Lite lat får man vara, men det finns gränser.

Det är verkligen konstigt hur kroppen funkar, eller inte gör. 
Eller mer hur huvudet funkar...eller inte! ;-)

Ända sen jul, har jag fuskat rejält med både träning och kost. Efter att ha hållit den smala vägen, bokstavligen i typ två år!
Vad det beror på? Ingen aning. 
Iofs, kosten vet jag ju. Börjar jag väl fuska med socker så ramlar jag ju dit som vilken alkis som helst. Det går inte. Jag måste låta bli. 
Rakt av. Och DET är 100% huvudet. Det krävs pannben att låta bli, när hela kroppen skriker efter socker. 
Och - jag måste hålla mig till den periodiska fastan och äta mellan 8/9:00 och 18. Varken innan eller efter.
Då går både träningen bra och jag håller vikten och även det är 100% huvudet.
Jag måste bara bestämma mig och när suget kommer och klockan är 20 att då ta en kopp te eller dricka lite vatten.. det är ju så lätt att ta en macka eller en kaka. 
Och det blir en dålig cirkel när jag kommer in i en svacka och släpper efter. För ju mindre jag tränar ju sämre äter jag och ju sämre jag äter, ju mindre lust har jag att röra på mig och så sover jag sämre och då är jag för trött för att träna och när jag då är trött..så äter jag socker.
Liksom.
Så jag måste börja med sockret och fastan. Sen kommer det andra. 

Konstigt nog, så måste jag alltid vänta tills jag liksom får "nog" igen.
Vilket jag fått nu. 
Träningen har gått uselt ett par veckor, vilket innan räddat upp sockerintaget. Men nu slog vågen ifrån, eller mer brallorna.
När favoritbyxorna sitter för tight, då vet jag att det är dags att sätta stopp. 
Och när det blir sommar, vill jag kunna ha mina fina sommarkläder och dom ska sitta bra. 

Så nu är jag där mentalt igen. Jag märker verkligen när jag liksom når den punkten. 
Jag har skärpt till mig med yogan. Helst två gånger om dagen ska det yogas nu plus lunch/ morgonpromenad. 
Sen hakar jag på mer annan träning. Men nu måste jag få in den goda rutinen igen och avsockra mig. 
Jag äter garanterat mindre socker än de flesta även när jag fuskar, men för mig är det för mycket. 
Efter bara ett par dagar känner jag ju direkt att jag är lättare i kroppen och att den släpper vätska. Jag kissar löjliga mängder. 
Där hjälper Yogan till faktiskt. 
Om jag inte yogat på ett tag och gör det, blir jag yr och mår illa första gångerna, sen släpper det och blir jätteskönt.

Så min målbild nu är att jag när det blir vår, ska kunna yoga utomhus på landet och verkligen njuta av det.
Jag vill också börja pw:a /springa ute nu när det blir varmare och all snö och is har smält.
Under vintern har vi ju varit ute och gått nästan varje dag, men det är halt och moddigt och inte alls kul.
När jag väl kan dra på mig gympadojor, då är det så mycket lättare att ge sig ut och även lufsa lite.
Det är målbilden nu, att när det väl går, då ska det inte vara allt för tungt. 

Det var så skönt på lunchpromenaden i måndags.  På gångvägarna är all snö och is borta och det gick att ha gympadojor! Så najs!
Jag behövde lämna post och vi skulle gå en kort sväng var tanken, men sen när vi väl kom ut och kände den härliga, syrerika och fuktiga luften, då blev det en lång sväng.
Vi skulle vara smarta och gena genom skogen...jo tjena! Där låg det ju kvar snö, hal och kladdig. Så där blev det ben och rumpträning delux.
Så det blev en längre och tyngre vända än vi först planerat, men härlig. Jag hade lätt kunnat lufsa lite och det kändes så skönt, då jag bara för ett par dagar sen inte ens orkade lyfta fötterna. 

Samtidigt, så har jag blivit snälla med mig själv genom åren och låter mig ha låga perioder. Få vara lite lat. 
Men - det finns ju gränser! :-)

Coronan rullar ju på. Nya smitthärdar och nya restriktioner. Äntligen ta man ju i lite! Inte FHM dock, men regionerna har tagit ledningen vilket behövs.
Nu är det munskydd på som gäller på fler ställen, äntligen.

Jag som följt Finlands insatser och information hela vägen har liksom legat dryga halvåret innan övriga landet känns det som. 
Där var det tydligt redan under våren att man kan smitta asymtomatiskt och presymptomatiskt, samt att det var droppsmitta som även är luftburen i många fall. 
Eftersom att man där testade så rigoröst tidigt och smittspårade så bra, insåg man ju det tidigt, att vissa sjuka hade smittats av personer som inte hade en aning om att dom var sjuka eller hade väldigt små symptom. 
Symptom man lätt missar när informationen man först fick så tydligt sa att man smittar när man är förkyld och kanske lite innan.
Det gjorde att man där satte många i karantän, man sa tidigt att det skulle hållas minst 2 meters avstånd och munskydd på.
I sjukvården från dag 1 nästan.
Från hösten gällde munskydd på allmän plats och i alla skolor från årskurs 7 och upp och all personal. 
Man testade också riktigt små barn och såg att även 1-2 åringar bar på smitta och smittade föräldrar. 
Från november har barn från 12 år och upp haft munskydd.
Inge snack. Och samhällssmittan har varit låg där. Dom har haft kluster och nästan alla har startat med att någon varit här i Sverige eller annan plats utanför landet.
Nu ökar det något när även dom fått in mutationer som smittar ännu lättare. 

Där, har man varit snabb att dämpa det med insatser och dom har _inte_ varit i lock down! (Eller, en kortare under våren, då man stängde ner Huvudstaden och inte lät dem åka ut till sina lantställen. Men landet som sådant har inte varit i lock down.)
Min mamma som är lika gammal som min svärmor, har rört sig hur lätt och ledigt som helst nästan hela tiden. Jobbat, passat barnbarnsbarn, träffat kompisar osv.
Det enda hon inte gjort har varit att dansa 3 ggr per vecka. Om man då jämför med svärmor som suttit hemma i sitt hus och knappt träffat någon. 

Så för mig är det som att leva in en parallell värld. Men - nu är resten av landet i kapp mig känns det som.
Men, men.. Munskydd på och håll i och håll ut! :-)

Ännu ett bröllop!

Konstigt hur jag känner sig busig, när jag väljer att jobba någon annan stans än i mitt arbetsrum i radhuset! 
Trots att det går hur bra som helst, var som helst.
Och det är ju dumt att inte njuta av det när det går. 
Lilleman har distansskola flera dagar i veckan och i fredags gick han på distans, så vi smet ut på landet redan på torsdag kväll. :-)
Busigt!
Det är nog så vi gör nu under våren, tar långhelger här ute när det funkar. Han går ofta på distans fredagar och måndagar och då är det ju perfekt att vara på landet och få en långhelg.

Jag har "hotat" maken om att jag kommer att bo på landet hela våren, när det är dags att väcka trädgården, så får han bo i stan med barnen under skoldagarna. :-)
Det blir väl att slå tärning om vem som ska bo i stan gissar jag. 

Dock är det en utmaning att lämna maken och Minime tillsammans. Dom funkar jättebra ihop men är lite för lika och framförallt, lika morgontrötta.
Jag har inte riktigt förstått det här med olika dygnsrytm förrän Minime kom. Jag är morgonpigg som "default" liksom och alla tre första barnen har varit morgonpigga, lite onödigt pigga.

Maken dock, han är en kväll och nattmänniska. Som mest kreativ vid 23, svårt att komma i säng, behöver ta en paus mitt på dagen och sova lite. (för att samhället i stort anser att arbetsdagen är mellan 8-17) Han kämpar alltid med sömnen och sover alltid lite för lite. 

Men, när Minime kom blev jag varse på ett annat sätt. Hon var som vanliga bebisar när hon var riktigt nyfödd, sov ju mycket. Men sen blev hon sjuk och fick troligen RS viruset, med facit i hand. Vi var jättesjuka hela vintern och allt blev kaotiskt. Sen kom hon aldrig i fas igen, trodde jag. 
Hon vaknade till vid 21-22 och rockade till 03, varje natt.
Lagom till resten av huset vaknade, då somnade hon och det var nästan omöjligt att få liv i ungen innan 11-12.
Det var inte kul. Hade hon varit barn 1, då hade jag säker anpassat mig lite, men med en 2 årig bror och två tonåringar som skulle upp till skolan, ja det blev ju kaos.

Maken och jag sov i skift. Jag gick och la mig vid 18-19 tiden och sov till 02-03.
Maken gick och la sig vid 01-02 tiden och sov till 09. Som tur var drev vi ju eget så kan kunde börja jobba vid 10 rycket. 
Vi hankade oss fram. Sen ordande det upp sig när hon blev äldre och hon sov åtminstone mellan 23 och 08. Men får hon själv välja, även nu som 12 åring, så går hon och lägger sig vid 02 och vaknar 11-12.
Hon vaknar alltid till och blir hungrig vid 20-21. Alltid.
Nu, får hon ta ansvar själv för sömnen. Jag går och lägger mig och när hon sen somnar, ja det får hon välja. Jag väcker henne nästan varje morgon, vid 06-07 beroende på när hon börjar och har hon då bara fått ett par timmars sömn, då är det så.
Ofta går hon och lägger sig när hon kommer hem och sover ett par timmar. 
Helt klart borde hon välja ett jobb där hon jobbar natt. Det är så hon funkar bara. 
Det är mycket som jag förstår nu när hon är äldre som vi kämpade med när hon var riktigt liten. Sömnen och glutenintoleransen. Klart att hon hade ont i magen redan som liten. 
Nåja, utmaningen blir att två så morgontrötta ska försöka komma upp på morgonen, när ingen morgonpigg finns i huset. :-)

Men, Lilleman och jag njöt av en otroligt mysig lunchpromenad!
Nu ligger isen över hela viken vilket är ovanligt. Det drog in en magisk dimma, som gjorde att man inte såg andra sidan av viken. 

Väldigt vackert, trots att det var fyra varianter av grått. :-)

Nu smälter snön och den är blöt och tung. Jag grävde fram den stora rhododendron busken som nästan låg platt av all tung snö. 

Men det går att göra vackra snölyktor!

Nu avslöjades också den lilla hemligheten från förra helgen till fler än oss. 

Svärsonen friade till dottern på självaste alla hjärtans dag! Han sköter sig! :-)

Så, nu planerar vi bröllop som bäst! 

Troligen blir det i september eller oktober. 

Först var tanken att vara på ett ställe i närheten av landet, där det inte går att vara för sent, för att det blir kallt.
Men, nu har väljer dom nog en annan plats, där allt förutom vigseln är inomhus och då kan det bli ännu lite senare. 

Kul hur som helst att ha få bröllopsplanerna även i år! :-) Det mesta är ju så jäkla tråkigt dessa Corona år, så det är ju härligt att ha något att se fram emot!

Det är fantastiskt när liver rullar på för barnen. Det enda jag önskar dem är ju lycka och att dom finner sin person att leva med.
Livet blir lättare när man har någon bredvid sig som man kan luta sig mot och planera framtiden med.

Härligt.
Nu är det bara en vecka kvar till sportlov!

Kallt överallt.

Trots att vi har luftvärmepumpen på hela tiden och ett litet element på i stora huset, så sjönk temperaturen drastiskt i slutet av förra veckan. Som tur är kan vi se det via en app, så maken drog igång pumpen ytterligare lite innan vi åkte ut.
Men, det var attans kallt när vi kom dit ändå och ett par blommor som stod i köksfönstret har faktiskt frusit! 

Så nu har jag lärt mig det, att alla små blommor ska stå på köksbordet när vi åker härifrån annars blir dom onödigt kalla. 

Vi drog igång en brasa på en gång och barnen bänkade sig framför den för att tina upp. 

Minime tyckte att pappa kunde bli kvar här, för när han inte följde med till radhuset, då kom vi ju ut till ett varmt hus och middagen på bordet! :-)

Vi vaknade till strålande sol på lördagen. 

Det är så vackert, så vackert så att man får nypa sig i armen! 

Det ligger lite is i viken nu, viket är väldigt ovanligt. Här rör sig vattnet hela tiden och det åker stora lastfartyg en bit ut, som gör att det kommer ganska stora svall, som i sin tur gör att det rör sig ännu mer.

Så att det nu ligger is är beviset på att det varit ovanligt kallt i flera veckor. 

När vi kom ner till bryggan så såg vi en svan som paddlade en bit ut och stod och tittade på den en stund.

Sen träffar vi på en granne som säger "ser ni att det ligger fem svanar till här?"

Vi bara "näe?!"..

Och snacka om att dom är bra kamouflerade med vinterdunet nu! Dom är ju smutsvita liksom och när dom ligger som små bollar med huvudet under en vinge, då ser dom ut som stenar med lite snö på!

Men dom är gulliga som tusan nu, för dom är nästan lite luddiga. Och det är ovanligt även det, att dom är så många.

Vi har alltid ett svanpar här och sen ungar på sommaren. 

Men nu är dom en hel hög. :-)

Så fina!

Det är mysigt med djurlivet här ute. 

Och det är imponerande att dom inte fryser fast! Eller fryser sönder fötterna.

Solen var ganska varm och vi satt med näsan mot värmen ganska länge och bara tittade på när svanarna tvättade sig och burrade upp sig. 

Det är ljuvligt.

Men - som jag längtar till våren nu. Det är bra att det är så fruset och mycket snö, för hade det varit som vanligt, blött och kladdigt, då hade jag nog börjat kratta och kippa ner nu. Alldeles för tidigt.

Nu måste jag ha tålamod och vänta.

Växthuset är helt igenfruset och jag kan inte ens öppna dörren. :-) Och det är bra, annars hade jag garanterat röjt där inne.

Tålamod, tålamod.

Jag är så avis på det stora växthus som finns i serien Mandelmans. Det är ett "riktigt" växthus i full storlek, som de nu inte odlar tomater i längre, utan fyllt med sand och jord och har en trädgård i.

Fy fasen!

Jag skulle kunna göra nästan vad som helst för att få ett! (Ha plats med ett rättare sagt.)

Även om man inte har värme i ett växthus, så blåser det inte, regnar och snöar inte, så saker slits inte lika mycket. 

Det behövs ju inte mycket sol för att det ska bli varmt.

Tänk, att i mars, kunna sätta sig där med en kopp fika eller äta lunch i värmen. Åhhh...

Jag har massa planer för denna säsong. 

Dammen ska fixas. Den ska fyllas med sten så att den inte är så djup. Jag ska ha en starkare pump för att få mer fart på vattnet och en längre slang.

Sen ska det planteras mer runt. 

Och jag ska göra en plantering på framsidan av växthuset där jag ska sätta lite olika blommor. 

Sen ska jag fortsätta planteringen ute vid vägen, under en stor hassel som aldrig blir bra.

Det är ett knasigt ställe där väldigt lite vill växa och jag har fyllt på mängder med jord och testat lite olika saker genom åren. 

Men det vill sig inte alls.

Så där ska jag fylla på med mer gödsel och jord och sen måste jag tänka riktigt ordentligt vad som kan trivas där. 

Rosorna som växer på utsidan av planket ska jag klippa ner rejält denna vår och börja om. Dom är så långa och taniga nu.

Alltså det kliar i fingrarna! 

På söndagen satte vi oss återigen med ryggen mot friggan och näsan i solen. Det är så härligt! Och man känner att solen tar så solkrämen är det dags att rota fram.

Ljuvligt är bara förnamnet. 

Temperaturen steg rejält och vi hade plötsligt ett par plusgrader och då rasade snön av tak och träd och det droppade så härligt. 

Det var ju alla hjärtans dag i söndags, som vi brukar fira med pompa och ståt.

Men i år kändes det så..."jaha" liksom. 
Det brukar vara skoj att fixa lite överraskningar dagarna innan och verkligen köra rosa nallar och choklad. 

Maken skickar alltid löjligt många rosor till kontoret. :-)

Men nu...tja.

Man ska inte springa i butiker, vi jobbar hemma och...
Så vi bestämde att vi firar lite på måndagen i stället, med sushi och allmänt mys. 

Båda barnen hade halv studiedag så dom slutar vid lunchen, vilket blev perfekt. 

Den här veckan är en lite fullare vecka än förra. Och flera barnrelaterade grejer som ska rivas av.

En lite roligare vecka där jag hittar lite mer energi. 

Det börjar märkas att jag saknar mina kollegor, vi har alltid så roligt, så dagar när vi har möten om nästan vad som, är roliga dagar. 

Vi säger jämt att vi ska ringa eller köra digitala möten även vid mindre grejer i stället för att maila, men det blir som inte av ändå.

Men jag ska bli bättre på det!

Lite lustigt hur vissa saker liksom klumpar sig, men jag har verkligen kunnat riva av flera surdegar den här veckan.

Skönt samtidigt, för vissa saker har en tendens att ligga och skava i mig, utan att jag förstår varför det skaver och sen när det är gjort så inser jag att det legat och irriterat.

Jag är ju sådan att jag gärna gör saker i förväg, ligger sällan efter med saker och har koll. Men vissa grejer som jag vet att det är bättre att bara ta tjuren vid hornen, så skjuter jag ändå på!

Vad är det?!

Då gnager det ju i onödan liksom. Skumt.

Men, nu har jag inget som ligger och gnager och det är skönt. 

Livet är ju sånt, att när jag tycker att jag har koll och allt är lugnt, då dyker det upp något annat. :-)

Igår fick vi vet att skolan fortsätter med distansupplägget som dom har nu ända till efter påsklovet. Skönt!
Det fungerar så väldigt bra. Alla inblandade tycker att det funkar bra och de elever som är i skolan upplever det skönt att ha större ytor att röra sig på. 

Nu vill man ju verkligen hålla i. Det vore så otroligt irriterande om vi åkte dit ett par månader innan man med lite tur får vaccinet. 

Iofs tror jag ju inte att vi får någon spruta förrän i augusti kanske, men så snart det blir varmare så kan man ju börja umgås ute igen på ett bättre sätt.

Jag längtar efter barnbarnet så det är inte klokt. 

Och jag hoppas verkligen att saker har blivit bättre till hösten, för då ska vi ha jätteskoj!
Tyvärr är det hemlisch ett tag till, så jag får går runt och fånflina för mig själv ett tag...och planeringsdjävulen i mig har vaknat! :-)

iskallt.

Brr, veckan har varit kall!

Att vi ligger på minus 10-12 grader i flera veckor är inte vanligt. Det känns som att allt börjar bli mer än djupfryst nu. 
Men det är vackert.
Och bättre än slask och regn i sidled, faktiskt.

Kanske vi kommer att vara med om takdropp sådär som det ska vara runt påsk. Det brukar ju vara magiskt.

Jag har passat på och göra is lyktor när vi äntligen haft kyla. 

Lättast är faktiskt att ta ett mjölkpaket!

Jag fyllde ett 2,5 literspaket vilket blev perfekt.

När jag skar den i halva, blev det bottenfruset så man måste ha lite mer vatten. 

Jag har sett bilder på när folk frusit i kakformar och allt möjligt och det blir jättefint!

I vanlig ordning så "vaknar jag" lagom till onsdagen. :-) Det är som förgjort!

Måndag är så tung och tisdagen är lite bättre men seg. Den här veckan hade jag ont i nacken på tisdagen och kände mig kall och "hurven" så jag körde en hel del värmekudde. 

Jag behövde fylla kyl och frys och åkte så sent jag kunde trots att jag var trött och inte hade lust alls.
Men, när jag väl gjort det och passat på att ta ett trevligt samtal under tiden, så piggande jag på mig.

Och sen rullar veckan iväg.

Så helt klart är det så att när jag är som lägst, så behöver jag röra på mig, göra något, så släpper det. 

Njuter gör jag också av mina bebisar!!

Det här är kul. 

När det är så jäkla kallt ute, så vaknar sommarhoppet inne. Här växer pelargoner så det knakar. 

Underbart! 

Jag har gett dem lite större krukor nu och ny jord. 

Den jord jag sådde i var gammal jord från växthuset, men nu fick dom nytt och fräscht.

Även palettbladen tittar upp och där ska det bli riktigt spännande att se hur dom klarar sig. 

Jag sådde även det första tomaterna nu. Det kan hända att jag är lite tidigt ute, men jag tänker att dom ska få växa sig tjocka och feta innan jag tar ut dem på landet.

Nu när det är så kallt, är det även kallt inne i stora huset när vi inte är där, så det visar sig om blommorna tycker att det är för kallt.

Det ska bli lite intressant att se vad som frusit ihjäl när det blir vår. Det är ovanligt att det är så här pass kallt även på landet.

Vissa saker som står i växthuset kan ligga lite risigt till. 

Jag har haft en ganska lugn vecka på alla plan och försökt njuta av det fullt ut. Det är lite konstigt med tanke på hur länge "det nya sättet att leva" har hållit på, att man hela tiden hittar nya lager liksom.

Vi fick nya direktiv häromdagen, vilket är att distansjobbet och uppmaning att inte ha externa kontakter förlängs ända till sommarsemestern. 

Inte alls oväntat tänker jag, men jag vet att många blev deppade av det. 

Men, det finns inga alternativ tänker jag. Smittotalet är fortfarande högt även om det märks att man nu börjar bli avtrubbade. 

Plötsligt är det här "normalt" liksom. Ingen höjer på ögonbrynet över dödssiffror längre. 

Man orkar inte ta till sig det.

Nåja, helgen verkar bli fin och den ska njutas av. 

Det bara är.

Det här är ju nästan löjligt!  
Vi har inte haft så här mycket snö på flera år. Jag mins inte heller att vi haft så pass kallt, så länge. 

I radhuset behöver vi ju bara gräva fram bilen och sen skotta uppfarten, sen är det klar. 
Nu är utmaningen att det inte finns någonstans att lägga snön. Det är som fullt överallt och man har inget annat val än att skjutsa ut det på gatan och hoppas att plogbilen tar det.

Synd att "våra killar" inte plogar just här, då hade jag gjort en deal med dem om var jag ska lägga högen. :-)
På landet är det ju mycket mer att skotta, men där kan man lägga sin hög på den egna gräsmattan. Mycket lättare. 
Men det är så vackert, så vackert.

Och ljuset! 33 minuter ljusare nu än för en vecka sedan. Det är ganska mycket och det märks.

Världen blir så mjuk!

Det kliar i mina stick och virkfingrar, så jag har beställt hem lite mer garn. 

Det är som med böcker, jag måste ha ett lager för att må bra. 

Det har som sagt varit rejält kallt ett par dagar uppemot 10-12 grader vilket är lite ovanligt.  Men när solen går upp och det är så kallt, så är det fantastiskt vackert.

Märkligt hur jag njuter av snö och sol i år på ett sätt jag tidigare inte gjort. Man uppskattar verkligen lite nya saker nu, när livet är så märkligt i övrigt. 

Helgen på landet var i vanlig ordning ljuvlig. Det spelar ingen roll att det är kallt, lunchen ska ätas utomhus. :-)

Och nu märks också att solen värmer lite om man sitter i lä. Vi har en del av tomten som har morgonsol och en del eftermiddagssol, vilket ju är perfekt. 

Vi satte oss på soldelen, med ryggen mot friggebodväggen men varsin kopp kaffe och näsan i solen. Fantastiskt! 
Vi har ju suttit med näsan i solen och fötterna i snön ett antal gånger här, men ändå är det något speciellt just i år. 

Minnena blir så påtagliga från mars förra året, då vi inte hade snö, men vi satt här på altanen jag, maken och äldsta dottern med näsan i solen och undrade hur framtiden skulle bli. 

Och lite knäppt är det ju att det är lika osäkert denna vår. Hur många fler ska bli sjuka och dö?

När får "alla" vaccinet? När blir livet lite mer som vanligt?

Nåja, utsikten är inget att klaga på. 

Den här söndagen åkte maken med hem till stan. 
Det har gått jättebra att bo på olika ställen och även om jag varit "ensamstående" så är ju barnen inte direkt jobbiga. Dom sköter sig själva..

Men det blir tråkigt och träligt efter ett tag, så nu fick han inte vara kvar. :-)

Det får vara någon måtta liksom...

Efter att vi båda njutit av att vara lite mer ensamma, konstaterade vi att det till slut blev larvigt, när vi ringde 50ggr per dag men ville inget särskilt, utan det blev mer "Jag vill bara höra din röst"...

Jag kan verkligen njuta av att vara själv (för ensam är jag ju aldrig...) och det är tyst. Att gå en promenad själv eller ligga och läsa en bok själv.

Men - nu var det inte kul längre. 

Sen hade jag inte ett dugg mer arbetslust under måndagen ändå, trots att jag hade en kollega i rummet. :-D

Men det handlar nog om något annat...exakt vad vet jag inte, men det har varit så ända sen året startade. Måndagen är en uppförsbacke och sen rullar veckan på som vanligt. 

Jag gillar ju att jobba på distans, men jag tror faktiskt att det börjar påverka även mig, att inte få interaktionen av kollegor, både de jag jobbar nära, men även alla andra.
Vi har ju jäklars kul ofta och det är länge sen vi haft det nu. 

Så, det gäller att ha roliga och mysiga saker planerat för just måndagar. 

Denna måndag gick vi en lunchpromenad förbi favoritbageriet och köpte lite bröd, som sen blev lunch.

Att dränka färskt bröd i olivolja och sen steka det i torr panna... Mmmmm..

Lite stekt kyckling, lök och tomat på det, toppat med lite youghurt.. det är så gott så det är inte klokt!

Det gäller att lyxa till det som sagt! :-)

Träningen går sisådär. Det är samma som måndagssuckandet, jag vet inte riktigt varför, men det är inget kul alls.

Men ibland måste det få vara så tänker jag och så gör jag sånt jag tycker är kul och mår bra av, även om det inte är träning. 
En orsak är faktiskt att det är så jäkla kallt i gymmet och det är lite för kallt att gå långa promenader också. Nu får jag fokusera på att gå ut och få sol och luft, mer än motion. 
Men, jag kan inte harva runt såhär speciellt länge... jag måst ge mig själv en deadline för när det är dags att "bara göra" och inte gnälla.

Att köra 20 minuter om dagen ett par veckor brukar göra susen faktiskt, sen är man igång. 

Jag har en hel drös med poddar som jag vill lyssna på och i värsta fall får jag köra en sån vända, att jag ställer mig på löpbandet och lyssnar på podd.
Jag vill alltid ha musik, men i värsta fall får de bli podd. 

När jag väl står där på bandet så är det ju najs, jag vet ju det. 

Det känns som att man nu är i ett litet "mellanrum" som varken är det ena eller det andra, det bara är och det är jag inte så bra på helt enkelt. :-)

Tacksamhetsdagbok.

Det är verkligen fantastiskt väder vi har nu.

Just väder påverkar mig så enormt. Jag har inget emot regn, det kan vara rätt mysigt faktiskt.
Men när det är mörkt, blött och smutsigt. Det är svårt att hitta motivation och glädje då faktiskt.

Det mesta blir tungt.

Men som nu, när vi har glittrig vit snö och sol från en klarblå himmel. Man blir som glad ända in i hjärteroten. 

Efter vår långpromenad  på söndagen, stekte jag gluten och laktosfria pannkakor, som vi vräkte massor med egenplockade blåbär på och en klick glass. 

Så gott!

Det kändes verkligen som att man var i fjällen. :-)

Radhuset var inte så kallt som jag befarat, men det blev dubbla strumpor och kofta på innan vi varit hemma ett par timmar och värmt lite till. 

Jag är inne i en mer kreativ fas nu igen och det kliar i "stickfingrarna". Jag kan ju bli så att jag beställer hem garner utan att veta vad jag ska med dem till. Men jag vill sticka något bara. 

Nu har jag lagt en ny beställning, men nu vet jag varför. :-)

Jag har under en tid gjort mormorsrutor av allt restgarn som ligger lite här och där. Ofta har det blivit filtar i någon form, men nu har jag en annan plan. 

Det visar sig om det blir så som jag tänkt eller inte. 

Måndag morgon startade med en stor sol! 
Jag älskar ju landet, men just soluppgångarna här går inte att slå. Vi är så pass högt upp, att det blir helt fantastiska soluppgångar. 

Och samtidigt som den gick upp låg ett tunt dis över nejden. 

Jag hade inte planerat att gå någon promenad idag, men när jag rivit av mailen och kände att jag har veckan under kontroll, då gick det bara inte att låta bli. 

Fullt solsken och -12 grader, man måste ju bara ut!

Jag var ju inte ensam om den tanken direkt. Det var fullt av folk ute och det kändes som att många var piggare på promenaden än hundarna dom släpade med sig. :-) Kallt om tassarna!

Nackdelen med att det är så kallt nu är att gymmet är iskallt också. Det är inte så kul tycker jag att behöva dra på sig en massa kläder för att vara där. Så det blir liksom inte av.

Men, nu har jag hittat flera tabatapass som går att göra var som helst, på vardagsrummet tex, men jag har kommit av mig helt galet.
Vet inte vad det är, men det hänger ihop med kylan, garanterat. Jag vill bara sätta mig i min supersköna fåtölj inlindad i en filt och titta på tv serier. :-)

Irriterande, men samtidigt har jag blivit bättre på att lyssna på kroppen. Det finns en orsak till det mesta och man måste lyssna.

Nu lägger jag fokuset på att gå ut varje dag för att få ljus och luft.

Det är lite märkligt att veckorna rinner iväg så pass snabbt. Mycket hänger det ihop med att Lilleman går på distans 2-3 dagar i veckan. 
När det är rutin så är det liksom plötsligt onsdag igen. :-)

Jag försöker njuta av solen och nuet så mycket det bara går. Just nu har jag lite lugnar på jobbet och försöker njuta av det.
Hinna i kapp och jobba förebyggande så att jag har stenkoll. Det är skönt. 

Nu gäller det att ha rutiner och saker som gör en glad och lycklig, för det blir lätt uppförsbacke när Coronaläget inte tar slut än på ett bra tag.

Många har det tungt nu. Riktigt tungt.

Det är som att det blivit droppen för många när man nu landat i att hela våren nog blir som förra våren. 

Folk mår generellt sämre.

Vissa som bagatelliserat det lite och hävdat att det är som en vanlig förkylning, har tystnad, efter att det själva varit rejält sjuka.
Jag förstår också att många som trott att det här ska blåsa över rätt fort, nu dippar när vi snart är inne på år två. 
Vi som förstod att det här skulle bli jobbigt och långdraget tar det nog med lite mer jämnmod, men är ju också rätt trötta på det.

Oron över nära och kära är ju konstant och det börjar bli tungt för många att ha varit det ett helt år nu. 

Det gäller att hitta det som är bra och positivt för att man ska orka.

Jag är med på en utmaning nu där vi ska skriva en tacksamhetsdagbok varje dag och skatta måendet. 

Det är roligt!

Jag har en reflektionsbok, där jag mer reflekterar över veckan, men nu är det tacksamhet som gäller. 

Inte dumt alls. 

Det finns massor att vara tacksam över och efter det här året är man mer medveten än någonsin om just det.