Det ordnade sig!
Jag kunde förklara vart dom skulle och hur dom hittade dit och vilken bil gubben satt i.
Och de blev ju helt överlyckliga efter att ha snurrat runt några varv i centrum!
Finns det någon skönare känsla än att kunna hjälpa någon?
Jag åkte ju hem med ett leende!
(Men, jag glömde att byta trisslotten! Men, jag vet ju var den är nu.......eller? )
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar