Härliga höstdofter.

Det blir återigen en lite kort helg här. Minime ska på kalas (och har naturligtvis glömt presenter hemma) så vi måste upp med tuppen i morgon för att susa iväg.
Men det är ändå najs att hinna ut.
Det är verkligen konstigt, hur det blev när vi väl landade i beslutet. Nu är det liksom här vi är, varje ledig tid.
Ingen höst har vi varit här så mycket som denna.

Vi hade bjudit in grannar på middag, så vi drog igång ofyren på direkten för att den skulle hinna bli varm.
Det är ju så mysigt att laga mat över öppen eld! :-)

 Vi firade att takpappen ligger på friggeboden som byggs som bäst. :-)
Byggarna och grannarna kom över på mat och vi blev stående vid elden tills det blev både mörkt och kallt..
Men det är verkligen som vi trodde när vi köpte den, ett ställe att samlas runt, hela året, just för att det är så mysigt att elda.

 Grannarna hade med sig en jättesöt present! Värsta söta fågelmataren.

Maken och Lilleman åkte till en annan granne för att sitta vid fredagsbrasan som alltid tänds. :-)
Jag pallade inte utan valde att sjunka ner i soffan, under en filt och läsa lite nya tidningar.

 Vi kom i säng hyfsat tidigt och jösses vad vi sov!
Jag vaknade med ett ryck i morse och trodde att klockan var runt 8.... det var den inte!
Klockan var nästan 11!
Jösses.
Så vi hoppade frukosten och gick direkt på lunchen! :-)

Det har varit lite grått och blött, men det gör inget, för nu är vi mitt upp i storröj och har flyttat möbler och grejer inför rivningen av gamla huset.
Jag har idag plockat i ett sovrum i stora huset, för att få plats med lite grejer och samtidigt passat på att sortera lite i sakerna fick fick ärva av gammelfarmor.
Nu har jag dukar, sängkläder och gardiner så att det finns även till det nya husen som ska byggas.
Toppen!

Jag kunde dock inte vara inne hela dagen, utan jag tog kameran och gick ut i skogen.
Det är så vackert nu, när höstfärgerna kommit.
Och kombinationen av grått, rött och grönt. Så fint!

 Och alla färger som nu exploderar... Som att träden står i brand!

 Havet låg spegelblankt och det är bara underbart.

Det var så tyst och skönt.
Dock hör man ju en och annan båt, en bil långt bort och en och annan hund.
Med det är ändå så tyst...
Jag traskade runt i skogen ganska länge och hittade fantastiska små guldkorn.
Härligt!
Man tänker så bra, där ute.
Häromdagen hade jag ett samtal som jag haft lite dåligt samvete för, att jag inte ringt tidigare.
Inte för att det är mitt ansvar, men ändå.
Jag tänker ändå på det då och då och är lite irriterad över att det blivit mitt ansvar. Det var ändå skönt att ha gjort det. Men det tar energi, både att ha dåligt samvete över det, att ha det och att sen även irritera sig över det.
Sen borde jag ju ringa ett samtal till, minst, men det irriterar mig ännu mer.
Jag vet fortfarande inte, efter otroligt många år, riktigt hur jag ska hantera det.
Jag irriterar mig också över att ett val som gjordes för så länge sedan, fortfarande ligger mig i fatet på något vis.
"det var ju du som....." jo. Visst. Men bara därför är det alltid jag som ska ha ansvaret?
Jag har lite svårt att förstå ointresset, vilket jag tolkar det som att det är.
Tidsbrist kan vara ett annat, men det är ändå lite lustigt att det förväntas att jag ska ha tiden.
Att det alltid varit så.
Och jag har så svårt att se att jag själv skulle göra samma val. Dock vet jag ju att den enda jag kan förändra är mig själv så jag måste ha ett sätt att förhålla mig till det.

Men, det är väl så att det alltid ska finnas något som skaver?