Jag har alltid älskat listor och papperskalendrar, men nu är jag extrem med det.
För att slippa ha saker i huvudet, skriver jag ner dem. I listform eller så.
Jag märkte för ett tag sen att jag började göra saker så automatiskt att jag inte mindes att jag gjort det, vilket gav mig onödig stress.
På jobbet kunde jag komma på att jag missat detaljer i projekt, exempelvis bokningar eller informationsmail, men när jag sen letade, så hade jag gjort det. Det hade bara gått så automatiskt att jag inte tänkt på det.
Så nu har jag checklistor, där jag bockar av så enkla saker som det jag har gjort, för att slippa tänka på det.
Jag gör listor på sånt som sak göras idag, i veckan osv. Allt för att inte behöva ha det i huvudet.
Jag har också blivit noga med att känna situationen, där jag är. Lagar jag mat, så njuter jag av det.
Promenerar jag, så njuter jag av det.
Dricker jag kaffe, njuter jag av det. Jag försöker att inte tänka på vad jag ska göra sen, utan njuta av kaffet när jag dricker det.
Njuta av promenaden till jobbet, känna doften, känna vinden. Lyssna på bra musik. Njuta av träningen.
Jag yogar mer än någonsin, vilket är oerhört skönt.
Det är träning, men också närvaro. Det går liksom inte att tänka på något annat när man ska koncentrera sig på att andas rätt samtidigt som man gör olika rörelser.
Det är lika avkopplande som att springa.
Och jäklar vilken träningsvärk jag får! :-)
Det har gjort att jag blivit allmänt lugnare, mindre stressad och mer närvarande.
Även i stressade perioder där jag har galet mycket, både på jobbet och privat, så känner jag mig lugn, för jag har koll.
Jag tror också att det hänger mycket ihop med åldern. Jag står med fötterna rejält i myllan och inte mycket rubbar mig.
Jag har varit med om mycket, löst många problem och har alltid dragit ett stor lass. Gör fortfarande, men kan prioritera och vara så strategisk med min tid, att det inte stressar mig.
Jag har också hjälpt en anhörig senaste åren, att hitta ett annat lugn, av hälsoskäl.
Det har snurrat och snurrat och snurrat, mycket har varit så roligt att timmarna inte räckt till och sömnen har fått stå tillbaka.
Det är farligt.
Även positiv stress, är stress. Kroppen känner ingen skillnad. Kroppen känner heller ingen skillnad på riktigt hot och påhittat hot.
Man går igång lika mycket ändå, även om "hotet" är en missad deadline, som ingen dör av.
När det börjar tära på hälsan, då måste man stanna upp och tänka igenom livet.
Vad är värt vad?
Vad springer jag för?
När jag dör, vad kommer jag då att ångra eller tänka att jag gjort för lite av?
Under senaste åren har vi också fått en del påminnelser om att livet kan vara oerhört kort. Man är inte längre 22...
Och då har jag landat i att jag måste njuta nu. Av allt jag har. Alla jag har. Kärlek, gemenskap och det lilla härliga i varje dag.
För det finns underbara saker varje dag. Härliga möten.
Och jag måste ha målbilder. Varför jobbar och sliter jag? Varför går vi upp varje morgon?
En av mina målbilder är det här:
Närhet till havet. Havsutsikt.
När jag sitter vid köksbordet och äter frukost, då vill jag titta ut över ett hav, en sjö eller en hamn.
Se båtar som kommer och far.
Solen glittrar i vattnet. Solen glittrar i snön på isen.
Så är det bara.
Vi har ju redan närhet till vatten vilket är underbart. Verkligen.
Och den målbilden, är för långt bort. Jag vet att vi kommer att bo på landet, om inte 100% så väldigt mycket, men det blir först när båda barnen flyttat ut på riktigt, eller är så stora att dom tar över radhuset och vi flyttar.
Men, den målbilden är för långt bort. Jag behöver ha ett närmare mål, för att det inte ska bli ett vakuum.
Så nu har jag hittat en ny målbild och ett nytt mål. Och det målet ligger mycket närmare i tid.
Jag har också äntligen, vid 48 års ålder, landat i kost och träning. Genom åren har jag hållit mig från socker och tränat, men ramlat tillbaks.
Gått ner 15 kilo och gått upp 20. Gått ner 20 och gått upp 25. Gått ner 10 men haft 10-12 kilo för mycket.
Länge.
Men, nu knäckte jag ju koden för snart ett år sedan och har sen hållit i träningen och även kosten och nu ser jag inte att jag skulle trilla tillbaks.
Den här boken läste jag nyligen och här hittade jag precis det som gjort att jag käckt koden.
Man behöver inte tok-träna. Allt man tränar är bra. Allt motion är bra, formen spelar ingen roll.
Vardagsmotionen är viktigt. Kondition då och då. Styrka ibland.
Det är färskvara så man behöver ha en kontinuitet, men det är aldrig för sent.
Och - det krävs inte en timme, fyra gånger i veckan. Det räcker med 20 minuter varje dag eller tom varannan dag om så är.
Min last, sockret, är viktigast att ta bort och nu är det inte längre en kamp.
Rök inte, drick med måtta. Ät så nyttigt du kan och rör på dig. Det gör stor skillnad för hälsan långsiktigt.
Var snäll med dig!
Och jag känner nu att jag borde ha knäckt koden långt tidigare och även jobbat med det!
Som dietist tex eller hälsa i stort.
Det är intressant och det är sådana hälsovinster så det är inte klokt.
Många skulle kunna sluta med mängder med mediciner om man bara rörde på sig lite.
Och något har ju hänt i huvudet helt klart.
Vi hade planerat att åka till landet i helgen, men kan inte av olika orsaker.
Jag deppade lite först men sen tänkte jag "yes, det betyder att det blir en träningshelg!"
DET hade jag aldrig tänkt för ett år sedan, utan "ok, det betyder att jag kan ligga och läsa x antal böcker ..." typ.
Men nu funderar jag hur många pass jag ska få in och vilka. Ute eller inne? Hur ska jag strategiskt lägga upp det så att jag hinner med fem pass fredag till söndag?
Bara tanken gör mig glad! :-)
Och det är verkligen sant det som står i boken - det är aldrig för sent, man kan bli "frälst" även om man är lite äldre! :-)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar