Det går upp och det går ner.

Dagarna rullar på och nu känns det verkligen som vinter. Trots att det är grått och blött.
Vinterdäcken är på bilarna och det blir mer skjutsande av barn, när det är så otroligt halt mellan varven.

Det snurrar mycket tankar nu. Tankar av tacksamhet för så mycket.
Jag pratade med en kollega häromdagen som har samma arbetsuppgifter som mig, fast på en helt annan sektion.
Vi har i uppgift att titta på uppdrag som organisationen har gjort, förra året och första halvåret av detta år.
Sen sitter vi nu och tittar på vad som planeras till nästa år och till och med 2019 och 2020.
Hennes reflektion var "vi lever aldrig i nuet! Vi tittar bakåt och vi tittar framåt, men vi är aldrig här och nu!"
Och det är sant. Vi har uppgifter som är så kallade Basuppdrag, som snurrar på hela tiden. Men sen är vi mycket i framtiden hela tiden.
Det gör att tiden går ruskigt for, i terminer. När vi startar upp efter sommaren, så är våra tankar på nästa vår.
Det gör också att det är viktigt att man själv, kan leva i nuet. Se vad som finns nu och vad som är bra, nu.
Och inte glömma det.

Jag har även pratat med en kollega om hur det är att vara så gröna som vi är och då pratar vi inte om gröna som i nya, utan gröna enligt insightspektrat. Kollegan är dessutom sensistiv, dvs känner av allt och alla. Hör små nyanser och ser små nyanser, vilket tar mycket energi.
Och man känner sig ofta totalt överkörd av de som är mer röda. Man måste hela tiden förhålla sig till det.
Men det är viktigt att man vet om det hos sig själv. I mitt fall har jag på senaste åren förstått varför jag "släppt" vissa relationer eller kontakter. För om jag inte kan vara i den till 100% så måste jag släppa den, för annars tar det för mycket energi. Det blir liksom allt eller inget.
Jag har fått jobba på att göra vissa saker halvdant. :-)
Men, det gör ju inte att jag kan släppa allt.
Just nu, snurrar det ju i mig att jag inte kan vara på rätt plats. Inte kunna stötta. Det går helt enkelt inte av praktiska skäl.
Jag måste se till min familj i första hand och där blir behovet lite annorlunda hela tiden vartefter att dom växer.

Men, det har dykt upp flera mindre roliga besked senaste tiden, som ändå lägger sig som en sträng i mig.
Där jag skulle vilja finnas som stöd, men det går inte. Inte fullt ut. Jag får göra det jag kan.

Veckan har hittills varit lite märklig.  Roliga besked, sorgliga besked, pepp och uppgivenhet.
Ibland är det inte alls kul att ha ett jobb där man får insyn i många olika delar av ett samhälle. Samtidigt som det är det som gör jobbet så kul.
Vissa saker vill man inte veta.
Jag har verkligen så otroligt varierande jobb. Det är det som är så kul!

Vissa dagar är 100% sitta inne på sin stol. Och vissa dagar är jag knappt inne alls.
Det skulle vara otroligt svårt att ha ett 8 -17 jobb faktiskt.
Att kunna sätta mig nästan var som helst är guld.

Idag blev jag vräkt ur mitt rum, som behövdes till ett möte och satte mig i ett av våra absolut minsta rum.
Vi är så trångbodda att vi har fått små, små rum, där man kan stänga dörren. De är supersöta! :-)

Resten av veckan blir nästan helt utanför kontoret. Hit och dit som en skållad råtta. :-)

Helgen blir hemma i stan, igen. Vi hade fredagen planerad och även söndag. Och idag bokades även lördagen in. Lika bra när vi är i stan.
Nu längtar vi ju till landet hela tiden, så att vara här en obokad helg går ju inte. Det gäller att klämma in så mycket det bara går.

Jag funderar också på när man kan börja julpynta lite.. Nu är det ju så otroligt mörkt!
Det är dags att gräva fram lite ljus känner jag..