Lite chockad har man varit faktiskt efter denna kalla, blåsiga vår.
Det är så härligt att ta fram sommarkjolar och kunna gå barbent. Jag gillar ju inte strumpor och egentligen inte sockor heller.
Helst vill jag gå barfota. :-)
Det blev hel sommaroutfit igår.
Det är underbart, helt underbart att gå till jobbet, hyfsat tidigt. Solen har gått upp, men det är fortfarande lite dagg. Folk går, cyklar och bilar ur området och folk springer till tåget.
Jag följer ju med strömmen utan att gå till tåget. :-)
Sommarmorgnar är nog det bästa jag vet.
På vägen hem, gick jag förbi flera stora häckar med syrener och nu slår dom ut! Det doftar lång väg och är så vackert.
Även rhododendron slår ut nu lite här och var. Så vackert!
De var snustorra efter att ha stått hela helgen i den tryckande värmen.
Men, orkidéer gillar ju som tur är värme, så dom blommar helt galet mycket nu.
På landet, har jag rosor, klematis och humle! :-)
Dock har jag nu i år börjat blanda in lite annat, för att fylla ut och fylla upp. Och få marktäckare.
Först lite fjösigt men det har tagit sig under dagen!
Det är ett bra regn som jag även hoppas nått landet! När det regnar lite lagom och som "dugg" och under ganska lång tid.
Då kryper det ner långt i marken vilket är bra.
Det borde ju regna i flera veckor för att det ska göra nytta för grundvattnet, men vi nöjer oss med att det vattnar trädgårdarna nu! :-)
Och det blir så grönt när det regnat en stund!
Jag hade ett lunchmöte idag och hann sitta och vänta en stund innan mitt möte kom vilket var väldigt vilsamt.
Det regnade lite lätt, det kom och gick folk. Jag pratade med ägaren på plats.
Och det slog mig hur otroligt bra jag trivs. Med att samhället krymper ju längre jag jobbar, för att jag jobbar så lokalt. Efter ett par år känner man väldigt mycket folk. Det är kul att jobba där man bor faktiskt.
Det är själva platsen och grannarna som känns "hem".
Där blir det ju så nära för att orten är så liten. Jag kan tänka mig att om man bodde där permanent och ha barn i skolan där osv, då kände man ju plötsligt 60% av de som bor där.
Så kommer det ju inte att bli när vi flyttar ut och barnen är stora.
Iofs så märks det redan nu att det inte är samma i skolan. Nu varken lämnar eller hämtar vi barn och då träffar man ju inga andra föräldrar.
Många barn är rätt nya i skolan vilket gör att det inte heller blir naturligt att ha någon from av sammanhållning.
Det går inte att jämföra med gamla skolan, där alla barn ofta känt varandra sen dagis, liksom då även föräldrarna.
Jag trodde ju att det skulle bli bra, när Minime började, för att klassen hon började i bestod av mängder av barn, vars äldre syskon gick i Lillemans klass.
Det hade kunnat bli suveränt bra, men sjabblades ju bort på så många sätt.
Synd, verkligen.
Hade det inte blivit så struligt, då hade ju Minime gått kvar nu och Lilleman i en annan skola, men med sina gamla kompisar och då föräldrar.
Men, nu är det inte så.
Ibland blir livet inte riktigt som man tänkt sig. :-)
Nåja, det känns ändå bra att jag har landat i så mycket grundläggande saker.
Jag är ju sån att jag ofta tänker på och känner med andra som inte mår så bra. Som inte känner sig hemma någonstans och där det är jobbigt på många plan.
Och det skär verkligen i mig när en person beskriver sig som otroligt vilsen. Där livet inte alls blev som tänkt. Efter stora personliga investeringar, så är man tillbaka på noll. Och sånt gör ont.
Då, blir jag så tacksam för allt som funkar och känns bra nu. För jag vet att det inte är så lätt att komma dit.
Det har varit många år av slit och personlig utveckling på så många plan.
Jag återkommer jämt till hur mycket som hänt bara senaste 10 åren. För att inte prata om 30!
Nu håller folk på med att dra ihop en sammankomst för att det är 30 år sen vi gick ut 9:an.
TRETTIO år! Vad fasen är det?
Sjukt.
Och jösses vad det runnit vatten under broarna sedan dess. Jag flyttade ifrån landet jag gick i 9:an i året efter.
Vilket betyder att jag bott i Sverige i 30 år nästa höst. Det är ju också helt galet!
Jag kommer inte att åka till sammankomsten. Det är långt bort och passar inte i tid för mig.
Sen är det ju också så att när jag tittade på bilderna som las upp, kände jag igen en handfull personer och kunde namnet på tja knappt alla av dem.
Då blir det jättemärkligt att åka och träffa 50 personer där jag inte känner igen någon alls. Flera av de som jag nu ser bilder på som "vuxna" skulle jag inte känna igen om dom så flyttade in som granne.
Inte en chans.
Jag förstår ju att de som stannat kvar, känner och känner till personer och då blir det kul.
(De som inte flyttade som 17 åringar umgicks ju några år till...)
Men för mig har det kommit och gått såna sjuka mängder människor.. Jag skulle vara mer intresserad av att träffa gamla kollegor eller folk i andra sammanhang.
Men inte 9:an.
Jag får väl skicka en filmsnutt! ;-)
Dock, så märks det ju äldre man blir att man får en annan relation till tid. Det är galet svårt att förstå att det gått 30 år.. eller att man har barn som är 24 år.
För så känns det inte, inuti.
Vart tog åren vägen?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar