Härliga dagar.

Usch så fort helgerna går!
Jag hävdar bestämt att man borde ha 3 dagars helg, jämt. Det skulle göra sådan skillnad.

Vi pep iväg ut till landet så snart vi kunde i fredags. Jag var gräsänka från torsdagen, då maken åkte direkt ut från jobbet.
Han pluggar ju på deltid nu och passade på att ha byggmöte med vår byggare på fredagen. Plugga kan man ju göra var som helst.
Stora dottern kom till oss för att få lite pluggstöd vilket var mysigt. Vi har ju nästan daglig kontakt, men att få sitta och prata i kapp över en kopp kaffe är ju aldrig fel. Hon följde med ut till landet sen för att umgås med killen.
Det är så mysigt att ha stora barn!

Och det är så otroligt mysigt att få barnbarn! :-)
Ända sen jag fick veta det har jag gått med ett fånigt leende. Det går liksom inte att förklara, men det är så häftigt!
Jag, som ofta känt mig både ensam och utanför, har plötsligt påbörjat en egen liten klan! :-)
Vi är när bebisen föds 9 pers i familjen. Wow!
Och fler lär vi ju bli!
Det är också så fantastiskt att dessa fyra syskon står varandra så nära och alltid kommer att ha varandra.
Bebisen som föds blir 9,5 år yngre än Minime. Stora dottern hade precis fyllt 10 när Lilleman kom!
Familjen ska liksom få en bebis vart 10:e år.
Och det är ju det som blir så härligt. De stora barnen har tagit hand om sina småsyskon och småsyskonen kommer att ta hand om sina syskonbarn.
När vi inte längre finns, har dom varandra. Det är coolt.

Jag har som sagt ofta känt att jag inte haft tillhörighet. Under många år kunde jag bara lita till mig själv.
Jag har alltid varit avundsjuk på de som har många syskon och stora familjer, för att dom alltid har en naturligt sammanhållning (sen håller man inte alltid sams och det är ofta rätt knepiga familjesituationer....) och man har alltid liksom grundtryggheten.
Lite (eller mycket) får jag ju skylla mig själv som flyttade ifrån de få familjemedlemmar jag hade, men jag kunde inte vara kvar på den orten.
Från att jag var väldigt ung, visste jag att det inte var där jag skulle vara. Det går inte att förklara, men det gick bara inte.
Men ändå.
Jag har ju alltid haft en saknad, över att inte ha en naturligt familj.
Nu skapar jag min egen! :-)

Som jag kommer att njuta, när jag sitter i min "gungstol" på altanen på landet och alla fyra barn är där, med respektive och en hög barnbarn springer runt och leker.
Eftersom att det är sådan åldersskillnad, har vi små barn och tonåringar hela tiden. När den bebis som väntas nu är 10, då är Lilleman 22.... Stora barnen lär ju ha fått fler barn, och de mindre syskonen lär få barn. Förhoppningsvis.
Underbart.

I lördags började vi med favoritfrullen. Den nyttigaste av alla nyttiga man kan hitta. Fattiga riddare och bacon.

Sen massa kläder på och ut.
När vi kom ut på fredagen var det ju mörkt, så man får ta en vända runt ägorna morgonen efter för att se vad som hänt.
Under veckan har byggaren och svärsonen tagit ner en stor tall.
Den har stått tokigt till och tagit död på allt i sin närhet. Den stod på föreningens mark, så vi var tvungna att få ok från styrelsen innan vi tog ner den.
Doften är fantastiskt!
Svärsonen kapade stocken på längden och la för att torka. Det ska bli bänkar! :-)

Vi hade en hel del ris att ta rätt på...
Jag vill ju ha all ved som det går att få, så jag var noga med vad som gick till ris och inte.
Varje liten pinne som gick, togs till vara.

Jag drog ris och sågade grenar och maken sågade i lämpliga bitar.
Nu har vi att klyva en stund igen.
Härligt!
Frö mig är ved i vedboden samma som pengar på banken. Trygghet.

Det var rätt kallt ute, men blåste inget, så det var ganska skönt.
Och när man släpar och har sig blir man varm.

Barnen byggde koja i vår lilla skogsdunge och gjorde upp eld. Värsta äventyret. :-)
Just nu är eld inget farligt, för det är för kallt och blött för att något annat än papper ska brinna.

Jag gjorde upp en eld för att grilla korv och fick kämpa rätt bra att få fyr och att sen få det tillräckligt varmt.
Men det gick.  Och ingen mat är godare än den som lagas och äts ute. Tänk att det alltid är så.

Förutom dra ris, grävdes även stubben till trädet upp.
Jag älskar ju stubbar, men just den här måste bort. För trädet stod ju tokigt till och stubben stod ju inte bättre för att själva trädet var borta.
Så, upp med den.
Vilket inte var så lätt, trots grävskopa!
När han grävt av alla rötter, vilket inte var så många visade det sig (läskigt med tanke på alla stormar vi haft här ute) att den satt som gjuten. I lera!
Så det tog sin tid.

Nu har vi en krater där trädet stått.
Och där kommer spaljén att fortsätta och utanför den sätts tujor som insynsskydd.

Det blir så bra. Asparna till höger ska kapas på halva, så att de skjuter nya skott och blir bulliga.
Nu är alla löv högt upp och ger inget insynsskydd alls.

Sakta men säkert så blir det bra! :-)
Vi har ju massor kvar att göra, men jag väljer att se alla delmoment och verkligen njuta av allt som blir gjort.
Nu är snart allt markarbete klart, så att det går att platta ut och så nytt gräs. Det blir fint.

Byggaren sätter igång med attefallet så snart han kan. Nu ligger vi ju flera månader före på det projektet.
Det vi funderar på nu är utbyggnaden av huvudhuset. Vi får bygga ut 15 kvm, frågan är bara hur.
Om vi ska bygga en helt vanligt utbyggnad, eller dom det ska bli mer glas.
Eller mer som ett uterum. Eller om det ska ersätta växthuset vi vill ha.
Troligen blir det ett mellanting, men vi måste bestämma oss innan jag skickar in papper på den byggstarten.
Växthuset/ uterummet vi vill ha, måste vi ha riktigt bygglov på sen, så det gäller att tänka till utifall att vi inte får bygglov på växthuset. Vilket jag inte tror, men ändå...

Det är sååå kul. Bara planeringen och inspirationsletandet är skoj.
Det blir mycket Istagramhäng numer. :-)