Rörig vecka och snurrig fredag.

Åter fredag.
Och vilken jäkla fredag!
Vilken vecka. Trasslig och lååång. Så fantastisk lång och grå.
Jag tror inte att jag sett solen på flera veckor faktiskt. Tröttsamt.

Det har varit en massa små irriterande problem som ska lösas. Några såna där "ont i magen" grejer som sen löst sig.
Det gör ju (nästan) alltid det, men man hinner få några gråa hår innan det är löst.
Maken, han kroknade ju i helgen och har legat hemma hela veckan. Och hostat och hostat och hostat.
Mest på nätterna, så jag har sovit som en kratta, tills jag kom på att vi har ett gästrum!
Med två stängda dörrar mellan oss, så sov jag till slut en hel natt! :-)
Jag är inte van att vara vaken på nätterna.

Barnen har hållit sig friska, peppar, peppar.
Jag har också hållit mig frisk, men jag har inte vågat träna, för jag har känt att "något" legat i kroppen.
Dock, var jag på återbesök hos läkaren som röntgade mitt knä och sedär, ingen artros!
Wii!
Så, det som varit ont, har varit något annat. I själva leden kanske, eller mest troligt muskulärt. Överansträngning  och en inflammation.
Som nu är mycket bättre. Den lilla knöl jag haft bakom knät sen november, är också borta nu.Tack vare stora doser av gurkmeja!
Sedärja.
Skönt. Det gör att jag nu kan fortsätta med mitt träningsupplägg.
Tanken var att jag skulle tränat idag, men det havererade ju. Mer om det sen...

Lilleman har piggnat på sig också och det är ganska gulligt nu när han gör sig klar på morgnarna.
Han har liksom en "vuxenhög" nu.
Padda, telefon, klocka och glasögon.

 Maten har gått lite sådär också. Jag tror att jag ätit bra, men jag har inte loggat. Det har liksom inte blivit och jag har ätit "ej loggbar" mat liksom.
Det har blivit så när jag både lämnat och hämtat barn när maken inte kommit ur sängen.
Eller, jag har inte alltid hämtat.. men det har varit allmänt rörigt.

Vissa morgnar har jag inte velat äta frukost utan verkligen fått tvinga i mig.
En morgon stod jag och tittade på havregrynsgröten och bara tänkte "näe". Men sen hällde jag i massor med hallon så att det blev mer hallon med gröt. :-)

 Den dag jag var mest trött, tog jag en sväng förbi torget och köpte blommor, till jobbet!
Man kan inte vara sur med tulpaner på bordet.

 En kväll var jag även iväg på lite mingel. Trevligt!

 Inte champagne, utan äppelpubbel. :-)
Och jättegoda snittar!

 På torsdagar jobbar vi alltid sent och då samlar vi alltid ihop till en brakfika.
Mackor och annat gott för att man ska orka jobba till 18:30

 Luncherna har varit bra måste jag säga. Det finns en del bra i vår matautomat faktiskt.
Sen har det blivit lite andra luncher också.

Men jag har tackat nej till både choklad och fikabröd!
Yey för mig!

Maken fick lite medikamenter från farbror doktorn igår så i natt har jag sovit bra, men så skönt det var med fredag!
Dagen började rätt bra med pigga barn och allt under kontroll.
Tomt på kontoret, löjligt lite folk.
Jag tog ut lite flex och hämtade Minime som skulle till tandläkaren.
I höstas gick det som en flisa ur en kindtand som gjorde att den blev lite vass. Vi åkte till tandis som slipade ner den och konstaterade att det var början till hål.
Jaha, det skulle inte vara någon fara, borsta noga så håller det sig.
Hm..trodde jag ju inte på. Jag vet ju hur mina små barns tänder funkar. Det går mycket fortare än vad man tror att det ska göra.
Nåja, då tjatade jag mig till en ny tid inom snar framtid hos sköterskan, som jag känner.
Vi fick en tid i början av januari.
När vi kom dit, så visade det sig att tandläkaren som skulle ha tagit emot var sjuk, men i fick träffa en hygienist.
Hon kikade runt och tyckte att allt såg bra ut. Jag frågade om tanden, men den var det ingen fara med inte.
Nähe?
Röntgen? - Nejdå, det behövdes inte. Hon pratade med en tandläkare men konstaterade att allt var bara fint. "Vi kallar er om två år".
Jaha?
Jo men visst, förra veckan ringde hon från skolan och grät. Hon hade bitit i en hård macka och en bit hade fastnat i hålet och gjort jätteont.
Hon hade lyckats peta bort brödet men efter det har det gjort ont.
Häromkvällen fick jag inte borsta den sidan, vilket vi alltid gjort extra noga. Så, då ringde jag och fick tiden idag.
Nu konstaterade tandläkaren, som var lite barsk, att hon skulle ta bort lite. Men när hon gjorde det tyckte Minime att det gjorde ont.
Så hon tog bor lite till och konstaterade sen att "jo, men det är ett större hål än jag trodde".
No shit?
Sen fixade dom till det, men kom på att man nog skulle röntga. (Hade man gjort det när vi var där i januari, så hade man ju sett det!!)
Så nu funderade tandläkaren en stund och sen fick vi en tid i april att ta bort tanden, för hon tror inte att den kommer att hålla speciellt länge.
Fint!
Hade man gjort rätt redan innan jul hade det ju inte behövts och kanske inte i början av januari heller.
Nåja.
Jag börjar ju bli van vid deras usla kvalitet på tänder, så nu blir jag inte ens ledsen.
Bara matt. Och ledsen för deras skull. Troligen kommer dom att ha klippkort hos tandläkare hela livet.
Deras riktiga tänder är något bättre än mjölkisarna, men ändå.
Så, nu får vi se om den håller så pass länge eller inte. Varken jag eller tandläkaren tror det, troligen blir det en akuttid.

När jag hämtat Minime och var på väg till tandis, började plötsligt motorlampan i bilen att blinka!
Det kändes att något var galet för den gick ojämnt och på tomgång hoppade hela bilen!
Jag körde som en galning för att inte behöva stanna i någon korsning eller vid något rödljus.
Efter tandis, gick vi och köpte ett par skor Minime länge velat ha och nu fick som muta.
Sen åkte vi hem och bilen uppförde sig lika märkligt. Jag ringde maken som ringde verkstan.
Väl hemma mötte maken mig i dörren och hade verkstan i telefonen. Dom trodde att vi hade för lite olja i bilen. "kom hit och hämta ett par liter och pröva"..
Jaha.. Maken som ju är tokförkyld fortfarande var inte så sugen på det...Men vi behövde åka innan de stängde.
Och samtidigt ringde Lilleman som gått ifrån skolan och ville att jag skulle möta honom.
Fint!
Så då gjorde jag det, till fots, innan jag åkte för att fixa oljan.
Phjuu..
Så dit gick min träningskväll!

Ibland gnäller jag på maken, eller rätt ofta, att han är lite lat här hemma. Jag gör det mesta och har koll på det mesta.
Men, när han nu legat utslagen en vecka, så märker jag ju att han gör en hel del! :-)
Jag har känt mig ensamstående liksom.
Samtidigt är jag så glad att dom är så stora nu barnen att dom klarar det mesta själv.

Och jag är sååå glad att jag är klar! Just nu stöttar jag en person som inte alls mår bra, men kommer att göra det om sisådär 8 månader! :-)
Få har ju mått så kyvigt som jag när jag väntat barn, så jag förstår verkligen hur det är att må jättedåligt.
Jag lider verkligen med henne, för det är så jobbigt men brukar ju gå över.
Och det är så skönt att vara ur det där värsta, det kände jag när jag sovit dåligt. Man pallar inte det längre
Nåja. Nu tar vi helg!