Varmt, fuktigt, kladdigt. Det är oerhört svårt att klä sig. Har man jacka rinner man nästan bort. Har man inte jacka fryser man lite.
Just nu har vi kallare inne på kontoret än utanför! Skumt.
Och mörkt! Mörkt när man vaknar och faktiskt även nästan mörkt när man åker hem. Redan.
Jag längtar efter kall, hög och krispig luft!
När vi åkte från landet tog jag med mig en bit höst hem. Tänk så fin naturen är!
Det kräver lite övning. Jag ska plocka lite någon lunch runt kontoret där det finns massor med fina träd nu.
Kände det där drivet jag brukar ha och hur jag själv är ansvarig för hur det är och hur jag mår, vilket jag ju landade i förra veckan redan.
Så, måndag. Vi hade vårt veckomöte och sen gick vi på en gemensam lunch. Vi hade intressanta samtal och som vanligt kul. Då ringer min telefon och jag ser att det är Lilleman.
Han brukar ringa ibland så jag blev inte orolig, men när jag svarar så hör jag en massa liv runt honom och hör knappt vad han säger.
Det är en massa skrammel där jag sitter också, så jag hör bara "jag har slagit huvudet och har ont"...
Jag frågar om han ringt pappa, som ju sitter hemma och pluggar, men det hade han inte.
"Ring honom" sa jag.
Det tar ju längre tid för mig att åka och hämta om det krävs än för maken som är hemma med bilen utanför.
Efter en stund ringer maken och säger att han åker och hämtar och att Lilleman tydligen slagit ihop huvudet med en kompis.
Jag tänker att det nog inte kan vara så farligt.
När vi är på väg tillbaks till kontoret ringer maken igen. Jag hör på rösten att han är orolig, trots att han lugnt säger "jag tror att det är bra om du kommer hem".
Det tar ju en stund, eftersom jag först måste gå tillbaks till kontoret, packa ihop mina grejer och sen cykla hem.
När jag kliver in genom dörren möter maken mig och säger att han ringt sjukvårdsupplysningen och de säger att vi ska åka till Akuten.
Lilleman ser ynklig ut och berättar att han sprungit ihop med en kompis när de båda sprang runt ett hörn på en byggnad. Han fick kompisens kindben rakt i sin tinning och svimmade av en stund.
Jag som är genomsvettig av att cykla hem, bytte kläder och sen åkt vi till sjukhuset.
Väl där fick jag snurra en stund för att hitta parkering och till slut ställde jag mig på handikapplats.
Och det var nog tur, för när vi klev ur bilen var Lilleman riktigt snurrig och svajig.
Vi fick raskt komma in till en sköterska som ställde en del frågor och sen ringde in en rullstol och skickade oss till närakuten.
Vi fick gå bakvägen dit och under vägen försökte sköterskan som följde med oss prata med Lilleman och frågade olika saker som han vanligtvis lätt skulle kunna svara på. Nu gick det inte alls.
När vi kom till närakuten fick vi raskt en säng och så kopplades han upp mot en monitor som visade puls, syresättning och blodtryck.
Hans puls skenade rätt duktigt. Läkaren kom in och försökte prata med honom men fick väldigt märkliga svar.
Och plötsligt började han kräkas.
Läkaren var lite orolig en stund och ringde en kollega och rådfrågade. Sen fick vi ett par timmar på oss att han skulle piggna till, sen skulle det bli Astrid Lindgren för röntgen.
Helst vill man inte köra barn i scanner, för att det är så stark strålning, som blir kvar i kroppen sen.
Man gör inte det i onödan.
Personalen var helt fantastiska! De tittade in till oss med jämna mellanrum och läkaren kom in mellan varje annan patient.
Lilleman var jättedåsig och ville sova, men fick inte, så jag väckte honom hela tiden när han dåsade till.
Efter ca 3 timmar, fick han sova 15 minuter och sen väcktes han igen. Då var han lite piggare.
Maken och Minime dök upp när hon slutat skolan och sen bara avvaktade vi.
Läkaren gick av sitt pass klockan 17 och strax innan kom han in och kikade läget och då var Lilleman plötsligt mycket piggare.
Han kunde säga vilken dag det var och stå med armarna rakt fram och blunda. Det gick ju inte ett par timmar tidigare.
Så, till slut fick vi åka hem med honom, men ha honom under bevakning.
Väl hemma, la han sig i soffan och tvärslocknade. Jag satt bredvid och jobbade i kapp lite som blev halvgjort när jag åkte hem.
Sen flyttade jag upp honom till min säng och bäddade till mig i hans säng. Maken hade sedan koll på honom med jämna mellanrum under natten och Lilleman sov och sov.
Det var ju rätt läskigt en stund, men skönt att få så himla bra bemötande på sjukhuset!
Så i morgon får han gå till skolan. Det blir lagom med en lite kortare dag.
Men, hela grejen gjorde ju att det tog lite stopp i min energi!
Det är ju alltid så att efter att något hänt, så blir man lite trött och matt, när chocken släpper.
Jag har liksom inte riktigt kommit igång förrän idag!
Idag var det dock en av de roligaste arbetsdagarna sen sommaren som gett mig massor med energi!
Det blir så tydligt vad det är jag tycker är skoj! :-) Att välkomna 100 gäster, få kramar av typ hälften av dem och sen se till att det blir en bra morgon för dem är så kul!
Jag hade också ett möte idag som bara gjorde mig varm i hjärtat. Man hör så mycket om lata och jobbiga ungdomar, men de jag träffar på genom jobbet är bara så härliga.
En annan kul grej är det här! Jag bokade ju en tatueringstid för ganska länge sedan och nu i veckan var det dags!
Nu la jag till lilla barnbarnet under Minimes namn och det blev jättebra! :-)
På bilden har jag på plasten man får efteråt och man ser lite blodspår. Idag har jag tagit bort plasten och smörjt in den.
Jag är jättenöjd!
Håret växer som ogräs och nu är det ingen frisyr längre, igen.
Denna gång ska jag klippa ännu mer än förra gången. På sommaren är det skönt att kunna ha allt i en svans, men nu på vintern kan jag klippa kortare.
"Någon" i min närhet kommer att få en chock, dock! :-D *heheh*
I övrigt så är det som sagt jätteskumt väder. Varmt!
I morse åkte jag 06:40 och det var 12 grader! Fuktigt och en massa dis. Det kändes som mitt i sommaren!
Men träden är otroligt fina. Det här trädet är nog det mest fotograferade i kommunen.
Lite blandade känslor. Rädsla, frustration, glädje, värme och reflektion. Allt i ett liksom.
Skumt hur det är när saker lugnar ner sig och jag får mer tid till mig. Det drar igång en massa tankar oväntat nog.
Tidigare har allt liksom bara suttit i ett och rullat på och jag har bara hängt med.
Jag har inte haft tid att tänka.
Det är en helt ny känsla det där med vad JAG vill. Och jag har tid att både tänka och göra nya saker.
Slipper stressa runt som jag alltid tidigare gjort.
Det är mycket nytt som händer nu känner jag. Barnen blir stora, jag blir äldre och livet förändras.
Allt är ju härligt, men har liksom tagit mig lite på sängen faktiskt. Så jag får liksom hela tiden påminna mig själv om att inte göra något förhastat utan bara försöka njuta nu.
Men jag är jätteförvirrad!
Plötsligt har jag vardagar som jag hinner med!
Kroppen och knoppen känner inte igen det utan börjar leta fel och tänka att "det här går ju inte".. Jag måste ju utmana mig mer! Jag måste åstadkomma mer! Jag måste var duktigare och bättre och ....
VA?
Och så får jag säga till mig själv. "lägg av nu!"
Det är lite lustigt faktiskt att det jag längtat efter så länge nu känns konstigt.
Jag har flera kollegor som precis börjat jobba efter föräldraledighet och försöker få livet att gå ihop nu med hämtningar, lämningar, jobb och vardag.
Där jag har varit, till nu.
Det är skitförvirrande det här att jag plötsligt har TID! Det visar sig att jag plötsligt får panik!
Jag är så van att ha fullt upp precis hela tiden dygnet runt, så nu när jag plötsligt har riktigt lugna stunder och stunder för mig själv där jag bestämmer själv..... då är det så ovant och nytt att jag inte riktigt kan hantera det.
Sakta landar jag i vad som känts konstig ända sen i somras.
Det har varit konstanta förändringar i så många år och jag har bara längtat efter lugn, stabilitet och trygghet.
När jag nu har det, så blir det jättekonstigt. Jag måste förhålla mig till det.
Jag vet ju att folk sagt det till mig, att det blir konstigt när barnen blir större och vips så lever man ett annat liv liksom.
Maken och jag har pratat mycket om det, att VI måste ha gemensamma intressen och projekt så att vi inte bara har barnen gemensamt sen när dom drar.
Men jag hade inte tänkt tanken på att det skulle påverka mig som det gjort och gör.
Men, det är bara att andas djupt och se vad som händer. Nu har jag landat i vad som händer i huvudet på mig och kan hantera det.
Nu är det bara att vänta och se vad som händer i övrigt.
Nu - är det snart helg! :-)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar