Snopet, men tur i otur!

Ifredags pep vi ut till landet så fort vi bara kunde.
Maken direkt ifrån jobbet och jag fiskade med mig lite barn och annat.

Han köpte även med sig lite virke ut och hittade en bevattningsslang till mig. Wee!
Jag har ju rätt många blommor som behöver vattnas och att ha en slang som ligger och droppar lite lätt under lång tid är bra.

Det droppar lite för lite tycker jag, men den fyller sin funktion. Och jag ska nog ta en gammal slang som jag ska fixa hål i som kan ligga på andra ställen.

Nu är alla rosor på gång! Det kommer att bli rena explosionen om en vecka eller så om det bara kommer lite värme.

Det lustiga med rosen som sitter i björken som vek sig häromdagen är att den växer som sjutton!
På den här bilden syns det lite dåligt, men mitt i bild ser man ljust gröna blad

Flamentanz har tagit sin tid och varit jäkligt pipiga. Jag tror att jag satte dem för 4 år sedan och först nu börjar dom växa på sig och blomma som jag är van vid.
Men det är ju inte alls på den nivån jag vet att den rosen kan blomma... *muttrar*

Vi ska (nåja, maken) fortsätta med de spaljéer som vi har ut mot vägen. Det är ett antal meter som ska fixas till men det kommer att bli kanon fint och sen mer klart ut.

Igår påbörjade maken och Lilleman projektet. Det innebär att höga impregnerade reglar som de ska fästas i ska bankas ner i marken och sitta i stolphållare. Men eftersom att de är lite svullna av impregneringen så behöver de smalas av lite för att gå in i hållarna.
Maken pysslade med det igår och hyvlade av nederdelen med ett stämjärn.
Lilleman hjälpte till.
Minime hade gått till grannen för att leka med en kattunge och jag fixade lunch.
När jag var på väg in i köket för att hämta lite grejer hör jag hur maken säger "sataan!!" jag vänder mig om och ser hur han liksom rycker bort handen och håller i den med andra handen.
"brände du dig?" undrade jag, för det såg ut som att han bränt sig på sågen, som jag vet kan bli varm.
Jag såg på hans blick att det verkligen hänt någon och han sa "nej, stämjärnet" och då såg jag att hade blod i pannan!
Jag tvärvände och sprang in och hämtade en kökshandduk som jag räckte honom. Han tryckte den mot handen och sa "det har tagit illa", vi måste nog över till "A".
Vi travade iväg och jag stannade till vid garaget och rycket loss ett tryckförband (tur att vi tog med oss alla sådana grejer när vi tömde våra kontor en gång i tiden.)
På vägen över till grannen A, öppnade jag förbandet och ropade till hennes man P och frågade om A var hemma och att vi behövde hjälp.
Hon kom springande och frågade vad som hänt. P ställde fram en stol så att maken kunde sätta sig och A lyfte på handduken.
Både hon och jag sa "oj jävlar"...Då såg jag att stämjärnet inte tagit lite grand som jag först trott eller att han liksom skurit sig.
Nej han hade kört in stämjärnet (som var helt nytt och vasst) mellan tummen och pekfingret en bra bit in i handen och det var ett öppet gapande sår, så man såg rakt in i handen!
A ringde 112 och rådfrågade och dom menade att det går fortare att åka in själv om det inte pumpar ut blod, vilket det inte gjorde.
Då ringde hon sin kollega på sjukhuset och frågade vart vi skulle åka och kollegan sa vilket som hade bäst handkirurger.
Maken satt kvar och jag skuttade hem, sa till Lilleman att gå och ta lunch och stängde av grillen där lunchen låg.
Sen ringde jag hem Minime och bad henne att ta grannen med sig och sen pep jag in för att byta kläder och plocka ihop Id kort, bankkort och nycklar.
När jag kom ut igen, var gården full av folk!
A och P hjälpte maken hem för att han skulle kunna byta kläder han med (vi ser ju inte kloka ut när vi röjer runt...)
Två andra grannar var på plats och plockade undan allt maken höll på med, som virke, sågar osv.
En annan granne kom och hämtade barnen.

Sen åkte vi i 140 blås till akuten.
Jag var lite orolig att maken skulle svimma i bilen, för han var lite blek och chockad.
Det tog knappt en timme till sjukhuset och vi fick en p- plats direkt utanför akuten. (Så är det inte på vårt "hemsjukhus" så det var rät tur att vi blev rekommenderade att åka någon annan stans..)
Vi gick in och var först i kön!
Maken skrevs in och gick och satte sig i ett väntrum under tiden jag betalade.
Efter ca 5 minuter fick han komma in på ett rum och kunde lägga sig ner.

Väl där så kunde maken inte annat än garva, för han hade inte speciellt ont.
Det var rent klangligt av honom att göra illa sig så pass. Han hade gjort exakt så som han hela tiden tjatar på Lilleman att INTE göra!
Jobba med "fel" hand dvs vänster och jobba mot sig. Vi tjatar jämt om att man måste skära FRÅN sig, alltid.
Vi har värsta säkerhetsgenomgången när vi klyver ved (Lilleman klyver alltid för hand) och när vi kör motorsågar, gräsklippare och har täljknivar.
Och så göra maken precis tvärsom!

Lite kul hade vi åt attiraljerna som hängde i akutrummet!
Stor sax, en krok och två skohorn! :-)

 Efter en stund kom en läkare in och tog alla uppgifter och beställde en stelkrampsspruta.
Sen öppnade dom förbandet och kikade runt lite.
Ingen kul syn!
De testade att nerverna var intakta och att han kunde röra fingrar och tummen. Allt verkade funka.
En annan läkare kom in och kikade hon med och sen rengjorde dom såret och sydde ihop det med 13 stygn!!
TRETTON mellan tummen och pekfingret! Isch!
Sen, fick han trava iväg till röntgen och sen fick vi sitta och vänta en stund igen.
Röntgen visade att han missat alla ben och alla muskler! Bra jobbat! :-)
Sen fick han en tid för återbesök och så kunde vi åka hem.
Det gick alltså otroligt snabbt och smidigt!
Olyckan hände klockan 14 och vi var hemma igen på landet klockan 19! Det trodde vi inte när vi åkte utan vi räknade kallt med att få sitta och vänta i flera timmar.

På väg hem stannade vi och åt lite. Lunchen var som sagt på g när vi åkte och vi hann inte äta. Jag tänkte också att det var bra att han inte åt, utifall att det skulle bli en operation eller så.
Men nu åt vi och drack lite trösteschake!

Det hade ju gått otroligt bra och han hade otroligt tur i oturen som missade leden, muskeln och nerven! Men maken morrar ju över allt som nu inte blir gjort!
Han är ju rätt handikappad nu. Kan inte ta i med höger hand och kan ju inte skruva minsta lilla. Inte såga.. och inte duscha! :-)
Nu måste han ju hålla det rent och torrt, så det blir hand i påse och utanför duschen! :-)

Väl hemma på landet igen, tog vi med en vinflaska och gick för att hämta barnen som haft jätteskoj hos grannarna.
Det är ju så skönt att dom är så stora att man bara kan lämna dem. Och dom känner ju grannarna.
Just det där är så härligt på landet, hur alla bara sluter upp och hjälper till!
Det sa verkligen bara "swosch" så var 5 pers på plats! Det är ovärderligt!

Idag, skulle vi ta ner båda markiserna för att förbereda för målaren. Det gick ju inte, insåg vi.
Men då kom en annan granne över och hjälpte till att skruva loss den och lyfta ner den. Tjopp så var det fixat!
Helt fantastiskt.
Sen kom själva målaren förbi och tjittjattade en stund. Minime är så förtjust i honom och han kan inte låta bli att retas lite med henne.
Och det blir så snyggt! Nu är garaget och pumphuset klart och i veckan påbörjas stora huset.
Det blir så fint så det är inte klokt!
Plötsligt passar huset in i området och bland alla andra hus och det smälter så fint in bland allt det gröna.
Och på vintern, när det är vitt...åh så snyggt det kommer att bli!

Så nu blir det ju lite annat när maken gjorde illa sig, men vissa saker får helt enkelt vänta.

Vi hade ju tänkt vara kvar nu och jag skulle pendla, men eftersom maken ska till doktorn i morgon och är rätt handikappad, så vi åkte till radhuset.
Barnen kan sova när jag åker till jobbet och maken till sjukhuset. Sen kommer stora tjejen som tur är.
Hon hörde av sig redan förra veckan att hon var ledig och ville komma till landet och nu passade det ju extremt bra!
Hon messade maken igår "jag kan bli din högra hand"  :-D :-D

Så, vi får se hur vecka blir. Jag har en hel del pyssel som jag behöver lösa i veckan och maken kan ju inte fixa själv på landet, så han måste ändå vänta in mig.

Snopet liksom att vi sitter i radhuset nu igen, men livet blir ju inte alltid som planerat.