Det är ju alltid lite "smekmånad" när man är tillbaks efter långa ledigheter, men nu är den över.
Och märkligt nog så är vi flera om varit väldigt trötta!
Hur det nu kan vara möjligt. Efter en sån varm och härlig sommar som alla haft, borde man ju vara jättepigg.
Jag har varit snäll mot mig och inte tvingat mig att träna på morgnarna när jag vaknat och inte känt mig pigg.
Och jag har gått och lagt mig tidigt. Jag har verkligen behövt sömnen.
Men jag går eller cyklar ju till jobbet varje dag, så jag får ändå ihop mina minst 6000 steg!
Häromdagen fick jag lite lätt brådis när himlen såg ut att öppna sig!
Och det gick ju jättebra. Jag har försökt att börja med lite gym för att sen gå/ springa en sväng, men det är helt galet vad trögt det är!
Jag hinner gott och väl, men känner mig ändå stressad innan barn ska väckas (som vaknar själva av sina väckarklockor...) och ska till jobbet.
Men det ÄR bara larvigt!
I morse tränade jag mellan 05:50 och 6:45. Och var på jobbet 08:15!
Så jag behöver verkligen inte känna mig stressad, men gör det ändå. Så det sitter ju i huvudet.
Men nu tänker jag att i veckorna måste jag vara nöjd med att knata en stund, minst 20 minuter, och sen kör jag en längre sväng med gym på fredag eftermiddagar och lördag- söndag.
Så.
För träna måste jag nu.
Nåja, veckan har rullat på.
Häromdagen var jag på första föräldramötet med Minimes nya lärare. Tyvärr var bara en på plats, men henne gillade jag direkt.
Både på hur hon svarade på frågor och hur hon beskrev hur hon planerar att jobba med klassen.
Men, det är ingen lätt höst vi klivit in i.
Det är många nya elever i klassen som ska hitta sin plats och så två nya pedagoger på det.
Plus att dom nu är i väldigt trånga lokaler, för att nya skolan är försenad.
Det är rörigt.
Väldigt rörigt.
Även Lilleman klagar på det.
Så nu ska vi liksom bara harva oss igenom denna termin och längtar enormt till nya skolan.
Som grädde på moset, så är ju tjejerna nu i den ålder när det där "tjejiga" dyker upp, så det kan bli riktigt tjafsigt mellan varven.
Så, nu har jag fått gräva fram min coacherfarenhet. Inte dumt att vara lite utbildad i det! :-)
Minime måste ju hitta sin egen plats och förstå hur hon påverkar gruppen. Och hur hon ska lösa vissa konflikter.
Det är ju livet. Man kommer inte undan utan måste lära sig att navigera och hitta sin plats.
Och förstå vad man själv kan påverka och vad man inte kan påverka. Vad är jag ansvarig för och vad är andra ansvariga för.
Alla mina barn har jag fått prat om det med, att dom inte kan ta andras känslor på sin axlar.
Alla har sådan empati att dom blir mer ledsna om någon ger sig på deras kompisar eller direkt på dem själva.
Då måste man kunna sätta upp en liten mur för att inte gå helt sönder om det är rörigt.
Minime är tuff, men snäll. Genomsnäll. Så hon riskerar att bli lite manipulerad av tjejer som har en liten annan agenda.
Det blir nog bra, men vi behöver lägga tid på henne. Men, jag tänker att hon har bättre förutsättningar än många andra, men två coachutbildade föräldrar. :-)
Idag var det en stor dag på jobbet.
När vi kom tillbaks från semestern, så fick vi vet att ett stort jobb, som jobbats på under väldigt lång tid, flera år, har gett frukt.
Det har skrivits på avtal och det ska investeras massa miljarder i ett område.
Och det skrivs historia! Det har aldrig gjorts tidigare, någonstans i landet!
Nu sätts en viss plats på kartan sådär på riktigt.
Och - idag när vi firade detta beslut med tårta och vår chef pratade, då fick jag faktiskt rysningar.
Jag jobbar inte direkt med det här, utan mer med ringarna på vattnet, men jag att vara med, där det här händer, när det händer är galet stort!
Att kunna berätta för barnen och barnbarnen om 20 år, när vi besöker platsen att jag var med, där i rummet, när beslutet tagits, det är ju galet! :-)
Det är ju så spännande att det inte är sant. Det är nästan dygnet runt av politik nu av flera orsaker.
Även den valvakan kommer att gå till historien har jag en känsla av.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar