Det är verkligen konstigt hur kroppen funkar, eller inte gör.
Eller mer hur huvudet funkar...eller inte! ;-)
Ända sen jul, har jag fuskat rejält med både träning och kost. Efter att ha hållit den smala vägen, bokstavligen i typ två år!
Vad det beror på? Ingen aning.
Iofs, kosten vet jag ju. Börjar jag väl fuska med socker så ramlar jag ju dit som vilken alkis som helst. Det går inte. Jag måste låta bli.
Rakt av. Och DET är 100% huvudet. Det krävs pannben att låta bli, när hela kroppen skriker efter socker.
Och - jag måste hålla mig till den periodiska fastan och äta mellan 8/9:00 och 18. Varken innan eller efter.
Då går både träningen bra och jag håller vikten och även det är 100% huvudet.
Jag måste bara bestämma mig och när suget kommer och klockan är 20 att då ta en kopp te eller dricka lite vatten.. det är ju så lätt att ta en macka eller en kaka.
Och det blir en dålig cirkel när jag kommer in i en svacka och släpper efter. För ju mindre jag tränar ju sämre äter jag och ju sämre jag äter, ju mindre lust har jag att röra på mig och så sover jag sämre och då är jag för trött för att träna och när jag då är trött..så äter jag socker.
Liksom.
Så jag måste börja med sockret och fastan. Sen kommer det andra.
Konstigt nog, så måste jag alltid vänta tills jag liksom får "nog" igen.
Vilket jag fått nu.
Träningen har gått uselt ett par veckor, vilket innan räddat upp sockerintaget. Men nu slog vågen ifrån, eller mer brallorna.
När favoritbyxorna sitter för tight, då vet jag att det är dags att sätta stopp.
Och när det blir sommar, vill jag kunna ha mina fina sommarkläder och dom ska sitta bra.
Så nu är jag där mentalt igen. Jag märker verkligen när jag liksom når den punkten.
Jag har skärpt till mig med yogan. Helst två gånger om dagen ska det yogas nu plus lunch/ morgonpromenad.
Sen hakar jag på mer annan träning. Men nu måste jag få in den goda rutinen igen och avsockra mig.
Jag äter garanterat mindre socker än de flesta även när jag fuskar, men för mig är det för mycket.
Efter bara ett par dagar känner jag ju direkt att jag är lättare i kroppen och att den släpper vätska. Jag kissar löjliga mängder.
Där hjälper Yogan till faktiskt.
Om jag inte yogat på ett tag och gör det, blir jag yr och mår illa första gångerna, sen släpper det och blir jätteskönt.
Så min målbild nu är att jag när det blir vår, ska kunna yoga utomhus på landet och verkligen njuta av det.
Jag vill också börja pw:a /springa ute nu när det blir varmare och all snö och is har smält.
Under vintern har vi ju varit ute och gått nästan varje dag, men det är halt och moddigt och inte alls kul.
När jag väl kan dra på mig gympadojor, då är det så mycket lättare att ge sig ut och även lufsa lite.
Det är målbilden nu, att när det väl går, då ska det inte vara allt för tungt.
Det var så skönt på lunchpromenaden i måndags. På gångvägarna är all snö och is borta och det gick att ha gympadojor! Så najs!
Jag behövde lämna post och vi skulle gå en kort sväng var tanken, men sen när vi väl kom ut och kände den härliga, syrerika och fuktiga luften, då blev det en lång sväng.
Vi skulle vara smarta och gena genom skogen...jo tjena! Där låg det ju kvar snö, hal och kladdig. Så där blev det ben och rumpträning delux.
Så det blev en längre och tyngre vända än vi först planerat, men härlig. Jag hade lätt kunnat lufsa lite och det kändes så skönt, då jag bara för ett par dagar sen inte ens orkade lyfta fötterna.
Samtidigt, så har jag blivit snälla med mig själv genom åren och låter mig ha låga perioder. Få vara lite lat.
Men - det finns ju gränser! :-)
Coronan rullar ju på. Nya smitthärdar och nya restriktioner. Äntligen ta man ju i lite! Inte FHM dock, men regionerna har tagit ledningen vilket behövs.
Nu är det munskydd på som gäller på fler ställen, äntligen.
Jag som följt Finlands insatser och information hela vägen har liksom legat dryga halvåret innan övriga landet känns det som.
Där var det tydligt redan under våren att man kan smitta asymtomatiskt och presymptomatiskt, samt att det var droppsmitta som även är luftburen i många fall.
Eftersom att man där testade så rigoröst tidigt och smittspårade så bra, insåg man ju det tidigt, att vissa sjuka hade smittats av personer som inte hade en aning om att dom var sjuka eller hade väldigt små symptom.
Symptom man lätt missar när informationen man först fick så tydligt sa att man smittar när man är förkyld och kanske lite innan.
Det gjorde att man där satte många i karantän, man sa tidigt att det skulle hållas minst 2 meters avstånd och munskydd på.
I sjukvården från dag 1 nästan.
Från hösten gällde munskydd på allmän plats och i alla skolor från årskurs 7 och upp och all personal.
Man testade också riktigt små barn och såg att även 1-2 åringar bar på smitta och smittade föräldrar.
Från november har barn från 12 år och upp haft munskydd.
Inge snack. Och samhällssmittan har varit låg där. Dom har haft kluster och nästan alla har startat med att någon varit här i Sverige eller annan plats utanför landet.
Nu ökar det något när även dom fått in mutationer som smittar ännu lättare.
Där, har man varit snabb att dämpa det med insatser och dom har _inte_ varit i lock down! (Eller, en kortare under våren, då man stängde ner Huvudstaden och inte lät dem åka ut till sina lantställen. Men landet som sådant har inte varit i lock down.)
Min mamma som är lika gammal som min svärmor, har rört sig hur lätt och ledigt som helst nästan hela tiden. Jobbat, passat barnbarnsbarn, träffat kompisar osv.
Det enda hon inte gjort har varit att dansa 3 ggr per vecka. Om man då jämför med svärmor som suttit hemma i sitt hus och knappt träffat någon.
Så för mig är det som att leva in en parallell värld. Men - nu är resten av landet i kapp mig känns det som.
Men, men.. Munskydd på och håll i och håll ut! :-)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar