Hela vecka har solen kikat fram men det har blåst och blåst.
Satt man i lä, då var det ganska varmt, men jäklar vad det blåser kallt.
Och här på landet, så känner man den där speciella "sensommar/höstdoften". Det är något helt annat i luften nu än det var bara för en vecka sedan!
Det doftar blåbärsris och barr.
Tråkigt, men samtidigt...det finns ju saker jag gillar med hösten också..
Det är ju alltid tråkigt när sommarårstiden är över, men jag gillar ju egentligen alla årstider.
Förutom november till februari!
Eller, om det är "riktig" vinter, men snö så att man kan utnyttja den och det är klarblå himmel och lite ljust, ok.
Men blött, kladdigt, regn i sidled och ändå kallt. Fy. Fasen!
Nåja, första jobbveckan har gått bra. Den jobbigaste morgonen att kliva ur sängen var fredag! Då försov jag mig tom lite.
Man kan säga att jag ligger rätt mycket back på flexen nu. :-) Men det har varit så skönt att smygstarta veckan.
Det har vi nog gjort alla som varit på plats.
Det är skönt att ha ett sådant jobb som faktiskt går ner på låg nivå över sommaren. Alla andra är lediga.
Det händer _ingenting_ i stort sett.
Väl här ute, satte jag mig i vår "hängsoffa" och bara..satt. Det slog mig att jag inte suttit i den på hela sommaren, trots att den är jättemysig.
Maken har hängt upp en vanlig soffa i två träd. Sen lägger vi madrasser och kuddar i och har det som hängmatta.
Där satt jag ganska länge och lyssnade på lövens sus. Det åkte en båt långt bort och någon högg ved.
Jag drack en kopp kaffe och bara njöt.
Som kan välja om vi vill vara mitt i smeten eller inte.
Jag hann tänka ganska mycket där, i solen...
DEN chocken! :-)
Sen när det väl slutade att blåsa blev det ganska skönt ute och maken och jag tog en lång promenad.
Mitt knä strular igen, så det blev snigelsakta. :-(
Så irriterande att knäet blivit sämre igen, jag var så jäkla bra för bara ett par veckor sedan.
På måndag är det gymdax igen! Jag kommer inte att köra kardio på hela hösten. Dvs inte springa eller pw:a
Nu ska mitt knä få vila, förutom stretchen jag måste göra och yogan.
Det blir tung gymträning och cykling. Helt enkelt. Nya tag.
Och jag kunde inte låta bli att tända lite lyktor och ljus!
Jag köper små hus överallt där jag hittar dem nu och kommer att bygga en liten "stad".
De är fina som dom är och jättehärliga när dom är "tända".
Jag har hus hemma också som jag gillar att ha tända inomhus.
Nu är det bara underhåll i trädgården.
Några höstblommor ska jag försöka sätta här och hemma med.
Här är problemet rådjuren och hemma att vi ligger i direkt söderläge och det blir så galet varmt.
Men, lusten att fixa och plantera är inte lika stor nu.
Nu funderar jag på andra saker. Vi har rensat inne och fixat.
En hylla som stått i gästhuset i flera år, satte maken in i hallen nu. Den blev perfekt.
Jag ska hitta små korgar ifrån IKEA och sätta i hyllan för vantar och mössor.
Skafferiet behöver också städas och uppdateras.
Jag behöver uppdatera förvaringslådor under trappan hemma för skor och vinterkläder.
Allmänt pyssel.
Vilket också är mysigt.
Barnen är lite pirriga för skolstarten nu. Det blir mycket nytt.
Nya rutiner även för oss vuxna.
Jag tror att vi kommer att hitta ett bra flyt nu. Det känns så.
Vi har tagit beslut om saker som vi skjutit på.
Men nu, nu tas dom med hjärnan och inte med hjärtat. Vi gör det som är praktiskt och ekonomiskt bäst.
Inte nödvändigt det som är roligast. :-) Men det känns bra.
Och det kändes moget! :-) Lattjo när vi båda är en bit över 40, men nu tog vi två vuxna beslut.
Gör det som faktiskt blir bäst över tid.
Det händer ju sånt när man blir äldre. Man omdefinierar saker, vad som är viktigt och varför.
Sånt som man som ung, aldrig trodde att man skulle tycka eller besluta sig för.
Nu gör man det.
Och det är ju härligt! Nu, förstår man sina egna föräldrar plötsligt.
Andra saker blir prio.
Jag har funderat mycket på det senast tiden. Med anledning av att det rör sig i min omgivning. Många mår så dåligt. Har det så jobbigt.
Måste omdefiniera sin vardag. Ta i besvikelser och att det inte blev som man trott och önskat.
Vips, så är man 40+ och många tåg kan ha gått.
När man är 25-30 tror man att man har all tid i världen, men plötsligt är man 40 plus och tiden har bara försvunnit.
Det kan göra ont att behöva bita i det sura äpplet.
Jag har också fundera på orsaken till att någon går i väggen, så att det smäller. Totalt utslagen, så att det blir sjukhus och hela baletten.
Först, tänkte jag på allt som hänt under åren. Saker som borde ha bearbetats, pratas om, sörjts för att kunna gå vidare.
Men också traditionen att alltid vara stark. jobba hårt, mycket och länge. Ibland för ingenting.
Att det är fult att vila, vara ledig. Ta semester. Oftast skulle det jobbas någon annanstans när man har semester från jobb 1.
Och ta hjälp. Inte visa sig svag och skör.
Hur man inte ska ha kul, bara för att ha kul.
Inte göra saker för barnens skull och med dem, utan allt går ut på att slita och släpa.
Hur jag själv var i de spåren länge, i mitt tidigare äktenskap, för att han kom ifrån samma kultur.
Man skulle inte "slösa" pengar på utlandsresor tex. Varför lära sig om nya kulturer och länder?
Varför göra saker för barnens skull?
Vi var fostrade så.
Jag åkte aldrig och jag menar aldrig, på semester med mina föräldrar. Inga lekland, vattenland eller museum.
Att pappa skulle ha följt med på en cykeltur och ta en picknick...njäe, han hade nog heller dött.
Och det var så det var. Han visste inget annat.
Men jag kände hela tiden att jag ville ha något annat. Göra på annat sätt.
Det är ju grundorsaken till att jag redan som 17 åring tog pick och pack och flyttade långt ifrån.
Men, jag hamnade ju i samma spår ändå, ett tag.
När jag skilde mig och träffade maken, som kom från en helt annan bakgrund, tja då gick det ju av sig själv.
Som han har rest och upplevt med sina föräldrar! Mest mamma.
Och så berest som hon är, vet jag inte om någon annan jag känner är. Spelar ingen roll vilket land eller stad man pratar om, så har hon varit där! :-)
Och det fantastiska är att hon fortsätter att resa och uppleva, så länge hon orkar.
Nåja, tankar som har snurrat är just det där, med prestation. Att det händer något med en när man blir äldre.
Tankar om varför och för vem, blir tydligare.
Och jag tror att det är då man går i väggen, när man börjar fundera på vad man gör och för vem.
Vem tackar en när man är helt slut och utarbetad?
Vem är det som får ta hand om den trötta kroppen? Och utslitna psyket?
Jag älskar mitt jobb och gör alltid mitt bästa. I perioder är det mycket jobb. Men, barnen kommer först. Har alltid gjort.
Att dom mår bra. Att dom får uppleva roliga saker.
Och att jag själv orkar.
Sen hänger det ju grymt mycket ihop med vilken arbetsgivare man har. Det märker jag tydligt nu.
Efter att ha fått en chef, som säger "gå hem" när veckan varit stressig.
Som uppmanar en att faktiskt ta semester. Inte svara på mail.
Att man får frågan på utvecklingssamtalen om jag får ihop vardagen. Hinner jag både jobba och ha tid med familjen.
Sånt betyder mycket!
Det gör att man faktiskt tar semester och njuter av den!
Jag inser att personen som nu gått i väggen med dunder och brak, saknat en massa sånt.
En kultur, som faktiskt förespråkar att visst, jobba hårt, men ha roligt också! Vila, ta hand om dig!
Jag är så glad att maken och jag har samma syn på det. Vad vi gör med fritiden.
Att det bästa vi vet är upplevelser. Nya ställen, nya människor, nya dofter och smaker.
Och jag är så glad att jag vet att mina barn kommer att ha många sådana minnen när dom är vuxna.
Att vi varit lediga, med dem.
Gjort saker, upplevt saker och platser. För dem, blir det norm.
Dom har fått en barndom som jag inte hade.
Sen kommer dom troligen att få lägga terapitimmar på andra saker, för det är ju så det är! :-)
Nåja, nu drar snart vardagen igång på riktigt.
Jag har nya rutiner för hösten. Vad som ska göras och inte göras. Hur saker ska vara. :-)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar