Baciller ut och gran in!

Idag blev det en "mellandag". En dag som var jätteplanerad men som ställdes in pga sjukdom.
Lite elaka baciller har anfallit...
Minime sov rätt bra, jag var uppe med henne en vända vid 02, men inte pga ont i öronen eller feber, utan pga en förrymd snutte.
Det är en jäkel att smita och gömma sig mitt i nätterna....(och kan någon förklara för mig, hur ungen kan vakna av att en liten mjuk "trasa" ramlar i golvet?? För det kan inte höras...)
Sen kom hon in till mig vid 04 men somnade snällt om.
Dock, stod Lilleman vid min säng strax efter. Jag såg att han var ledsen men hörde honom inte.
Det tog ett litet tag innan jag kom på varför. Han hade en rejäl krupp! Och då får man inte fram så mycket ljud.
Onda baciller!

Det är jätte länge sedan han hade krupp. Det måste vara 3 år sen ungefär.
Krupp är ju helt ofarligt, men jäkligt obehagligt när man inte får luft och det gör ont att hosta.
Så det gäller att hålla sig cool. För den som har krupp, får lite lätt panik.
Ner med ungen i sängen igen, inlindad i täcket och så öppnade jag fönstret på vid gavel och gav honom iskallt vatten.
Det är dock betydligt lättare att lugna en 7 åring än ett litet barn.....
Efter att vi koncentrerat oss på att andas en stund och fundera på varför grannarna var vakna den tiden, så släppte det.
Jag kröp i säng igen.
Sen vaknade jag ett par timmar senare av att maken gick upp till honom, för att han hostade och rosslade.
Ytterligare en stund senare hör jag att någon "låter" på toan och gick upp.
Då satt Lilleman där och såg lite förvirrad ut.
När jag frågade varför, så säger han "det är så varmt i min säng!"
Jaha? Var är pappa då? Undrade jag.
I min säng! Upplyste Lilleman och mycket riktigt. Där sov pappan! Och inte konstigt att det var varmt då! :-)

Han har varit rätt pigg idag ändå, och låter mest lite förkyld. Så sover han bra i natt blir det skola som vanligt i morgon.
Minime har också varit pigg i dag. Ingen feber, men ont i ett öra. Exakt hur ont är svårt att säga, för hon far runt som vanligt. Frågar man så har hon _jätte ont_! Och om man ber henne skippa själva dramat, så har hon " lite grand".
Så tja. Vem vet. Dropparna vi geggar ner i örat verkar funka i alla fall.
Men, hon får vara hemma i morgon och så ska jag söka med ljus och lykta efter någon som kan tänka sig att spola hennes öron.
Jag försökte mig på att charma mig till att lättakuten skulle göra det idag, men sjukvårdsupplysningen trodde inte att det var någon större idé.
Säger dom nej på jouren lär dom också göra det, trodde dom.
Däremot var sköterskan sur över att läkaren vi träffade igår inte hade skickat en remiss.
Det borde han ha gjort, tydligen. *suckar*
Samtidigt så gissade hon att vi inte skulle behöva någon remiss. Har vi tur så finns det någon vänlig själ på vårdcentralen som vill göra det.
Det är så irriterande! För var det någon av oss vuxna, så kunde vi åka ner till jouren och få det gjort på en kvart!
Men barn, det är svåra grejer det...tydligen..
Nåja, det får bli morgondagens problem. Jag är envis, så det ska väl vara själva fasen om det inte ska gå att fixa.
Jag har en plan B...och C! ;-)

Nåja, vi vuxna har ju varit friska och fina hela dagen, men lata! :-)

Kalaset ställdes ju in för båda barnen, tyvärr.
Så synd.
Och hela familjen gick ner i "göraingentingmode"...
Eller, ingenting finns ju inte.
Tvätthögen är ju konstant....

Och diskmaskinen...
Men jag blev ändå lite rastlös. Så jag bar upp julgranen och så klädde vi den.
Det är vår första julgran i plast. Eller inte min första, men makens! :-)
Det tog 40 år!

 Vi har inte plats för en stor och den här var perfekt storlek.
Jag är uppvuxen på landet, långt bakom arslet på gud, som vi brukar säga! ;-) Där hade vi alltid riktig gran, som pappa gick ut i skogen och högg ner.
I farfars skog. Typ.
Så, när jag flyttade till storstaden fick jag en lätt hjärtinfarkt när jag upptäckte att man måste _köpa_ gran!
Svindyra var dom också!
Så, då tänkte jag ekonomiskt. Plastgranarna var löjligt dyra också, men gick att ha en sisådär 10 år. Så i längden blev det billigare.
Så, plastgran blev det och det hade jag varje år, tills jag träffade maken.
Som satte klackarna i backen och hävdade "över min döda kropp".
Och vi köpte riktig gran.
Tills nu! :-)
Jag tycker att den är söt! Och vi hängde allt vi brukar ha i den stora gran vi hade i gamla huset, nästan.
Minime sa "tänk om den välter" :-) Men, det gäller att hänga lika mycket på alla sidor! ;-)

Jag är nöjd!
Den barrar inte och tar ingen större plats.

Julen närmar sig! ;-)
Nu ska vi bara få ordning på lite öron, så att vi kan jobba det sista innan Jul och gå på ledighet med en skön känsla i kroppen!