Vi har ju fortfarande bara en bil, vilket är lite utmanande får man säga. :-) Tur att barnen kom på att de ville gå hem själva innan det blev tvunget kan jag ju säga.
Man kan ju tycka att vi borde klara oss med bara en bil och det gör vi ju också. Grejen är ju bara att när man är van att kunna åka som man vill, blir det lite spännande att varje söndag behöva sätta sig och gå igenom kalendrarna ännu mer detaljerat än vi brukar för att se hur vi ska lösa dagarna.
Jobbet får lösa sig.
Där vill man ju att vi helst ska åka kommunalt, även om det tar mycket längre tid. Så då får det göra det.
Tåg, buss eller till fots.
Lämning funkar oftast också genom att maken fixar det.
Sen blir det lite meck med Lilleman träningar, men hittills har det löst sig det med. Och annat som får man planera till helg osv.
Nåja, i måndags åkte jag på morgonlämning vilket inte var planerat och sen fick jag lämna bilen hemma och gå till jobbet.
Lite onödigt stressigt.
Men, när jag kom till jobbet satt det en lapp på min dörr.
Hur gulligt som helst!
Och toppen att få en måndag morgon!
Farmor hämtar på måndagar och matar även barnen, så då passade jag på att gå direkt till gymmet och köra ett pass.
Det blev 30 minuter intervall på bandet och komplexfemman.
Så skönt!!
Jag behöver ju det här mer än jag själv fattar ibland!
Det har varit en sån period när mycket har snurrat och humöret har varit rätt lågt. Då, efter 25 minuter på bandet så kickar det ju igång i kroppen.
Najs!
Mitt lilla växthus som stod på balkongen har blåst sönder, så nu kör jag inne i vardagsrummet.
Massor med snö, en hel del blåst och slask.
När solen sken igår var det såå vackert!
Jag tar mig ju numer runt med tåg oftast och jösses vad man får motion!
Inte alls dumt! :-)
Senaste månaderna har varit märkligt tunga. Många tankar har farit runt.
Jag har haft ett par riktiga bottennapp.
Det är mycket på gång och ganska stora omorganisationer igen. Kollegor är sjukskrivna och arbetsuppgifter blir halvdant gjorda..
Saker blir akut lösta och det är lite kaotiskt. Uppförsbacke.
Men, idag rann de över åt andra hållet. Jag fick liksom ett uppvaknande som jag behövde!
Där man minst anar det!
Jag var iväg på en nätverksträff, vilket jag gillar. Det är mitt element. :-)
Vi fick även lyssna på en kort föreläsning. Jag ha hört den förr och även jobbat med det som förelästes om.
Det var inget nytt i upplägget, dock - en påminnelse! Där och då slog det mig att jag ju är precis där jag ska vara!
Jag vet ju varför men har glömt bort det! Jag har blivit hemmablind och bortskämd!
Jag har glömt hur det var! Jag har blivit bekväm och helt tappat vad det var jag kämpade för så länge och så hårt, nu när jag har det. - Och uppskattar det inte!
Som en käftsmäll slog det mig. Vad gnäller och deppar jag för? Det är ju bara dumt.
Håll käften och njut!
Så. Hela vägen hem, med tåg, tänkte jag på det och kom på mig själv med att sitta och le.
Jag mötte upp en kollega för att vi skulle vidare till nästa möte. Han kom susade i en pytteliten elbil som vi har som tjänstebil.
Hur söt som helst!
Ok....Men vi åkte... Hade vårt möte som gick jättebra.
Åkte hem igen och när vi kom en bit säger han "du, de lyser en lampa nu"....Ok...?
Hm.. Hoppas att vi kommer ända hem, säger jag.
Efter ett tag säger han "du, nu lyser en röd lampa!"... Sen, kommer vi inte så mycket längre och bilden tvärdör!
Strax innan en liten rondell. Där blir vi stående och bakom oss blir det väldigt snabbt en kö... av bland annat lastbilar.
En tutar lite ilsket, men vad fasen ska vi göra??
Jag kliver ur (samtidigt som jag skrattar så jag nästan kissar på mig, för att det är så dråpligt och så typiskt...) och kollegan ringer jobbet, som konstaterar att han ska ringa bärgare och någon kommer och hämtar oss.
Vi kommer på att vi nog måste putta iväg den lilla bilen så att den inte står så jäkligt i vägen och då stannar en hantverkare som snällt undrar om vi behöver hjälp.
Med hans hjälp kan vi putta bilen så att den åtminstone inte står i vägen.
Vi fnissar ju hejdlöst, för bilen är ju stripad med vår logga! Det går inte att undvika att se vilka vi är.
Piiiinsamt!
Nåja, en av våra vaktmästare kommer susande och hämtade mig. Kollegan blev kvar och väntade på bärgare.
Väl på kontoret letade jag upp chefen och informerade henne om läget. Vi står i postrummet och skrattar så vi inte får luft.
Nåja, jag tänkte hinna jobba lite, men när jag kom in på mitt rum säger kollegan "du, det kan du glömma.. vi har fått in virus!"
Och mycket riktigt.
Vi har fått in ett virus och i stort sett allt på datorerna är big no no. Uppmaningen var att bara "gå hem"
Troligen är det lika illa även i morgon, så chefen uppmanade mig att ta sovmorgon!
Sedärja!
Så det är där jag är. Nu känns det faktiskt jättebra.
Jag har varit där de andra jag träffade var. Där varje dag var en kamp. Man skulle jaga och jaga.
Varje minut var dyrbar.
Alla mål måste uppnås eller så sket det sig. Det gick inte att skjuta upp något, det gick inte att äska mer pengar.
Och det var ju det jag var så in i själen trött på.
Det har ju varit det, som gjort att jag senaste åren kunnat landa och andas.
Göra det jag gör riktigt, riktigt bra, men slippa jagandet. Presterat men inte överpresterat.
Kunnat rekommendera andra och tussa ihop andra, utan att själv behöva något.
Njuta av att vara anställd.
Av att få lön varje månad, även om vi kanske inte uppnått ett satt mål. Njuta av att faktiskt ha ett intressant och utvecklande jobb. Njuta av massor med semesterdagar, som jag dessutom får ta ut!
Jag har massor mer att lära. Jag är inte klar.
I stället för att stånka och stöna över det som inte funkar, ska jag njuta av det som faktiskt funkar -vilket är mycket.
Det finns så många fördelar! Många fler än nackdelarna.
Jag tror att jag varit i lite limboläge mellan att ha landat, att barnen nu är så stora att jag plötsligt fått tid, som jag inte haft på många, många år och att det händer andra saker som hör till livet, men som påverkar mig.
Hur som, jag är på banan igen.
Nu ska jag ner i gymmet och njuta av att jag kan gymma. Mitt knä håller!
Barnen klarar sig själva! Jag är frisk! Och jag har sovmorgon i morgon! :-D
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar