Snö och ljus i tunneln.

På ett märkligt sätt, så blir det ett annat ljus, så snart man lämnar julhelgen bakom sig.

Nu har det snöat lite till och från ett par dagar, vilket gör det ännu ljusare - Härligt!

(Men även då det var kompakt grå himmel utan snö, var ljuset lite annat.)

Och när solen orkar bryta sig igenom blir det verkligen ljust. 

Våren kommer att vara galet efterlängtad i år..
Vi hade en otroligt tung höst/vinter 08/09 när Lilleman var 2 år och Minime föddes i november 08. Vi fick magsjuka, influensa och Rs virus. Vi var så jäkla sjuka i omgångar och sov nästan inget alls. Plus två tonåringar på det. 

Och det var vinter, kallt och mörkt. Fy fasen.

Den våren, var magisk.
När solen kom och värmen och vi kunde öppna dörren ut till altanen i vårt dåvarande hus - Lilleman sprang ut och Minime satt i en liten gåstol och for runt på den. 

Maken och jag satt i solen och bara njöt av ljus, sol och luft och det kändes som att vi klev ut ur ett ide. 

Vi brukar prata om den där perioden ibland. Botten man var nere och vända på liksom, när all energi var slut och man inte hade något på lager alls. 

Så illa är det ju inte nu, men hösten har varit lång och mörk. Vi har knappt haft någon sol alls, det mäts inte ens i soltimmar utan solminuter. 

Och så en massa oro på det, för både en själv, barnen, anhöriga osv. Den här jäkla hösten har nog inte gått någon spårlöst förbi. 

Våren var ändå lättare, då man gick mot ljuset, det var lättare att vara ute och det kändes ändå som att det fanns någon sorts kontroll. 
Jag personligen trodde inte att det här viruset skulle susa snabbt och lätt förbi, som många andra trodde, och kände mig ganska ensam om att tro att det skulle vara precis såhär illa, nu.

Jag har fått rätt mycket skit för att jag har trott det, men nu är vi ju här. Oj vad jag hellre hade haft fel. 

Nu längtar man till normalitet på alla sätt, främst för barnens skull. 

Vi vuxna lider inte av att sitta där vi sitter och umgås med väldigt få, men barnen tappar en hel del socialt umgänge förstås. 

Tur att dom hänger mycket med varandra på nätet. 

Nåja, man får bita ihop och ta en dag och en vecka i taget nu igen när skolan börjar. Det pratas en del om hur skolan ska hanteras när den börjar den 11 januari. Det man tydligen glömt är att många börjar idag, den 7 januari! 
Nu verkar det som att det är upp till kommunerna/huvudmännen själva att bestämma om det ska vara distans eller inte och då lär det bli - inte. 

Så är det med det mesta som ska bestämmas lokalt och av en enskild rektor, då händer det inte. 

Så, en dag i taget och hoppas att vi inte blir sjuka nu på målsnöret, när vaccinet snart är här.

Nåja, barnen och jag har lämnat landet ett par dagar just för skolstarten. Det är ju inte kul att lämna när det snöar och ju blir så där hjärtknipande vackert. 

Jag kan lugnt säga att jag var grinig när det var dags att åka. 

Men, samtidigt är det bättre att vara i stan när vi ska jobba. Vi har bättre arbetsplatser här så arbetsmiljön är bättre. 

Och jag vill egentligen inte jobba när jag är på landet. Rent mentalt så vill jag vara ledig när jag är där och göra annat. 

Koppla bort. Jag vill inte tänka jobb där. 

I radhuset har vi ju ett kontor, så där stänger jag dörren och går hem när dagen är slut. 

Så på så sätt känns det bra att vara i stan nu när det är jobbdags. 

(När vi väl flyttar ut, då har ju även barnen flyttat och jag kan göra ett kontor för mig i ett av gästhusen.)

Jag har plockat bort alla julgrejer på landet förutom utebelysning. Det är fortfarande mysigt att det lyser utomhus och det får hänga kvar ända till våren.
Men all annan fönsterbelysning har jag plockat bort.

Granen som fortfarande är jättefin ställde jag bara ut på altanen. Där kan den stå och lysa hela våren tänker jag.

I Radhuset plockade jag bort det lilla julpynt jag har framme idag, det är inte mycket alls så det gick fort. 

För första gången sen jag fick barn (tror jag) har jag semester trots att barnen inte är lediga. Känns skumt!

Jag jobbade ju alla andra mellandagar, så jag kände att det var dags för lite ledigt nu och det är skönt. 

Så hinner jag samla ihop mig lite innan vardagen drar igång på riktigt nästa vecka och hinner röja och städa i huset lite och liksom landa. 

Men, än är det inte jobbdags. :-)

Jag har beställt de första fröerna, som jag ska så ganska snart. Tanken är att det ska finnas riktigt starka plantor när det går att ställa ut dem i växthuset. 

I år ska växthuset digna tidigare än förra året. 

Jag har fuskat ganska mycket med kosten över julhelgen. Ätit socker, ätit stora portioner och inte tänkt alls. Det visar sig ju direkt på vågen och jag känner det på orken och sömnkvalitet. Mest sömnen, jag är så trött när jag äter dåligt och tränar för lite. 

Så, nu är det inget socker igen och jag kliver på periodisk fasta. 

Efter 18 är det inget matintag. 

Ofta äter jag frukost vid 8-9 och då är mitt fönster öppet till 18. Men vissa dagar nu när vi är lediga tar vi vår långpromenad innan frukost, så då blir det brunsch. Det känns direkt i kroppen och det är skönt!

Så, nu är havregrynsgröten här för att stanna en stund. :-)

Nu när snön kommit är det också skönt med gymmet i källaren, då spelar det ingen roll vilket väder det är. 

Jag har storstädat det idag och har tagit en premiärträningsvända och kört lite styrka. Det behövs ju lite sånt också. 

Nu körde jag ett styrkepass med kroppsvikt och jäklar... det var inte kul. Så nu har jag ett pass som jag ska köra varannan dag nu tills det sitter och jag känner att jag gör övningarna med kvalitet. 
Jag ska köra samma pass nu tills det går lätt! Om det så ska ta till maj.

Såhär i januari brukar jag alltid känna mig peppad och ha en massa tankar och planer för våren och sommaren, men nu har det verkligen gått i stå när man inte vet något alls om framtiden.

Det är ovant att leva vecka för vecka, men samtidigt ganska bra.

Att stanna upp och hejda sig. 

Det är ju snart ett år sedan vi blev tvungna till att bromsa in och en hel del nya vanor har ju satt sig. 

Men som sagt, nu börjar tålamodet tryta även för mig. Man är jäkligt less på hela läget nu och då har vi det inte speciellt svårt. 

Jag tänker på alla i vården.. Fy fasen vad less dom måste vara på att det här inte tar slut!

Nä, nu ska jag sluta gnälla!

Det finns ett ljus i tunneln...hoppas jag.. ;-)