Mina vovsingar.

Det här, det är min Bella donna! :-) 

Världens härligaste hund! Så snäll, så känslig och så underbar. Lättlärd och älskar alla sina människor. 
Inte rädd för sånt som hundar brukar vara rädd för, som folk i varselvästar, ljud av sågar och trädgårdsmaskiner. 

Men, känslig och rädd för massa annat. 

När vi fick hem henne var hon rädd för mörker, blåst, prassel och ljud. Men hon fick hänga med överallt och vi gjorde ingen grej av det och det blev bättre. 
Hon var inte rädd för andra hundar och fick hälsa lite då och då, men så hade vi ett par incidenter där lösa stora hundar jagade runt henne. 

Då var hon inte lös och kunde inte fly. Vid flera tillfällen hann jag inte heller lyfta henne och vissa sa också att man inte skulle det, för att det skulle förstärka rädslan. 

Nåja, tiden gick, vi skaffade Lillfjant och plötsligt började hon vakta henne på promenaderna och rädslan blev starkare. 

Vi hade flera incidenter där stora hundar igen kom rusande och jag fick lyfta fjant som var pytteliten och hålla Bella bakom mig. 

Vid flera tillfällen var dottern med och vi lyfte varsin hund. 

Men, det gjorde att hon blev galet reaktiv mot andra hundar eller folk som doftar hund. 

Sen tilltog rädslan för bilar som skramlar, bussar, cyklar, folk som joggar- och överraskningar generellt. 

Hon skällde och uppförde sig rätt illa, eller rättare sagt, som en hund! 

Men hon började göra utfall och jag började bli orolig att hon skulle ge sig på en mindre hund, eller trigga igång en större hund som skulle ge sig på henne. 

Som tur var tog inte Fjant efter, utan är den tuffa hund som hon alltid varit. Hon skäller av helt andra anledningar. Oftast "ge mig godis! NU!" :-)

Vi jobbade på reaktiviteten, jag har titta på mängder av online kurser och läst böcker och det blev bättre, men inte helt bra. 
Och sen tillkom en utmaning. När Bella inte kan fly, eller blir tillräckligt rädd, då stänger hon av. Helt. 

Fäller öron och svans och blir helt tyst. 

Stressen är uppenbar och det kände jag att vi behöver göra något åt. Det är inte bra. 

Hon var liksom inte lika nyfiken som fjant. Bara rädd. 

Fjant har öronen uppe, svansen uppe som går som en propeller och hon tassar nyfiket fram för att lukta på folk och andra hundar. 

Hon visar med hela kroppen att hon inte är farlig och att hon vill väl. 

Bella gav sig inte chans att vara nyfiken, för hon fick panik direkt. Under hennes två år, kan jag räkna personer som kunnat böja sig ner och klappa henne eller sträcka fram handen så hon kan nosa på min ena hand, alla andra skäller hon på eller försöker springa ifrån. Det tar låååång tid att få henne trygg. 

Som tur är så känner hon hela stora familjen och är inte rädd för någon som tillhör flocken. 

Barnbarnen älskar hon. 

Jag har aldrig varit rädd för att hon ska bita någon, utan det är hennes väl jag har tänkt på.

Men, av en slump -eller, jag tror inte riktigt på slumpen om jag ska vara ärlig. Jag tror att människor som kommer i ens väg är det tänkt att man ska möta - Runt jul, såg jag en person i en lokal grupp som sökte ett träningsekipage. Hon är instruktör/tränare och läser till hundpsykolog och ville träffa en reaktiv hund. 

Jag hörde av mig och i januari fick vi vet att hon ville träffa oss! Yey!

Vid första träffen gick vi en promenad, det var kallt och halt, men vi harvade oss runt den rundan vi ofta går och tränaren ställde tusen frågor. 

Hon tittade på hur Bella betedde sig och vår kommunikation. 
Som tur var, så hände det som hon är mest rädd för. När vi gick förbi en tomt, kom en bil som stannade på uppfarten och föraren öppnade bagagedörren inifrån bilen. 

Ut hoppar en finsk lapphund (en unghund fick vi veta sen) som direkt ger sig på Bella. Han skällde lite men var mest nyfiken -men jagade runt henne. 
Hon sa inte ett pip, men fällde öron och svans och gömde sig bakom mig. Sen skrek hon till precis så som hon brukar göra när hon har full panik. 

Men det var bra, för då fick instruktören se hur hon reagerar. Då är hon inte reaktiv alls. Men är hundarna på lite håll, då jäklar!

Men skäller den andra först, då stänger hon av. 

Jag fick berätta vilket mål jag har med hjälpen vi skulle få och det är att vi nästa nyårsafton ska kunna gå den nyårspromenad massor med ekipage gör runt sjön här i närheten. Man går den för att hundarna ska vara helt slut när det är dags för raketer. 

Det skulle också var kul att kunna åka på kurser eller gå med på andra promenader som ofta arrangeras. 

Sånt har jag inte vågat ge mig på än. Hon blir för panikslagen. 

Så, efter ett par veckor träffades vi igen. Då kom tränaren upp på vår tomt och jag hämtade ut Bella. Hon var inte glad!

Hon skällde som en tok, men jag släppte henne på långt koppel och då sprang hon iväg, kom tillbaks till mig och sprang iväg. 

Hon ville nosa på henne men vågade inte. 

Tränaren sa "bra! Jättebra att hon skäller! Det är sunt!" och bara det var skönt att höra. :-)

Vi fick ett träningsupplägg och jag fick träna lite grejer med hennes hund. Bland annat klickträning. 

Sen skulle vi öva hemma på olika berikningsövningar, klickövningar och kommunikationsövningar. 

Det stora var att hon INTE skulle möta andra hundar under fyra veckor och vi skulle undvika stressande situationer i stort. 

Så det pysslade vi med i fyra veckor. Jag insåg snart att jag varit lite för mesig. :-) Mycket saker som Bella tyckt varit svårt har jag hjälpt henne med. Tex, bollen rullar in under en byrå. Nu tog jag inte fram den utan hon måste gräva fram den själv. 

Eller godis låg gömt bland skramlande burkar eller prasslande papper. Första gångerna skällde hon gällt och argt för att jag inte hjälpte till, sen löste hon problemet och man nästan såg hur hon växte. 

Sen började vi med klickträning och det gick rätt fort att få henne att stå med alla fyra tassar på en kudde tex utan kommandon, bara genom att hon själv fick fundera ut vad jag ville, få ett klick och en godis. 

Efter fyra veckor kom tränaren tillbaks och kom in i huset! Ojojoj! 

Men även om Bella var jätteobekväm med det, så gjorde hon klickerövningen bra. Sen tränade vi ute med hennes hund vilket också gick bra. 

Sen fick vi levla upp träningen med lite andra övningar och justera skvallerträningen ute. Jag hade gjort helt rätt, men varit liiite för snabb. Nu vågade börja vänta ut henne från att hon sett triggern, tills att hon tittade på mig - då fick hon klick och beröm. 

Och vips - sista veckorna har det hänt massor! 

Plötsligt går hundmöten jättebra! Hon reagerar knappt på hundar på håll, inte på cyklar, inte på joggare, inte på barn, inte på bussar. Hon skvallrar inte ens på dem längre. 

Hon är sååå duktig och inte alls lika rädd för saker. Så skönt att se!

Jag filmar och uppdaterar tränaren och vi får feedback på hur det går. Vi får tips när vi går för fort fram och lite justerade övningar. 

Om ca tre veckor ska vi ha sista träffen och då knyta ihop säcken. 

Det bästa är att när vi träffades första gången fick vi namnet på en veterinär som gör beteendeutredningar och ställde oss i kö dit. 
Men - nu har träningen gått så pass bra att vi kunde avboka den! :-) 

Det är så kul att träna henne nu när vi har mer styrsel på vad och hur vi tränar. 

Nu får hon springa massor "lös" på lina vilket gör henne tryggare också när hon får känna att hon är duktig - hon är grym på att hoppa upp och över, balansera och lukta. Och - träna inkallning som går riktigt bra! Jag måste ju hålla koll på störningar förstås, men är det bara inte rådjur så funkar det mesta andra. 
Hundar behöver få lyckas precis som människor. 

Häromdagen mötte vi två hundar där vi inte kunde ge henne distans och hon satte sig med ryggen emot dem! DET är helt galet bra. 

Det är bara ibland när förutsättningarna är fel, som hon reagerar, men oftast struntar hon i andra hundar nu. 

Vi har haft mängder med bra hundmöten som verkligen visar att hon ser världen på ett annat sätt nu. 

I helgen när vi var ute i skogen, fick vi plötsligt stanna för att vi mötte en hel hög med cyklister mitt i skogen. Det tjoades och tjimmades och vi fick ställa oss åt sidan. 

Jag fick inte plats, så jag stod med henne precis bredvid stigen där alla åkte. Hon satt och tittade utan ett ljud och var heller inte stressad. 

För ett par månader sen hade hon skällt hysterisk. 

Vi träffade på ytterligare en grupp barn på cykel och det gick jättebra. När vi behövde stanna för att gruppen stannade, kom även flera joggare och hundar gående och hon satt och tittade på dem helt lugnt. 

När Fjant är med ut, så skäller hon mer, men det bekommer inte Bella heller. Jag måste tärna mer med Fjant nu - för hon har kommit av sig när hon inte fått gå nästan några promenader alls på flera månader. 

Men det är så skönt att hon är lugnare nu generallt- främst för hennes skull. 

Nu ska vi fortsätta att jobba och träna och jag misstänker att när nyåret kommer, då kommer vi att kunna gå med på den där promenaden jag vill gå. 

Det går också bra med lillfjanten och hennes knä!

I fredags åkte vi tillbaks till veterinären som klämde, kände och röntgade. Knät ser bra ut och benet håller på att växa fast i implantaten. 

Nu kan vi öka på promenaderna, vilket är bra, för nu har hon dålig kondis!

Hon har fått gå med på morgonpromenaden, men nu utökar vi till även kväll. Vi har fått remiss till vattentrask, men jag får se om vi gör det eller inte. 

Jag tycker att hon musklar på sig så pass bra ändå. 

Hon får alltid en spruta lugnande innan röntgen och hon blir såå påverkad! Nästan bakis och ynklig. 

Stackarn! 

Dom ska ha kennelhostevaccin snart och det kommer hon inte att gilla. Jag tror att jag måste boka en kväll när Minime kan hänga på eller ta en i taget. 

Fästingtabletter behöver vi också få. Jag plockade första fästingen på Bella idag. 

Så, det börjar som ordna upp sig lite här och där! :-)

Nu njuter vi dessutom av att våren verkligen är här! Sol och värme. Ljuvligt på alla sätt!