Det är alltid lite svettigt..

Wiiii!
Se här! Trasig telefon...

Ny telefon! :-)

Inget kross och inga sprickor! Wii!
Det är alltid lika spännande när information ska över från en telefon till en annan, även om det numer är löjligt lätt (säger jag, som inte gör det, utan har en man som fixar allt!) om man jämför med för länge sedan när det inte gick automatiskt och "via molnen".
Men, det är som sagt både spänt och svettigt innan man ser att allt funkar och nu blev det lite mer spännande än vad som var bra, när telefonen igår plötsligt slutade ladda!
Det går lite "strömming" när allt ska över och alla appar plötsligt väcks till liv.
Men- idag gick den helt plötsligt att ladda igen!
Fattar ingenting.
Men, jag tror som sagt att den telefon som sprack inte har varit helt hundra.
Nåja, nu ligger den spruckna i en liten låda som ska läggas på posten i morgon.

Lite märkligt är det ändå att det gick fort att vänja mig vid att bara ha jobbtelefonen. Jag har inte velat ha den full av lika mycket "gadgets" som den privata, men det gick ju bra att ladda ner lite grejer där med. :-)
Nu ska jag bara försöka få till att alla bilder lägger över sig i molnet också...

Jag tassade till jobbet tidigt i morse, så pass tidigt att jag var först på plats!
Oj! Inte mindes jag min kod för att larma av! Så, jag fick snällt sätta mig i receptionen och vänta.
(Någon hade ju gått in i själva huset innan, för stora porten var öppen)
Det var lite läskigt att vara där alldeles själv... Men det dröjde inte länge innan en kollega kom.
Jag jobbade till lunch, sen hämtade jag den efterfrågade maten ifrån Donken som barnen så gärna ville ha.
Sen jobbade jag hemifrån under eftermiddagen, vilket gick jättebra. Jag märkte knappt att barnen var hemma!
Det är så kul, för efter att Minime var borta en vecka, så leker hon och Lilleman SÅ bra!
Dom har byggt lego och spelat spel och garvar så jag blir alldeles varm långt inne i hjärtat.
Ofta är dom ju snälla med varandra, men det har varit en period av otroligt mycket tjafs. Dom slåss ju inte handgripligt, men gnatar och tjatar.
Jag blir _galen_ när dom är stöddiga och otrevliga mot varandra. Framförallt Minime kan vara såå dryg och ha en ton som inte är ok.
När hon kom hem var det precis som att hon skulle testa om våra regler fortfarande gällde och hon var riktigt näsvis.
Vid ett tillfälle var hon grymt otrevlig mot Lilleman och båda maken och jag reagerade med ryggmärgen och utbrast båda "VAD" sa du???!!
Telefonen försvann och hon fick snällt sätta sig och förklara om hon förstod varför vi blev arga och vad det var som var otrevligt.
Hon kan vara grymt envis och nickade mest. Sen smet hon upp på rummet. Jag såg att hon skämdes och efter en stund gick maken upp och pratade med henne och sen ropades Lilleman upp och hon sa förlåt.
Och hon hade berättat för maken att hon direkt när vi reagerade fick dåligt samvete, men då kunde hon liksom inte hantera det.
Efter det har dom lekt så bra!
Dom är ju så stora nu att jag inte tycker att tjafs behövs. Är man sur på varandra kan man vara i olika rum.
Man behöver inte prata med varandra då och gör man ska tonen vara ok.
Lilleman "besserwissrar" henne och ska skriva henne på näsan att han vet och kan mer och jag hatar när någon fördummar någon annan.
Så där ingriper jag direkt. (Det är nog det vi säger till honom mest : "släpp det!" :-))
Och hon är näsvis. (Så till henne säger vi "inte den tonen, tack". :-) )
Men det märks att dom växer så det knakar nu och det blir färre och färre konflikter.
Nu kan man sätta sig och prata med varandra och kompromissa och det blir mer prat om varför vi är hårda med vissa saker.
Vi förbereder dem faktiskt för att klara sig ute bland folk, utan oss.
Dom ska ha det med sig i ryggmärken att man inte uppför sig illa.
Och ofta får vi bekräftat att dom uppför sig bra när vi inte är med och ute. Sånt gläder mig.
När de stora var små, var jag mycket hårdare i fostran än jag är nu, för då var jag så ung och det fanns mycket fördomar om att mina barn skulle vara sjövilda, för att jag var ung.
Så när dom då var trevliga och artiga och kunde föra sig i de flesta sammanhang blev folk förvånade. :-)
Men för mig är det viktigt och det är här hemma det börjar. De tränar ju konflikthantering på varandra, men man ska ändå ha som grund att man är trevlig mot varandra.
Och jag tjatar jämt på alla 4 att dom är syskon och kommer att ha varandra genom livet.
Andra människor kommer och går, men syskon har man jämt.
Mycket kan det vara för att jag själv inte har haft syskon på det viset. Min syster flyttade när jag var ganska ung och sen flyttade jag, så vi har egentligen inte bott tillsammans speciellt många år.
Och det har faktiskt hela tiden legat som en gnagande sten i skon, att jag inte har syskon på det viset.

Så, det är något jag har lovat mig själv, var i världen barnen än bor, så kommer jag att slita häcken av mig för att hålla dem samman, ändå.
Den som för tillfället har lättast att åka och hälsa på den eller de andra, ska göra det!
Och jag kommer att besöka dem var dom än sätter ner sina pålar. Så är det bara.
Hm,,nu blev det lite deep här, inte meningen. :-)

Nåja, vi ska trassla oss igenom den här veckan nu, med barnen hemma. Tur att jag har lite flextimmar att ta av.