En tyst minut.

Om helgen var lång, är det ingenting mot vad den här veckan har varit! Det är en kort vecka, men dagarna har varit löjligt långa!
Trots att jag haft rätt mycket att göra och full dagar, så kändes det som torsdag idag! Och det är tisdag...
Skumt.
Måndagen var lite konstig.
Vi har ju alltid sektionsmöte på måndag morgon, för att planera veckan och se att alla är med i loopen.
I stort sett alla avdelningar och sektioner i hela huset har måndagsmöten, vilket är bra, för då vet man att det inte är någon idé att boka in någon under förmiddagen.
Redan innan mötet, träffades jag, chefen och en kollega över en kopp kaffe och pratade om fredagen.
Kollegan var bortrest, så hon hade svårt att förstå att det hänt överhuvudtaget.
Chefen och jag var ju på samma avtackning den fredagen och jag hade precis gått ut genom dörren när chefen först fick första meddelandet från en nyhetsbyrå att något hänt och sedan ett hysteriskt samtal av ett av sina barn som inte var mitt i det, men ändå blev instängd i en butik ett par timmar för att man inte visste om det var säkert att gå ut.
Vi behövde verkligen älta vad som hänt.
Sen, när vi satte oss på måndagsmötet med ett par kollegor till, som inte var på påsklov, pratade vi om det ännu en lång stund.
En kollega har nära anhöriga som arbetar i "polisbranschen" kan man säga. (Det har ytterligare en kollega som nu är bortrest) Hen berättade om deras helg som bara försvann, på grund av att alla blev inkallade och sen jobbade hela helgen.

Sen fick vi alla ett mail ifrån vår högsta direktör, att alla skulle komma ut till parken där det skulle hållas en tyst minut klockan 12.
Alla är ju inte på plats den här veckan, men vi var ändå många.
Direktören sa ett par ord och sen höll vi en tyst minut. Det blir ganska mäktigt när flera hundra personer står tätt tillsammans, tysta.
Utanför går det alltid många bussar och annan trafik, men nu stod alla stilla.
När minuten hade gått, började kyrkklockorna att ringa från kyrkan som ligger på andra sidan vägen.
Då ställde sig håret på mina armar!

Det var fint och viktigt att göra detta tror jag.
Vi har ju fortsatt att prata om det, för alla har ju sin upplevelse av dagen och behöver prata om det.
Mest är det ju just paniken innan man fick tag i barnen, eller en partner.
Eller barn som i panik ringt föräldrar och undrat var dom höll hus.
Och egentligen är det lite märkligt att det inte är någon man känner, eller känner till, som varit med.
Jag vet ju folk som var där och fick slänga sig in genom dörrar till butiker, men ingen som jag känner väl och ingen som jag vet ligger skadad.
Jag kände folk som förolyckades i Estonia och i Tsunamin, men där var det ju så otroligt många människor som förolyckades.

Men alla är ju eniga om att när sånt händer får det alla att tänka lite till. På vad som är viktigt i livet, att vi måste leva NU och att småsaker inte betyder ett skit.
Idag åkte jag på ett möte som jag blev jättesen till. När jag ringde svarade personen i andra ändan "det gör inget- huvudsaken att du är ok!"
Och så kommer det nog vara ett tag nu tror jag.

Det är rätt lite folk på kontoret nu och jag är glad att jag tog ut lite övertidstimmar på torsdag för att slippa jobba halvdag. Det kommer inte att vara en kotte där då!
Redan i morgon kommer det att märkas att det tunnar ut.

Själv ska jag sitta på kurs under eftermiddagen! Hur jag tänkte när jag bokade upp mig till det vete sjutton! :-)

Idag när vi satt på eftermiddagsfika, pratade alla om vart de ska åka över påsk och det kommer att bli ett lämmeltåg helt klart!
Alla som har ett land åker dit.

För mig blir det lite konstigt, för jag piper iväg till jobbet som vanligt i morgon och låter barnen sova.
Maken, ska in på ett möte mitt på dagen, så han tar med sig barnen och deras packning och lämnar dem hos farmor, för att sen fiska dem med sig och åka ut till landet efter mötet.
Jag, åker hem, packar bilen med allt annat som ska med och piper till landet jag med.
Men det är ju lite konstigt att inte ha någon med mig!
Jag har packat det mesta redan, så det är bara bilen som ska fyllas med grejer.

Och nu längtar jag!! Trots att det inte kommer att vara det väder vi hoppades på, utan både kallt och blött.
Men va fasen...landet är landet! :-)

 Och även om det inte är varmt nu, så är det ju underbara morgnar!
Prick 7 klev jag ut i morse och solen stod rätt högt på himlen och fåglarna kvittrade!
Najs!

Sen gjorde jag värsta tankevurpan i morse! Jag skulle byta däck på en av våra bilar efter lunch - men det var inte den bilen jag klev ur på parkeringen!
Och jag kom inte på det förrän jag stod på parkeringen hos företaget jag besökte!
Dah!
Bara att sms:a maken att stanna hemma så att jag kunde komma hem och byta bil! :-)
Snurrig är bara förnamnet!
Tur att jag har nära hem och tur att maken inte hade åkt till jobbet utan att tänka på det han heller.
Det hade blivit jobbigt!
Men, nu är det snart helg!