Det är bokstavligen en "måndag- fredag" vecka, sådär som det kan kännas ibland! :-)
Jag var rätt trött i morse, men gick bara upp utan att känna efter, gjorde mig i ordning och gick till jobbet.
Gick! :-) Så najs!
Älskart och nu är det bara EN dag kvar, när jag måste ha bilen. På måndag är det dags för barnen att cykla eller få skjuts av sin far och jag kan gå eller cykla.
Najs!
Det kändes ändå skönt att vara tillbaks på jobbet. En grej som jag haft lite ågren över, löser sig.
Riktigt som vi tänkt blir det inte, men då får bli som det blir, liksom.
Men det är lite känslosamt, för jag vet att det är sista gången jag är projektledare för att göra det här, just som vi gör nu och har gjort länge.
Men, man får inte vara rädd för att "kill your darlings" som det heter. Saker som inte funkar måste förändras.
Nåja, nu är det bara att slutföra det om ett par veckor. Det blir bra.
Ett annat stort projekt avslutar vi imorgon. Så skönt!
Men det kommer att bli tomt antar jag.
Det är ganska turbulent på sina ställen och jag blir alldeles matt på hur folk fungerar. Eller inte fungerar.
På att det är så falskt rakt igenom. Och att många går på det. Att man hela tiden måste ha med sig i bakhuvudet att vissa personer ljuger, säger en sak, menar något annat.
Att man hela tiden måste kolla sig över axeln liksom.
Det fina är att vi är flera som upptäckt hur det ligger till och backar upp varandra, men det tar energi.
Jag försöker alltid att vara så rak det går. Bara säga det jag menar. Aldrig prata skit om någon, utan har jag kritik ska det vara konstruktivt och jag ska kunna säga det till den person det berör.
Kan jag inte det, då får det vara.
Då blir det rätt tröttsamt när det sägs smöriga saker eller skrivs smöriga mail och sen vet man att i korridoren, där sägs det något helt annat.
(Denna gång är jag inte utsatt personligen, men jag tycker att det är lika tungt att kollegor utsätts..)
Men jag tänker alltid att det förr eller senare lyser igenom.
Förr eller senare försäger man sig och det blir uppenbart.
Nåja. Jag börjar se slutet på en lång och intensiv vår.
Det ska bli riktigt skönt med vår, tommare kalender och lite lediga dagar.
Jag har lovat att jobba en lördag, så där får jag lite fler flextimmar som jag sen kan kvitta ut. Yey.
Nu vill jag ju ha varenda minut på landet snart.
Vi har ändar lite planer vilket gör att vissa saker kommer att ske snabbare än jag vågat hoppas på.
Ren lycka!
Det blir ju så, vi funderar, ritar, mäter, stegar, ritar och tänker. Det är ju viktigt att det blir rätt, för hus och växthus kan man inte flytta när de väl står där dom står.
Och vi planerar ju för utekök och grillplats. Det gäller också att det blir rätt.
Nu har vi tänkt ett par varv och sen tänkt om helt i vissa avseenden. Och det kommer att bli så bra!
Det finns ju begränsat med pengar tyvärr, så det går inte att göra allt på en gång. (Det vore fint att kunna bygga allt man ville på en gång! :-D)
Saker måste tas pö om pö, plus att det inte finns tid heller.
De andra projekten måste väntas med i ca två år.
Jag ser verkligen fram emot att friggan och attefallet ska bli klart nu. Så att jag får börja inreda!
Vi har mycket möbler, men att fixa allt smått som gör det mysigt ska bli skoj.
Sy gardiner och så.
Fixa planteringar runt husen. Jag har att göra i flera år faktiskt och det ska bli så roligt!!
När jag fyllde år fick jag ju en fin ljuslykta av stora dottern. Det var ju ett stort ljus i då och när det brann ner, ställde jag dit ett litet ljus.
Jag gillar lyktan jättemycket. Enkel men så fin!
Som jag längtar efter riktig vår nu. Värme. Regn.
Och det gäller att verkligen vara HÄR och nu när det händer, för det brukar kännas som att de där skira vårdagarna går såå fort.
Vips är det över. Och jag vill ju hinna njuta av varje vårminut.
Jag är verkligen så lyckligt lottad. Rik, på så mycket!
Det tänker jag på ofta. Varje dag faktiskt. Jag kan titta på barnen och bara...tja.
Jag, som är en sådan "grön" person som jag är, kan känna sorgen hos dom där det inte blev.
Och det är ganska många.
Man tror, när man är ung, att man har tid på sig. Barn kommer sen, kanske.
Och så blir det inte.
Aldrig.
Jag är glad att jag liksom inte fattade att oroa mig när jag var så ung som jag var när jag fick första barnet.
Det var liksom inget konstigt. Jag ville ha barn. Dåvarande maken hade väl inte så mycket invändningar. Hade jag velat vänta hade han säkert tyckt att det var ok, men jag kände liksom då att det måste finnas något "mer" i livet.
En kliande rastlöshet. Som troligen hade kunnat gå att bota med att jag hade pluggat mer eller kanske haft ett mer utvecklande jobb.
Men jag valde barn och det är jag så glad över!
Nu har jag flera vänner/bekanta som kämpar och har åldern emot sig. En har insett och tagit andra vägar, som inte heller är helt lätt.
Jag hoppas kunna vara ett stöd där, genom att bara finnas. Jag vill inte komma med goda råd, för situationen är helt annorlunda. Men, jag har ändå 4 barn och varit med i svängen i 25 år, så att bara kunna lyssna och förstå hoppas jag är värt mycket.
En annan person är mitt uppe i kampen. Jag har förstått länge att det varit något, men inte velat fråga.
Jag tänker att vill man prata och berätta så gör man det.
Nu visar det sig att det varit flera år av olika sorters försök som inte gått bra.
Klart att sorgen är enorm.
Man ska inte ta föregivet att livet blir som man tänkt. ,,
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar