After Life

Den härliga höstvärmen hänger kvar. Vi hade ju några kallare morgnar och dagar, men nu har det legat på en 15-20 grader igen länge. 

Kvällarna här helt magiska, när det blir mörkt men är 20 grader varmt. 

Hundarna är lite nojiga, för dom är inte vana vid mörkret märks det, så det blir fler promenader lite senare på kvällarna nu. 

Jag har ju kommit in en stickperiod igen, även där är jag periodare! :-D

Vantar och handledsvärmare går ju så fort att sticka och är därför kul, så det blir lite sånt av restgarn. 

Även av nya garnet blev det ett par för handlederna...

..och så blir det en halsduk av något slag till dem. Jag stickar väldigt sällan från ett mönster utan kör ur huvudet. 

Så vi får se om halsduken blir som tänkt, gör den inte det, så börjar jag om! :-)

Det är riktigt skönt med fredag idag. Veckan har gått så märkligt fort, det tycker även ungdomarna. Maken som har sjukt mycket jobb (och även intervjuar folk att anställa) kände det igår som att det gått två veckor på en vecka. 

Vi hade ett möte på torsdagsmorgonen på jobbet och beställde morotskakor till det.... och jag har nog aldrig sett större bitar! Jiises!

När det är mycket är kvällspromenaderna med hundarna rena syreinjektionen. Det är så vackert där uppe på berget och jag får som inte nog av solnedgångarna. 

Man är som bara där och nu, det går inte att tänka på så mycket annat, det märker hundarna direkt och blir bjäbbiga och jobbiga! :-D 

Hundarna är så duktiga att springa lösa nu vilket är kanonkul och jag försöker att kalla in dem så sällan som möjligt. 
Lillfjanten springer precis så att hon ser mig, sen väntar hon eller vänder tillbaks. Vilket hon får kred för. 

Bella springer längre lovar men kommer också tillbaka när hon märker att vi inte hänger med. Igår stannade jag när hon sprang iväg och ställde mig lite skymd och vips kom hon tillbaks. :-)

Sen försvann hon en sväng, men när jag klappar i händerna så kommer hon som skjuten ur en kanon. 

Jag måste ta med mig lite annat gods nu också för att öka viljan att komma till mig. 

Utmaningen är Rådjuren, ser eller känner hon doften av dem - då drar hon!

Det är i stort sett bara Rådjur som är problemet nu, det går inte att träna bort helt enkelt. 

Till våren ska jag gå en spårkurs med henne och se om det gör livet lättare. Jag hann inte gå den som går nu, så det får vänta.
Jag ska gå kurs med Fjant i stället som börjar snart och ska bli kanonkul. Hon är smartare än man tror den där lilla pälsbollen. 

Nu är maken på benen igen vilket är himla skönt. Det har varit långdraget! Jag älskar ju våra långa promenader på helgerna, där vi hinner prata i kapp om det mesta. Veckorna snurrar och även om vi jobbar hemma en del och träffas ofta, så blir det ändå saker vi inte riktigt hinner prata om. 

Jag har tittat på serien "After life" nu och den ligger kvar hos mig precis som en bra bok kan göra. Den är sorgligt, rolig och tänkvärd på så många sätt. 

Det finns så många som är så ensamma och klassas som udda och konstiga. Varför kan man undra?

Alla människor har ju något speciellt och den serien belyser verkligen det. 

Det fick mig också att känna sån tacksamhet över alla fina relationer jag har. Vissa djupa, vissa ytliga, vissa bra och vissa bara är. 

Jag tror att alla någon gång i livet känt sig ensam, kanske tom trots att man haft en relation eller relationer, men man har inte känt att man hör till. 
Det är minst lika hemskt som att verkligen vara ensam. 

Jag tänker också på människor som kommit och gått i mitt liv, genom skola, jobb och annat. Vissa av dem var så otroligt ensamma och är. 

En person som jag fortfarande tänker på lite då och då fanns i periferin, en kompis till en kompis. 

Hon hade precis separerat då och alla som kände dem tänkte "what?" varför då?

Han var en sk svärmorsdröm och allt var bra men "inte helt 100" som hon beskrev det. Hon tänkte att det garanterat fanns någon som var hundra och som uppfyllde alla kriterier. 

Och som vi alla vet, det finns ingen som är helt hundra! Det är vi ju inte själva! Så det slutade ju med att hon sen letade efter honom hela livet utan större framgång. 

Den stora sorg som blev av att aldrig hitta honom, kanske inte hinna få några barn och inte leva det liv som hon önskat blev ju jättejobbig. 
Han, träffade förstås en ny tjej ganska direkt efter och bildade familj osv. 

Jag kom att tänka på henne igen häromdagen och letade via vänners vänner på fejjan och såg att hon fick barn, på egen hand, för ett par år sedan, vilket ju är helt fantastiskt!

Man behöver inte leva som alla andra och göra som alla andra, man kan bli lycklig ändå.