Verkligheten överträffar dikten.

Så äntligen!
Den 17  december fick vi snö!
Många sa "neeeej" men jag jublade! Yey! snö!
Det vräkte ner en stund....

Vi åkte på julmingel på eftermiddagen och såg två krockar och två avåkningar på bara någon kilometer!
Och det är så vackert!
Trots att det är mörkt (och jösses, vad det ÄR mörkt!) så blir det ljust direkt snön kommer!
Det reflekteras i snön och blir magisk!

 Grannen  har satt små lampor i ett träd och det blev så vackert!

Ja, det är helt enkelt ljusare och vackrare.
Och så här nära jul vill jag verkligen ha snö!
Tyvärr så kom det ju regn idag då!
Och allt är borta. *suck*
Det hade ju gärna fått ligga kvar lite längre. Man blir både gladare och piggare. Men "man" har lovat att det kommer mera.

Vi har redan påbörjat jullovet.
Lilleman kroknade efter skolan. Hängig, lite småfebrig och illamående.
Han ligger nu nerbäddad på soffan och sover. Jag hoppas att han får sova hela natten och vaknar pigg i morgon och att Minime slipper.
Hon var lite knölig i magen hon med, men har hittills inte kräkts.
Jag ska bädda ner mig på soffan bredvid Lilleman för säkerhets skull.
Storasyster som vari väg och jobbade skickades till sin pappa!
Hon är dunderförkyld och kände inte för att kräkas på det! :-)
Inte dumt att ha alternativ.
Men det innebar att vi tar helg!
För en gångs skull är timingen perfekt för VAB.
Jag skulle på en julmingelsfrukost tidigt i morgon, men mitt eftermiddagsmöte blev inställt.
Makens morgonmöte blev inställt så hans första möte är vid 13 rycket.
Men, nu ställer vi in hela dagen, utan större problem.
Dock, är det ovanligt bra timing att bli sjuka så pass långt innan jul!
Annars är det ju typiskt att barn kroknar kvällen innan julafton.
Nu har vi möjlighet att både bli sjuka och hinna bli friska! ;-)

Jag däremot går in i helgen med en väldigt konstig känsla.
Livet är så...jag tänkte skriva överraskande, men det är inte rätt ord.
För ett par dagar sen fick jag väldigt tragisk information. Sorglig. Tung.
Mitt hjärta värkte för personen som redan gått igenom en del, fått lite lycka och så slits de ur händerna.
Hastigt.
Jag hade precis låtit informationen sjunka in, när jag får ett annat samtal.
Som är helt otroligt galet.
Komplicerat, galet, oväntat, overkligt. Men kopplat till den första tragiken.
Sådär så att jag får be personen backa bandet. Ta det igen. Försöka få saker att hänga ihop och förstå.

Vad är det som händer? För, med tanke på första informationen, så kan inte det andra ha hänt.
Det är helt enkelt omöjligt.
Men bevisligen.
Tragiken var om möjligt ännu större!
Och det blir så uppenbart att psykopater finns i alla varianter, i alla samhällen och är så svåra att upptäcka!
Vissa klara sig med livet i behåll. Vissa klarar sig inte.
Men alla lider, alla far illa och alla får en jäkla soppa att reda ut och bearbeta.
Det kommer att ta tid att förstå.
Tid att bearbeta, för alla inblandade.
Tillit som är förstörd.  Total lycka som över en natt blir total olycka.
Ju mer jag tänker på det, vad som hänt, vad som inte hänt, vad som pågått så blir det bara snurrigare.
Min mamma brukar säga att "sanningen överträffar dikten".
Och det här överträffar dikten med hästlängder.

Ju mer jag tänker på det, ju sjukare blir det.
Det kommer att ta tid att få ordning på det. Och mitt hjärta värker om möjligt ännu mer för personen som är inblandad i hela soppan.
Och inte kan påverka ett skit.

Det gäller att ta hand om den lycka man har.