När huvudet inte är med.

Idag kan man inte anklaga mig för att ha uträttat storverk direkt.
Det gick bra att vakna och gå upp...och cykla iväg. Men sen. Huvudet har varit som sirap och snoren har runnit.
Pollen gör sitt till dagvillet. Det kändes som måndag, men jag har trott att det var torsdag!
Jag har inte fått ett skit gjort.
Jag har betat av mail och liksom gjort det viktigaste, men sen....

Redan förra veckan bokade jag in en lunchdate och när chefen idag fick flera möten avbokade på förmiddagen, så hängde hon på.
Vi åt på ett bageri som bakar surdegsbröd, men som nu även gör sallader. Jättegott!
Och jag köpte med mig flera bröd hem.
Jag har kommit på att jag ska sluta köpa butiksbröd. I alla fall fabriksbröd. Jag kan köpa sånt som är bakat i butik.
Annars får jag jämt kasta bröd som är gammalt och blir kvar.
Köper jag "riktigt" bröd så äter barnen det.
Så, det blir ändå inte dyrare, då jag inte behöver kasta något.

På väg från den lunchen, köpte vi en tårta, som jag och en kollega gick med till en annan kollega i huset bredvid, som gjort ett jättejobb i vår nöjd kundmätning.
Så roligt! Och hon blev jätteglad.

 Sen tillbaks till kontoret, snörvlande och nysande.
Vi behövde sätta oss i ett snabbt möte för att uppdatera oss om saker som hänt eftersom vi gått omlott med lediga dagar och kommer att göra så även nu och nästa vecka.
Men det gick ju trögt! Huvudet har inte varit med.

I morgon får jag göra en större insats och riva av det som _måste_ göras. Jag vet att det går ganska fort om jag bara sätter mig och gör det och inte blir störd.
Jag borde egentligen sitta hemma och jobba, men jag måste ha dubbla skärmar...
Men jag har verkligen hunnit gå ner i varv nåt helt otroligt!

Idag har stora dottern fått nycklarna till nya lägenheten! Så spännande!
I morgon ska vi åka dit och smygtitta. Det är ju så härligt att det är så nära att jag kan pipa över på fem minuter.
Det kommer att bli så bra.
Det är så många saker som ramlat på plats, bara senaste veckan att det är löjligt. Och jag är så stolt över det stora barnen och deras respektive.
Dom är så kloka och fina. Man oroar sig ju som förälder även om man har barn som "sköter sig" för det kan ändå hända så mycket.
Jag vill ju att dom ska vara trygga och lyckliga och det är dom verkligen nu. Det är så fint att se och gör mig som mamma så varm i hjärtat.
Jag pratade med Lilleman om det för ett tag sen, då han upptäckt tanken att det kommer en tid i alla människors liv, där familjen inte längre räcker till. (Han är så klok, vår lilleman)
Förr eller senare, vill man ha en annan sorts kärlek och närhet och då hjälper det inte att man står sina föräldrar och syskon när, man vill ändå hitta "sin" person.
Och så är det verkligen.
Då blir man ju så glad som förälder när dom hittar sin person och det går bra. När dom trivs och man ser hur dom utvecklas tillsammans.
Det är ju ren lycka och rikedom.
Man kan ju bara tänka sig hur det skulle vara om förhållandet inte var bra eller om man inte gillade deras kärlekar.
Så det är extra skönt att jag genuint gillar både svärdottern och svärsonen och kan se att de gör mina barn lyckliga.

Nu väntar vi ju mes stor spänning på lille killen som snart ska födas. Det är också svårt att föreställa sig hur det kommer att kännas, på riktigt.
Det är ju lika nytt som det är för de blivande föräldrarna. :-)
Men det kommer att bli en fantastisk sommar, det är helt klart!