Det blev en ny dag trots allt.

Jaha, nu har jag landat efter helgens val. Det är precis så det känns.
Att det skulle bli spännande var klart tidigt. Och att SD skulle få mark. Men att det skulle bli med så mycket, det tror jag ingen ens tänkte sig.
Det är ett rörigt läge i landet och det är lika rörigt i vår kommun.
Igår var jag och många med mig både lite chockade och besvikna. Hur fasen kunde det gå så tokigt?
Men, när det landat så är det inte alls konstigt.
Jag ska inte bli politisk här, men det finns massor att göra nu. Kavla upp ärmarna och ta sitt jäkla ansvar. ALLA.
Jag hoppas att jag kommer att kunna göra skillnad, snart....

Nåja, gårdagen gick ändå. Det är ju så. Livet rullar på.
Jag var iväg på en god och trevlig lunch. Det är så skönt att kunna lufta sina funderingar och bolla med någon som är branschkunnig.
God var också lunchen! ;-)

På kvällen drog vi igång höstens föräldraförening med ett möte. En ganska stor grupp i år med nästan alla klasser representerade.
Det blev en uppsluppen stämning ganska fort. Vi är flera som suttit ett tag nu och många av oss känner varandra sen länge.
Det blir ganska lättjobbat då. :-) Så, jag ser fram emot årets möten.
Många föräldrar tycker att det är jättejobbigt, bevisligen, och vill absolut inte ingå. Men jag tycker att det är en viktig funktion.
Vi får faktiskt chans att påverka skolvärlden och direktkontakt med biträdande rektor osv.
Och hon och en pedagog sitter där på övertid.
Det ska man respektera.

Idag hade jag ett viktigt möte. Nummer två i raden. Så får vi se vad det blir av det. Det här mötet har skjutits på flera gånger. Men nu kan jag inte göra mer...
Mycket av mitt liv numer är att vänta. Jag får öva mycket! ;-)

Sen åkte jag så äntligen till min nageltjej. Jag har inte varit där sen i början av sommaren.
Mina naglar var bedrövliga.
Vi funderade länge på om vi skulle sätta tippar och göra dom längre eller om vi bara skulle förstärka mina egna, vilket jag gjort senaste året.
Och till slut blev det bara förstärkning. Men med en massa glitter.
Nu kommer dom att hinna växa ut lite, så kör vi nåt rivigare sen.
Men så skönt det är att ha fixade naglar när man är van.

Det är som att gå osminkad om inte naglarna är fina! :-)
Och visst, det gör jag ju ibland. Men inte när jag är ute på jobb.
Det börjar bli ordning på torpet! :-)
Jag har letat fram mina gamla "pw träningsprogram" ur datorn. De sjuka 30 minuterna med motlut.
Det går inte att börja med den jag hittade (Olgas program) för då lär jag få hjärtinfarkt, men jag har gjort en lättare...
Få se om jag hinner med den i morgon.
Senaste veckan har jag tränat, inget direkt tungt eller långt, men dock, nästan varje dag.
I morgon ska naprapaten kika på mitt knä igen, så får vi se hur domen lyder. Det känns så mycket bättre.
Jag ska bara klara av att trappa ner sjukgymnastiken...;-)
Där är jag som min yngste son. Tänk om hon blir ledsen när jag inte vill längre...;-)

Jag fick nämligen börja dagen idag med att ta ett snack med Lillemans fröken. För man har gjort sådär som man gör med hundar.
Om man har en hund som är stissig och stressad, så låter man den umgås med en lugn och cool hund.
Så taggar den stissiga ner.
Nu hade man försökt sätta en pojke som har kroppen full av myror bredvid Lilleman, för att man trodde att Lilleman kunde få den andra lugn.
Det gick inte.
Resultatet blev att Lilleman blev konstant störd och till slut även slagen!
Och han ville inte säga till, för då kanske pojken med myrbyxorna skulle bli ledsen. Tulle.
Så, han är hellre ledsen själv än att någon annan ska bli det!
Nu har vi pratat länge om händelsen här hemma och med fröken. Och idag hämtade jag en gladare kille.
Det är ju lite lustigt, för när jag sa till fröken, att jag tydligt sagt till Lilleman att han får försvara sig.
Inte slåss, men slå tillbaks och försvara sig, då säger fröken "Ja o ja! Och om Lilleman slåss, då är det motiverat" :-)
Det känns bra. För han är så orolig för att dom ska bli arga på honom om han hamnar i slagsmål.
Men alla vet att han inte slåss. Någonsin.
Så när han ruttnar, då får man liksom skylla sig själv.