Det jag oroat mig för ett tag, har hänt.
Ganska länge har jag haft ögonen i nacken när jag åkt tåg och när jag varit i stora folksamlingar.
När vi var på Kent konserten och stod som packade sillar på väg ut för att tömma arenan, då kände jag ett oerhört obehag.
Vi var så många människor på samma ställe, vi pratar tiotusentals människor.
"Tänk om någon bara börjar skjuta runt sig här eller smäller en bomb" tänkte jag. Visst, det fanns vakter och poliser, men när jag gick igenom kikade dom lite lätt i min handväska. Jag hade kunnat ha en stor pistol på ryggen eller runt fotleden. Lätt.
Jag har länge sagt till barnen att tänka sig för när dom åker tåg och när dom är i stora folksamlingar och i skolan.
Det har senaste året, faktiskt, inte varit frågan OM, utan när och var något ska hända.
Och i fredags hände det.
Dagen började bra. Soligt. Jag körde barnen och var på utvecklingssamtal med Lilleman.
Under tiden jag väntade, fick jag kaffe av vår favvofröken och vi pratade en stund.
En grej jag är ansvarig för att gått lite sämre än det brukar göra när jag håller i saker och vi behövde uppdatera oss.
Det gick också bra och vi planerade lite andra grejer och jag fick lite hemliga uppdrag inför ett par planeringsdagar som vi ska ha snart.
Sen sprang jag till nästa möte och skyndade mig sen tillbaks, för att möta upp maken och gå på en avtackning för en person som vi båda jobbat med.
Det var jättetrevligt.
Efter en stund ringde Lilleman och undrade om dom skulle gå hem eller om vi skulle hämta.
Vår plan var att åka direkt till trädgårdsmässan när vi varit hem och hämtat dem, så jag bad dem börja gå och så skulle jag möta dem.
Jag fiskade upp dem strax efter 15 och när dom satt i bilen och tjattrade om sin dag, bröts plötsligt musiken på radion och man berättade att man fått in en nyhet om att något hänt inne i stan.
En lastbil har kört in i Entrén på Åhléns!
Direkt förstod jag att det var som i London och knappast en olycka.
Det tar inte många minuter hem, men det hann läsas upp flera nyhetsflasher under tiden.
När vi klev ur bilen ringde jag stora dottern men fick inget svar. Jag skickade ett meddelande på chatten och frågade var hon var och att hon skulle undvika centrala stan om hon inte redan var där.
Sen ringde jag stora sonen som inte heller svarade.
Jag skickade samma meddelande till honom och till hans sambo.
Hon svarade direkt att dom var i skolan båda, sen fick jag även svar av dottern att hon satt i laboratoriet i skolan och inte kunde svara.
Stora sonen ringde upp efter kanske en minut och när jag berättat vad som hänt säger han "vänta, vi ska precis kliva på tunnelbanan, men nu ropar dom ut att den inte går. Vi går tillbaks till skolan".
Så det gjorde dom och jag slog på Tv:n. Sen förstod man ju vilket förödelse som precis hänt!
Det var inte bara en bil genom en entré, det var mycket värre än så!
Maken, som varit på övervåningen kom ner och undrade vad som hänt, för att han såg att jag lagt upp på min fejja att alla barn är ok, röda linjen står still och man uppmanar alla som är i stan att ta sig ur stan och att folk inte ska åka in till stan!
Det var med stora öron och ögon vi tittade på tv sändningarna och man kände ju full förtvivlan över vad som hänt.
Barnen konstaterade ganska fort att alla tåg var inställda och att dom inte kunde ta sig hem. De två som skulle söderut mötte upp syrran och gick sen tillsammans med en klasskompis till hennes lägenhet.
Sonen lät rätt lugn och stabil, men dom följde ju alla sändningar och kände ju att dom ville hem.
Vi lovade att åka och hämta dem när det lugnar sig i trafiken.
Det vallfärdade ju folk till fots ut ur Stockholm och alla vägar var fullproppade med bilar och flera vägar var avstängda.
Fullt kaos! :-(
Vi satte oss i bilen för att åka på mässan som planerat, men när vi var en bit på väg, fick vi veja för flera Polis piketer som var fulla av poliser och som körde i full fart med blåljus in mot stan. De åkte tom på gångvägen bredvid alla bilar när det var trångt.
Då kände vi att nej, det här blir inte bra. Det var mest maken som kände att det bara blev fel, så vi vände hemåt igen.
Vilket ju var tur i efterhand, för det visade sig att man efter ca en timme utrymde mässan och bad alla åka hem.
Sen blev det ju värre och värre och vi tillbringade mycket tid till att följa tv sändningarna, men också att följa vilka vänner och bekanta som checkade in sig som säkra på fejjan.
Efter en stund kände jag att jag och Lilleman behövde röra på oss lite. Han var rätt skärrad och behövde få röra på sig och prata av sig.
Så vi gick till Centrum. På vägen såg vi en del vårblommor som blommar så fint.
Camilla Läckberg, jag gillar ju henne! :-)
Tågen stod också still och det rullade text på tavlorna "alla tåg inställda".
Nedanför uppgången stod två poliser.
Det var så ovanligt tyst. Vi lever ju med att vi hör tågen gå hela tiden, man tänker inte på det, ljudet finns bara där.
Men när det inte finns, blir det ett vakuum.
Klockan 20 åkte maken för att hämta upp barnen, då trafiken släppt lite. Han skjutsade hem de två stora och deras kompis och tog med sig stora dottern hem.
Jag tänkte på det när han åkte, att jag skulle ha frågat dottern om hon ville komma hit, men det blev inte av.
Men, när han klev in där och frågade henne "ska du inte följa med hem?" så var hon inte svår att övertala.
Maken beskrev alla ungdomarna som rätt tagna, vilket ju är förståeligt.
Det var skönt när jag visste att dom var hemma hos sig och dottern lagt sig i vår gästsäng.
Helst skulle jag ju velat ha alla här, hos mig! :-)
Det känns oerhört jobbigt att vi ska behöva ta till oss att det är så här nu. Det kan hända igen, var som helst och man måste ha en plan för det!
Tänka sig för och ha en plan B.
Igårvar tanken att vi skulle åka till Kungsträdgården, men det ställde vi in.
Lilleman ville absolut inte det och vi var inte heller så sugna.
Inte för att vi var rädda, utan mest för att vi inte ville vara i vägen för polisen.
Man förstod ju att dom inte "jobbat klart" även om en person var anhållen.
Vi åkte till mässan i stället och stora sonen mötte upp oss där. Men, det gav vi också upp, för det var kilometervis med köer in. Galet!
Nu visiterades ju alla som skulle in. Och det är ju något vi får vänja oss vid tror jag.
I stället åkte vi och gjorde lite andra ärenden och stora dottern passade syskonen ett par timmar medans maken och jag åkte iväg på lite grejer som baren tycker är tråkiga.
Idag ska vi prova på mässan, igen. På eftermiddagen, när vi tror att det är minst folk.
Anledningen till att vi ska dit är att vi behöver köpa ny garageport och vi vet att det brukar finnas bra priser på mässan.
Och lite annat jox vi vill kika på.
Det innebär att det inte blir landet som vi tänkt.
Jag blev skitsur när maken ville skjuta på landet ett par dagar. Vi har inte gjort annat än skjutit på det tycker jag och jag hade verkligen velat vara där hela veckan.
Men, det har dykt upp saker vi behöver göra, så.. vi åker på onsdag kväll.
Vilket iofs blir bra.
Det innebär att alla sover och jag kan åka in och jobba klockan 07 och åka hem 15 de tre dagar jag ska jobba.
Det blir bra, ändå.
Men det kliar av frustration i mig, att någon dåre ska få peta i min planering! Det låter konstigt, men allas liv blir ju påverkade, även om man inte blir direkt påverkad.
Man tänker ju mycket på de avlidna och deras anhöriga. Det är hjärtskärande på så många sätt och tragiskt.
Fruktansvärt!
Men det är galet att en sådan här person ska få påverka ett samhälle såhär, från att folk verkligen dör till att det påverkas detaljer i folks vardag.
Men jag tror att det kommer något gott ur det här! Nu har skiten träffat fläkten och nu är oskulden tagen.
Nu slutar nog folk vara naiva och tro att det här inte kan hända här. För det kan det bevisligen.
Nu måste vi åtgärda allt som är galet i vårt land och ta till vara allt som är bra.
Och plötsligt känns det bra att jobba med det man gör, som är samhällsutveckling.
Och- jag kommer att bli politiskt aktiv, så snart jag känner att barnen är tillräckligt stora.
Jag är inte född i detta land, men jag har älskat det från dag 1.
Sverige är fantastiskt och ska fortsätta att vara det. <3
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar