Snö, snö och ännu mera snö!

Att komma ut till landet förra fredagen var som att kliva ut i Narnia.

Det hade snöat mer än i stan och det lägger sig ju även mjukare där ute och är vitare. Inga bilar som förstör. :-)

Så vackert!

Jag unnade mig en lång sovmorgon på lördagen och tassade sen ner i köket och tände en brasa. Det är så mysigt. 

Det blir en mjuk värme som är så skön, så vi eldar en del även om vi har en luftvärmepump som håller huset grundvarmt. 

Eftersom att maken och minime inte kan äta gluten, letar jag hela tiden gott bröd till dem. Ingen av dem är några riktiga mackätare, men ändå.

Nu testade jag att göra ett bröd på havregryn, ägg och youghurt och det blev så gott!

Nästan som gröt, fast i mackform.
Om man gräddar dom någon minut längre, typ 18 minuter, så blir dom nästa lite smuliga. 

Nu när det är mer snö, försöker vi mata våra små pippisar så att dom klarar sig. 

Vi har länge haft det här mataröret som jag varit så irriterad på. Man hänger det ju i "handtaget" som samtidigt håller fast locket.

Fint så. Men om man ska hänga det i ett träd eller så är det inte helt lätt, det är ju sällan det sticker fram en pinne som är lämplig. 
Så för att kunna fylla på den måste man haka av den eller ha tre händer för att lyfta på locket, hålla i röret och sen fylla på. 

Ofta hinner man säga alla fula ord man kan innan röret är fullt.

Men -så hittade maken krokar, som faktiskt är till för fågelmatare som han köpte. 
Dom är inte bara praktiska, utan fina!

Han köpte också ett hus, som man kan lyfta på taket på och hälla i frön eller bröd eller annat. 

Snyggt det med. Vi satte den på en pinne, men pinnen är lite väl låg kom vi på. Lilleman gissade på att det snart skulle sitta en katt där på taket och äta tjock fågel. 

Vi får väl se hur det går. 

Han köpte också en smart matare för talgbollar. De små pippsarna kan krypa in och äta av dem men större fåglar, ekorrar eller katter, kommer inte in. 

Smart!

Känns bra att kunna mata dem nu när det är mer snö. 

Barnen och jag återvände till stan på söndagen. Jag har en mycket bättre arbetsplats här än på landet, så även om båda barnen hade fortsatt på distans, så hade jag åkt hit. 

Det är som lättare. 

Maken blev kvar, för han jobbar ju på distans också och det spelar ingen roll var han är. 
Det är skönt att han är där nu när det snöar så pass mycket så att han kan ha lite koll på huset och omgivningarna. 

Vi tycker också att det är bra att vi inte är på samma ställe just nu, så att vi inte blir sjuka samtidigt om vi blir det nu när allt drar igång igen. 

Till min stora glädje tog skolan i med hårdhandskarna nu viket jag efterlyst länge. 

Det är ingen smittspridning i skolan just nu (det var innan jul) och alla är på plats, då är det ju suveränt bra att hålla det så.

Nu har man infört nya rutiner, där man ser till att grupperna är mindre, man kan hålla avstånd bättre. 
Högstadiet går på distans omlott fram till sportlovet så att en klass är borta varje dag vilket gör att de andra kan använda deras klassrum. 
Under de lektioner som distansklassen är på distans, kan även andra använda de klassrum som dom skulle ha använt så plötsligt blev det mycket mer plats.
Lilleman tyckte att det var som natt och dag från en dag till en annan och det var stor skillnad på hur många som sitter tillsammans. 
Man delar även ut munskydd nu till alla som vill ha. 

Han har haft munskydd sen innan jul men har varit väldigt ensam om det. Minime började använda munskydd hela dagarna direkt terminen började och tycker att det går jättebra. 
Ingen av oss tycker att det är tungandat eller något annat. 

Stora dottern har munskydd hela arbetsdagarna och ingen av oss förstår de som tycker att det är jobbigt eller fult. 

Det är troligen jobbigare att ligga på sjukhus tänker vi.

Så nu känner jag mig så säker som man kan vara och barnen kan vara i skolan. Många har ju fått för sig att jag förordar full distans och nedstängning och hej och hå. Vilket jag inte alls gör. Jag vill att barnen ska kunna vara där, men vara så säkra de kan vara. 

Även de barn som går i skolan 

Men att inte göra precis allt man kan, för att bromsa smittan, är ju inte ok. 

Jag vill ha barnen i skolan - om man gör allt man kan för att minimera smittspridningsrisken. Nu gör man det och då skickar jag dem glatt dit.

Nästa vecka går Lilleman på distans fredag och måndag och då kommer han att åka ut och vara med pappa dessa dagar. 

Det är lite kul nu när vi är särbos, för det blir som när vi träffades. Då var jag ju ensamstående med två barn och på barnveckorna låg vi och pratade i telefon hela nätterna. :-)

Ofta somnade vi med telefonen vid örat. 

Så nu gör vi det igen! :-D

Men det är skönt att ha ett ordentligt arbetsrum nu för jag har sjukt mycket jobb och bra att kunna bre ut mig över ett helt rum utan att behöva plocka bort. 

Och det är lättare här att skilja på jobb och ledigt som sagt, när jag kan stänga dörren till rummet och "gå hem".

Jag hade mycket jobb alla mellandagar och jag visste att mailkorgen troligen skulle har runnit över när jag tog en vecka semester. 

Och om den hade. Fy fasen. 
Så det har varit långa arbetsdagar nu. Vi har även haft årets första möte hela sektionen. 

Och naturligtvis så händer lite grejer i år igen och vi fick ett litet tråkigt besked.

Inte så oväntat, men ändå. Inte så kul, det är som att börja om från noll igen, men det blir nog bra. Det är ju inget som är som vanligt nu så man får ta det som det kommer.

Eftersom jag jobbade hela julen egentligen, så var jag inte lika "borta" som man kan vara efter två ledig veckor, men det vara ändå en uppförsbacke att börja jobba. :-)

Men - vilket väder veckan bjudit på! 

Soluppgångar som har varit hel magiska. 

Och det har snöat och snöat. Så vackert!

Det är magiskt och hela världen blir så tyst. 

Alltid när det blir kallt ute så blir radhuset också kallt en sväng innan man hinner få upp värmen. 

En sväng hade jag dubbla tofflor för att golvet var så kallt. :-)

Jag unnade mig att fixa till lite frukostmackor också. Det är så lätt recept och man vänder ihop det på nolltid och har färskt bröd till morgonkaffet. 

Det har varit rent tragiskt att sitta inne, begravd i mail när det har varit underbart väder ute. Jag har inte ens hunnit ut på lunchen i början av veckan.

Magiskt! Äntligen är ljuset tillbaks.

Det regnade en sväng under måndagen, men sen kom mer snö och ännu mer! Idag har det snöat hela dagen till och från och den bil jag grävde fram mitt på dagen är översnöad igen i kväll. 

Men, trots snön - mina frön har kommit! Och dom ska planteras, kanske inte riktigt än, men snart. 

Rosenbönan var lite seg i somras, jag tror att jag satte dem för sent, så i år ska växthuset vara fullt av dem!

Fördelen med att vara här är ju våra nya stolar. Jääääklars vad sköna dom är! 

Och jag tog hem min julklappsmyströja. Den är stor och mjuk och varm!

Det är verkligen lite märkligt för det känns inte som ett nytt år riktigt. Eftersom det är ett märkligt och bitvis förtvivlat läge, så är det som vi är kvar i november.

Eller förra januari.

Våren blir ju lika som förra våren. 

Det är ju kanske tur att vi inte visste då vad vi vet idag. Även om åtminstone jag anade lite hur det skulle bli. 
Men det är ju sjukt att vi fortfarande är där... 

Förra våren, iofs lite senare än nu gick barnen över på distans i stort sett hela våren och nu går de delvis på distans åtminstone fram till sportlovet. 

Så det är som att vi är tillbaks på ruta noll där också. 

Man har som inte något att hänga upp sig på nu, eller rättare sagt haka fast sig i. 

Nåja, det gör ju att det är svårt att tänka framåt och fundera på vad som ska hända i år, som jag skrivit förut. 

Jag har funderat mer på det senaste tiden. 
Vad man behöver hålla sig till och i. Vad tar energi och inte. Det vanliga.

Jag har gått bort mig lite i träningen och maten igen. Som alltid runt jul. Det är alltid rena döden för att hålla sig på den smala vägen. :-)

Och träningen är så viktig. 

Jag blir så rörig i skallen när jag inte tränar ofta, även om det inte är tung träning eller länge. Men jag behöver röra på mig och jag behöver lyfta lite tyngder.
När jag har rätt rejäl träningsvärk så mår jag bäst.

Så, det är till att börja igen med mina 20 minuter om dagen. Det är ett perfekt sätt att komma igång.

Igår körde jag ett styrkepass med lite blandade övningar innan jag "fick" ställa mig på löpbandet. Det är lite så jag måste göra. :-)

Jag har träningsvärk i rumpa och ben idag och att halka iväg till kontoret en snabbis var bra jobbigt.
Det är inte så plogat så det är tre steg fram och två bak.

Jag bordet träna mer också för att det snurrar lite annat också. Som så ofta. :-)
Det hänger nog ihop med att jag blir äldre. Saker som varit viktiga är det inte längre. Saker som aldrig varit särskilt viktiga är det plötsligt. 

Och det har blivit ganska tydligt, vad jag behöver göra. Vad jag behöver rensa bort. 

För ett tag sen hände en grej, ingen stor men det fick mig ändå att tänka ett varv, på min egen reaktion. Varför den blev så. 
Det är ju alltid så att det är ens egen reaktion som är intressant, inte vad andra säger eller gör. 
Reaktionen hos sig själv är ju svar på något.

För länge sedan pratade jag med en person som var väldigt upprörd över en händelse och en person, men samtidigt sa personen att hen inte alls brydde sig. Och jag frågade då om det verkligen var sant, för om man inte bryr sig, så blir man inte så upprörd. 

Och det är lite så med mig också. Om jag verkligen inte bryr mig, varför gnager det?

Det gnager för att jag bryr mig. Och varför bryr jag mig, då det inte ger något alls. Jag har inget för att bry mig eller lägga tid eller energi på vare sig personen eller händelsen. 

Jag lägger energi på fel ställe, för när allt kommer till kritan, så har jag absolut inget för den energin.

Ett tag trodde jag nog att jag skulle få stöd om jag behövde, men så är det nog inte.

Det i sig är ingen sorg, men jag behöver bara landa i det. 

Men det är lite märkligt att upptäcka att det man trodde att man har eller rättare sagt haft, inte finns.

Då är det bara att landa i det.

Men, det innebär också att det inte är någon förlust. Faktiskt.

Och att landa i det är väldigt skönt. Då gör det inget. Det skaver inte längre utan bara...är. 

Personer kommer och går i ens liv. Jösses vad många som kommit och gått genom åren! Kollegor, grannar, vänner, bekanta, ja tom släktingar! :-)

Vissa fastnar och man håller kontakt genom åren. Även om man inte ses å ofta, så när man väl hörs, så är man "där" direkt.

Kravlöst.
Vissa försvinner och sen är de borta. 

Några är kvar i periferin.. 

Och det är de där i periferin som ibland plötsligt kan ta kraft av en. Och det är så, när de tar kraft, utan att vara viktiga i ens liv som man måste landa i att inte låta det hända.

Om jag ger av mig, min tid och min energi till någon, så får jag ju inte tillbaks det om den andra inte känner att det är värt det, för att man är i periferin.

Men det är ju bara att rensa bort. Händer det med någon nära, som man verkligen bryr sig om, då gör det ju ont. För man bryr sig ju och har investerat något, som tid, blir man ledsen om det inte uppskattas.
Men är det inte en person som står en nära, då gör det egentligen inget.

Och då är det ju otroligt irriterande om den personen ändå får det att gnaga. Snacka om bortkastad energi! :-)

Och då blir jag irriterad på mig själv, för att den ens får ta energi. 
För den personen har ju inte en tanke på mig, förstås. Varför skulle den? Den tänker på sig.
Jag tänker ju på mig och något jag gör eller säger har jag ju inte en tanke på att det ska påverka någon som står ganska långt ifrån mig. Det är ju inte ens möjligt.

Och det är ju då samma med den andra personen i periferin.

Jag tror att många missar det här. 

För ett tag sen sa en person till mig att hen inte gillade vad en annan person la upp på sociala medier -det fick hen att känna oro över sin egen prestation. 

Och jag undrade då hur i hela friden den andra personen skulle kunna veta det?
Den la ut sina egna reflektioner och sin egen upplevelse. Det var ju inte riktat mot den personen utan en egen upplevelse. Hade det varit riktat, hade personen troligen taggat personer i inlägget. 

Om någon som ser det känner att dens egen prestation är för dålig eller att man borde ha gjort si eller så, då är de ju ens egna tankespöken eller dålig självkänsla.
Och jag tycker att sånt har ökat med åren. 

Folk relaterat allt till sig själv och blir kränkta, för man tror att vilt främmande människor ska tänka på dem! 

Så när man säger "Men, den tänkte garanterat inte på dig eller vad din reaktion skulle bli dom känner knappt dig" då får man en förvånad min.

Nåja, sånt har snurrat ett tag. :-)

Och som sagt, mest då irritation över att jag har varit den personen som låtit det skava. 

Jag lyssnar på Mia Törbloms nya podd ganska ofta som heter Sårbar & Superstark. Den är jättebra och de pratar mycket om det här. Att äga sin egen reaktion. 

Nåja. Men, i övrigt är det bra! :-D