Trotsåldern när den är som bäst.

Ah Vilken dag!
Den började med en total härdsmälta hos Minime. Det märktes att det var fredag. Och att hon snart fyller 6 år.
Oj så sur hon var.
Inga kläder funkade.
Ingen frukost.
Inte borsta hår.
Inte borsta tänder.
Inte ha jacka och inte ha skor.
Där ruttnade jag och klädde på mig och Lilleman och gick.
Inte så långt. Men vi stod på trappan en stund tills hon ylat klart.
Det är det enda som hjälper, när hon får sina ryck.

Säga "kom när du ylat klart" och stänga dörren. Det går inte ens att resonera med henne.
Och folk får säga vad man vill om uppfostran, men är man 6 år, då ska man kunna prata om vad som är fel.
Jag kan ta det mesta argument som finns om man bara _pratar_. Vill man inte ha byxa A så får man utan problem ta byxa B om man bara säger det. Och gärna varför.
Men att gapa och skrika, slänga saker och slänga i dörrar.
Det. går. bort.
Och hon är sån. Ända in i kaklet. Hennes äldre bror var likadan.
Fy vad oense vi var mellan varven.
Men, nu är han en av de personer som står mig närmst och är en av mina trygga bojar i livet.
Troligen blir det lika med Minime, men det är så otroligt jobbigt när man är i det.

Men, 6års trotsen ska man ju bara igenom.

Sen fortsatte trasslet. Jag åkte iväg med lite dokument, som visade sig inte vara komplett.
Vi letade och grejade och till slut fick jag ringa supporten som inte kunde hjälpa över telefonen.
Nähepp.
Bara att dra ett mail och hoppas att svaret kommer i nästa vecka.
Det är skit som ligger och skvalpar och tar energi. Jag vill ha bort det.

Sen meddelade jag en leverantör att vi kommer att byta ut dem. För att få det smidigare på grund av lite nya omständigheter.
Då svarar människan "ja vi kunde ha gjort på ett annat sätt om ni hade velat".
Jaha?? De har haft ETT ÅR på sig att föreslå en smidigare lösning. Som vi inte ens visste att dom hade!
Bra.
Nåja. Ytterligare problem dök upp, men det löste sig mycket snabbare.
Men, det gör att jag blir mer och mer beslutsam över framtiden. Åh, att slippa allt strul.

På eftermiddagen blev det utvecklingssamtal med Lilleman. När vi väntade på fröken kom Minimes fröken förbi.
Hon säger "oj vad dina barn har lekt idag! Och dom leker sååå fint! Lilleman och hans kompisar låter Minime vara med och dom är så fina med varandra! Hur har ni gjort??"
Jag tittar på henne som att hon just berättat att vi skulle åka till månen.
Med tanke på att dom slåss så att stickor och strån ryker här hemma.
Men, det är ändå skönt att höra att dom uppför sig i skolan! :-)

Så blev det helg.
Maken är ute på galej och jag har lovat att hämta honom. Det är faktiskt mysigt att vara ute och åka bil mitt i natten.
När det inte är någon annan trafik i vägen! :-)

Vi knaprar på septembers sista dagar...och aldrig har jag längtat så till oktober! :-)