Stockholm är en liten stad!

Så har snart ännu en vecka gått.
Galet hur dagarna bara rinner iväg. Vilket kanske är tur. För nu är det så mörkt på morgnarna. Lusten att gå upp är noll!
Och det är mörkt när man åker hem.
Det är inte utan att man önskar lite kallare och ett snötäcke på backen för att det ska bli lite ljusare.
Men, det lär man ju få äta upp! ;-)
Jag börjar varje morgon med tända ljus, för att stå ut! :-)

Häromdagen var vi in en sväng på Ö&B och där hittade jag ännu en uggla till samlingen!
När vi kom till kassan, visade det sig att man hade problem med betalterminalerna så endast kontanta medel funkade!
Och vem har kontanter idag?
Inte vi.. Men, det var bara att skramla ihop det sista vi hade, för ugglan skulle med hem! :-)

 Det blev lite "katten bland hermelinerna", men den var (är) sååå fin! :-)

Vi avslutade helgen med att fira vår 17 åring.
Hon fick kläder, fina pennor och en otroligt fin bok att skriva i.
Hon är ju som mig, det ska skrivas jämt, överallt och hela tiden.
Vi har även beställt en ny telefon åt henne. Hon har ju "hela sitt liv" i luren, som alla vi andra!
Det är ett nödvändigt ont att kunna dela kalender mellan oss, för att vi ska kunna lösa logistiken.

 Jag tror att hon var nöjd med sin dag.

Farmor och makens bror med familj dök upp och fikade.
Hon fick bla jätte fina rosor!

Sen har veckan gått i jobbets tecken. Det har varit en lugnare vecka, men vi har minst ett möte varje dag i lite olika konstellationer.
Nu skulle det bli jättekonstigt om man "fick ett jobb" som skulle innebära att man skulle sitta på ett kontor hela dagarna och jobba med samma människor.
Vete katten om jag skulle fixa det.
Nu träffar vi så sjukt mycket nya människor hela tiden och får så mycket "kickar" hela tiden.

Vi tog en sväng in till det kontorshotell vi ska sitta på framöver.
Den mysiga delen av stan.
Jag gillar innergården! :-)
För att inte prata om människorna som sitter där! :-)
Det kommer att bli kanon!

Och det larviga är att staden är så liten.
Vi känner ju inte någon på kontoret. Men, när vi står och tar kaffe, kommer det fram en man och säger "har inte vi barn på samma dagis?"
Jag svarar "näe, det tror jag inte"
"Men då har du en tvilling, för fasen vad ni är lika!"
"Vi bor inte i stan" upplyser jag och då garvar han och säger "nej det gör inte jag heller" och så nämner han dagiset hans barn går på.
Och visst!
Vi har barn på samma dagis och bor kvarteret bredvid varandra!
Va!
 Helt otroligt!
Och det är verkligen så. Nu när vi snurrar runt så mycket, minglar så mycket, träffar sjukt mycket folk, så krymper världen!
Överallt, träffar man folk, som känner folk och som har någon koppling.
Lite läskigt också.
Anonym, det kan man snart glömma! ;-)