Hur positiv kan man vara, då?

Då och då, poppar det upp diskussioner (jag älskar diskussioner! :-) ) om positivet och negativism.
Vissa irriterar sig på någon som alltid är neggo och någon på att vissa alltid är så "jäääkla possitiva".
Jag kan tänka mig att båda är irriterande beroende på hur man själv fungerar.
För hur man är, är ju högst personligt.
Det ligger mycket i en persons språkmönster, hur man tenderar att vara.
Hur man reagerar på olika saker. Hur man kommunicerar och hur man tar emot det som kommuniceras.

Jag, hävdar bestämt att jag är en positiv person och har alltid gjort. Maken, säger bestämt att jag är negativ.
Jag säger då att jag är realistiskt! ;-)
Det hela bottnar i att jag är en "från" person.
Jag ÄR positiv, men allt jag gör, gör jag för att undvika saker. Tex att bli överraskad eller besviken.
Så, jag förbereder mig för att det inte ska bli fel.
Då, uppfattas man oftast som lite negativ.
För, att man hela tiden tar med dåliga saker i beräkningen, liksom. Saker som kan gå fel.
Det är inte för inte, jag jobbar med kvalitetssäkring, riskbedömningar och avvikelsehantering! :-)

Motsatsen till "från" är alltså "till" person.
Den personen tänker bara på att uppnå saker, att den inte ens tänker tanken på att någon kan gå fel under tiden.
Man ser målet framför sig och gör det man ska och tar eventuella fel när dom kommer.
Och, får jag förklarat för mig "då gläder man sig i förväg och bekymrar sig över det som går fel NÄR det gör det och inte i förväg".
Och det förstår jag absolut! Jag önskar av hela mitt hjärta, att jag skulle kunna ta ut en massa glädje i förväg!
Jag tränar på det! ;-)
En från person, tänker på att INTE göra fel och gläder sig ju när det gått bra, över att det inte gick dåligt, liksom! ;-)

Det var helt underbart, när jag var på senaste kursen och en annan av deltagarna förklarar hur han fungerar.
"Jag förväntar mig ingenting av någon eller något, för jag blir jämt besviken om jag gör det. Så jag utgår ifrån att det är skit, eller att folk inte gör det dom ska och så blir jag sååå glad, när det blir bättre än jag trott!"
:-)
Jag knatade fram till honom och gav honom en "high five"
Äntligen någon som förklarade precis hur jag tänker!
Så skönt, att vi är fler! ;-)

Det är samtidigt min värsta känsla, den jag inte vill vara i. Besvikelse.
(Jag har grävt i orsaken till det och vet, varför just besvikelse är så tung känsla hos mig. Men den orsaken är privat.)
Och jag blir tyvärr, rätt ofta besviken. Mest på folk.
Som inte gör det dom "ska". (Jag är också en "regel" person. Finns en regel, så följer man det. Punkt! ;-) )
Folk som inte uppfyller det man lovat.
Folk som ger sig ut för att vara något, som man sen upptäcker att dom inte är.
Folk, som är "stora, tuffa och kompetenta" och sen visar sig vara små och fega.

Sen blir jag ju besviken, på jobb som inte fungerar, eller "saker" och händelser. Det kan jag bli grymt besviken på.
Dock, inte om jag verkligen förberett mig och gjort mitt bästa. Går det inte då, så är det fine.
Men, om jag vet med mig att det gått fort och fel, eller jag inte fått all info osv och så blir det fel.
Då är jag inte kul att ha att göra med! ;-)
Men då är det mer frustration än besvikelse.

Hmm...nu kom jag av mig lite, känner jag.
Men, det jag ursprungligen tänkte på var att det här med positivt tänkande, eller att man är negativ inte är så enkelt, alltid.
Man kan upplevas som "för jäkla positiv" om man är en sådan person som kommer igen fort, efter ett nederlag.
Och man kan upplevas som negativ, om man stannar i den känslan lite längre innan man går vidare.
Det är alltså hur en person tenderar att vara och reagera..
Men vad eller hur en person ÄR, ska man vara försiktigt med att bestämma..