När man bara tröttnar....

Det här blir ett långt inlägg. :-)
Nu är det dags. Jag har inte kunnat skriva om det tidigare, för inget har varit helt klart.
Men, nu är det ett faktum.
Jag och vi är inte längre företagare. Företaget vi har drivit är under avveckling.
Vi är nu båda anställda.
Och det är så skönt!

Det har varit en lång process. Vi har tänkt och funderat. Vridit och vänt.
Men nu är vi i den bästa av världar.  Att få jobba med och för företagare, men inte vara det själva.

Varför blev det så då?
Jo, jag ledsnade.
Det har varit galna år. Roliga år. Som jag har lärt mig. Massor! Rent kompetensmässigt men också känslomässigt, personligt och erfarenhetsmässigt.
Det går inte att förklara.
Som jag (vi) slitit. Dygnet runt ibland. Jagat, jobbat, presterar och levererat.
Det är kul att driva eget. Det är utvecklande.
Men, det många inte pratar om är att det också är för jäkla tungt. I perioder fruktansvärt tungt.
Det är som att det är skamligt att erkänna.
För, företagandet ska vara så glammigt och glatt. Det är det inte alltid.
Det finns baksidor.
Det är inte tala om att ha en dålig dag. Eller en dålig vecka. En månad är inte möjligt.
För, då kommer det inte in några pengar.
"men, ni har ju AB, då får man ju lön" har jag hört några gånger.
Jaha, var skulle den lönen komma ifrån???
"Men vad skönt, ni är lediga hela sommaren". Jodå. För att den bransch vi är i dör över sommaren. Alla går på semester, det går inte att sälja in ett endaste timme.
Och, då fakturerar man inget heller.
Så visst, man är "ledig" men man har ju inte direkt semester. Man jobbar på vilka säljsamtal och möten man måste göra under hösten.
Det man jobbar in under vinterhalvåret ska man leva på hela året.
Vabbar gör man inte heller. Av flera orsaker.
Det första är att det blir så jäklar meckigt med försäkringskassan. "Vad har du för SGI?" ja inte fan vet jag....Vi kan väl gissa lite?
Systemet är byggt för att man ska ha en fast anställning med en lön som man vet hur stor den är, i förväg.
Det vet man aldrig som företagare.
Och för det andra, har man en kund som väntar på leverans, så väntar dom inte så länge. Sjuka barn eller inte.
Så man vabbar inte. Man jobbar på nätterna.
Vara sjuk själv går också bort.
Där är iofs F:kassan snällare och det funkar att visa vilken lön man tagit ut senaste månaderna och visst, man kan ha företagsförsäkringar. Men, det ska ju också betalas.
Sen är det samma där. En kund väntar inte på leverans speciellt länge, man vänder sig någon annanstans.
Att tappa kunder och jobba upp nya är tungt. Så man är inte sjuk.
Och så håller man på.

Vi gick ju också ifrån att driva en ganska stor koncern, med över 40 anställda, som vi avvecklade för att sen direkt börja driva vårt egna bolag.
Avvecklingen var inte frivilligt, även om vi hade känt på oss en längre period att det skulle komma.
Vi hann inte stanna upp emellan, vi hann inte tänka. Vi hann inte känna efter. Vi hann inte sörja, vilket vi faktiskt borde ha gjort.
Vilket kanske var bra såhär i efterhand. Hade vi känt efter hade vi kanske blivit handlingsförlamade.
Vi körde medans vi hade andan uppe så att säga. Och, hade vi inte gjort det, hade vi inte haft de jobb vi har nu.

Man kan säga att tankarna har funnits ganska länge, om det var det här jag ville göra, men jag tröttnade helt när maken fick ett heltidsuppdrag för över ett år sedan.
Ett uppdrag som jag uppmuntrade honom att ta.
För att han behövdes just där och gjorde ett helt galet bra jobb.
Men, jag tappade mitt bollplank. Jag tappade min "ving man" och då blev det inte lika roligt.
När allt, från ax till limpa bara hängde på mig, blev det för tungt.
Att både driva bolag själv och samtidigt ha små barn och allt runt familjen AB, blev för övermäktigt.

I samma veva var jag på en kurs i Ägarstyrning.
Vi skulle svara på varför vi var företagare.
Och vad vi brann för som företagare.
Och min känsla var omedelbar. Jag brinner inte för att vara företagare!
Däremot brinner jag för mina uppgifter. Min kompetens. Att göra skillnad.
Men företagare, vill jag inte vara!
Polletten ramlade verkligen ner! Jag vill inte!
Jag vill vara anställd! Jag vill ha kollegor. Jag vill ha en chef. Och jag vill ha lön och semesterdagar!
Det finns oerhört många fördelar med att vara egen företagare.
Men det finns också oerhört många nackdelar.
Och nu vet jag det.
Det är inte jag.
Jag är en grym administratör och koordinator. Men jag är ingen entreprenör.
Och jag är absolut ingen säljare.

Så, jag började fila på mitt CV och funderade lite på vad jag ville göra i framtiden.
Då, som en helt galen slump, var maken på ett möte och fick höra att det saknades folk.
Han rekommenderade mig och chefen hörde av sig.
På den vägen är det.
Nu, har jag jobbat som anställd i 9 månader. Det har varit jättekul!
Jag har lärt mig massor och lärt känna många nya härliga människor. Samtidigt som jag haft nytta av mitt stora kontaktnät jag jobbat upp under senaste åren.

Förra veckan skrev jag på nytt kontrakt på ytterligare ett år. Fantastiskt härligt!
Jag får fortsätta med mina härliga kollegor och driva mina frågor som jag brinner för.
Ett jobb med mycket frihet och mycket ansvar.
Väldigt socialt med mycket nätverkande och social närvaro. På flera plan.
Jag får lära mig mycket och får även vara involverad i det som vaknat i mig på senare år. Politik.
Göra nytta utan att behöva jaga vinst, det är oerhört skönt.
Att vara med i samhällsutveckling och företagande utan att behöva "sälja" och fakturera.
Ibland, nyper jag mig i armen, när jag sitter på intressanta möten. Att jag får vara med om det jag får vara med om!
Och - att jag har lön för att delta!
Som företagare sitter man oftast på möten utan att få en spänn. Innan man kan skicka fakturan, som gör att man kan ta lön, är det en lång process och otaliga möten.

(Det vill jag verkligen säga till alla som gnäller över sina jobb. Tyst -du får lön!
Byt om du inte trivs. Men sluta gnäll! )

Det gör att jag är grymt bra på det jag gör nu, för jag förstår verkligen hur det kan vara att driva eget.
Det är ingen dans på rosor. Det kräver mycket av både en själv och familjen.
Av barnen.
I alla fall tills man kommit över puckeln så att man har anställda.
Och när man har anställda, då kommer andra problem som man behöver tampas med.
Härom veckan fick jag frågan av en vän. "jag är sugen på att öppna eget. Ska jag?" och mitt råd just nu, idag var "trivs du på jobbet du har? i så fall. Nej".

Så, där är vi nu.
Från att vi en period hade 6 bolag, till att ha tre, till att ha två, till att nu snart inte ha ett enda! :-)
Eller, det är inte helt sant. Vi kommer att ha ett holdingbolag, men det sköter revisorn.
Det är vår pensionsförsäkring.
För, som företagare, måste man ju sköta det själv också. Om man ska kunna gå i pension innan man fyller 80!

Men nu känns det bra. Lättnaden är stor!
Plötsligt ska jag få ett vanligt liv.
Där jag jobbar på dagarna och kan göra annat på kvällarna. Umgås med barnen, träna och fixa allt annat som behöver fixas.
Inte sitta med bokföring och andra underlag som ska finnas i ordning.
Att inte behöva bli gråhårig runt deklarationstider.
Slippa månadsavslut och årsavslut.

Jag är mer driven än de flesta, men nu behöver jag få ramar och lugn och ro.
Med lite tur, är jag där i höst!