En liten blindtarm

Förra veckan drog jobbet igång på riktigt. Nästan alla kollegor är på plats igen och vips så rinner ju jobben in. 
Jag har en sådan funktion att jag ofta har mest att göra om ett par andra jobbar på bra! ;-) 

På tisdagen hade vi kontorsdag och det var så skoj att träffa alla på plats. Det var verkligen en rivstart, men vi hann ändå uppdatera varandra om sommaren lite. 

Det var rena skolstartskänslan när folk kramades i korridorerna och tjoade och tjimmade. 

Min arbetsgrupp samlade ihop oss för att gå och äta gemensam lunch när maken ringde. 

Minime hade jätteont i magen och kräktes. What? 

Hon var vaken med mig på morgonen innan jag åkte och åt frukost, pigg och glad. Lite pirrig inför skolstarten dagen efter, men inte sjuk.

Ok. Mår hon illa? Nej. Hon fick för drygt en timme tidigare plötsligt ont i magen, från naveln och ner på höger sida och ut i ryggen. 

Lite feber, men inget alarmerande, men blek. Maken tyckte att det kändes väldigt likt blindtarmsinflammation. 

Vi har haft sådana funderingar tidigare då hon haft on nästan på samma ställe, men då hade det inte varit någon fara utan annat. 

Jag åkte hem och pratade med henne och kände att nej det här är något annat. Hon kunde inte stå, inte sitta, inte ligga utan stod och vaggade som när man har förlossningsvärkar. 

Och då tänkte jag "jaha, ska vi sitta på akuten med någon som mår så här kass?" Jag testar och ringer ambulans. 

Och efter en stund kom dom och kikade på henne. 

De tog alla värden, klämde, ände och funderade och sen säger killen "tja, det här är nog ingen tvekan, hon ska till Astrid Lindgren så snart som möjligt, för det är nog blindtarmen". 

Tjahopp. 

Det var inte så akut att dom behövde göra mer, så vi packade ihop lite grejer och åkte in. Som tur var så var ju Lilleman fortfarande ledig så han fick vara hundvakt. 

Det var rätt lite folk på akuten som tur var, men tog ju tid ändå. Man undrar alltid vad i hela friden dom gör just vid första intaget. 

Det var en 9-10 personer i receptionen, men alla satt i en hög och tog in en person i taget. Efter en stund kom två ut och tog första värdena och informationen från de som satt och väntade. 

Sen tog det ytterligare en timme!

Minime hade inte mer ont än tidigare, men heller inte mindre. 

När vi väl kom in hade man bytt skift och en äldre dam tog hand om Minime. Efter lite frågor och koller så satte hon emlasalva på både händer och i armveck och hon fick ett armband med personuppgifter. 

Vi förstod att vi inte skulle bli hemskickade i alla fall. 

Efter en stund ropade läkaren in oss och efter att vi pratat lite blev maken och jag utskickade ur rummet och hon undersökte minime från topp till tå. 

(Det är så bra att läkaren ber att få träffa patienten själv! Det kan ju ha varit så att Minime behövt hjälp från någon form av övergrepp eller varit gravid tex. )

Läkaren gissade också att det endera var blindtarmen eller möjligen en cysta på en äggledare. Hur som krävdes ultraljud och blodprov och remiss skickades. 

Maken åkte hem och vi blev kvar. Efter ytterligare ett par timmar fick vi vagga iväg ett par våningar upp för ultraljud. 

Och det tog ju inte lång stund innan läkaren kunde visa oss vart den låg och att den var mycket större än den skulle vara. 

Väl nere på rummet igen kopplades hon upp mot dropp och fick Alvedon. 

Hon var blek vid det här laget och jättehungrig. Hon hade ju ätit frukost vid 07, som hon sen kräkts upp och sen inget mer och nu var klockan 18. 

Det dröjde inte länge efter att droppet var satt innan hon fick tillbaks färg på kinderna. 

Efter ytterligare en stund kom läkaren tillbaks och sa att det var som vi misstänkte och det krävdes operation för att ta bort den. 
Men, eftersom hon är 14 så måste vi byta till SÖS där alla barn över 10 opereras. *suck*

Bara att ringa maken att komma och skjutsa oss, då var klockan 19 och vid 19:30 klev vi in på avdelningen där och blev så bra emottagen. 

Jag fick kaffe och en macka som ju var gudomligt gott efter så många timmar! Jag hade ju inte hunnit äta lunch.

Minime fick duscha och klä sig i regionens snygga underkläder och nattskjorta och sen bäddades hon ner och vi kunde bara vänta. 

Hon fick nytt dropp och alvedon på dropp. 

Jag bäddade ut min säng och se låg vi där och väntade. Vi sov lite i omgångar, men det kom ju in personal hela tiden som kikade på henne och tog prover. 

Kirurgen kom in vid 02 och klämde på henne och berättade om hur operationen skulle gå till. 

Klockan 04 kom dom in och väckte oss och sa att nu var det dags. 

Jag fick klä på mig lite härliga kläder och sen rullades hon iväg till operation där vi träffade jättemysiga sköterskor som förberedde henne. 
Precis när allt skulle påbörjas och hon hade fått en skvätt lugnande, så ringde narkosläkarens telefon och han fick springa ner till förlossningen. 
Sköterskan funderade en stund men insåg sen att dom var en personal för kort, så Minime rullades in på uppvaket som låg precis bredvid och så väntade vi i 1,5 timme till. 

Men klockan 6 rullades hon in igen och jag gick tillbaks till vårt rum och tvärslocknade. 

1,5 timme senare ringde personalen mig och sa att hon låg på uppvaket igen och allt har gått bra. 

Det hade varit en inflammation, men inte så svår att dom behövt koppla på antibiotika som man gör om inflammationen är stor och om den riskerar att spricka eller har spruckit. 

Om det behövs så blir man kvar ett par dygn extra för att det måste vara med dropp fösta dygnen. 

Nu behövdes inte det, så nu skulle hon bara vakna, kunna gå på toa, äta lite och kunna röra på sig, sen fick vi åka hem!

Så, klockan 15 kom maken och hämtade oss. Så skönt!

Då hade hon sovit nästan hela förmiddagen och kräkts ett par gånger, dessvärre även upp den lilla lunchen hon fått ner. 

Men när hon kräkts andra gången, då kände hon själv hur det släppte och kunde tom gå ner till bilen själv.
Vi hade bokat en rullstol för att jag tyckte att hon var så otroligt svag, men hon repade sig fort sen. 

Vi gick ut till parken nedanför vårt rum under tiden vi väntade på maken och det var jätteskönt. Hon ville inte det först, men kände sen när vi satt där att det var jätteskönt! 

Väl hemma bäddade vi ner henne på soffan i tv rummet och sen har det gått fort. 

Efter ett par dagar har hon kunnat trappa ner på värktabletterna och går riktigt bra. På lördagen kunde hon tom dra på sig ett par jeans. 

Mest ont har hon i naveln där man gick in med kameran och sen av att hon varit svullen av gasen man blåser in för att få lite plats. 

Men - på måndagen gick till skolan och har då bara missat tre dagar vilket ju är kanon.  Så vi är jätteglada över att vi fick så snabb hjälp, det gjorde ju att hela processen gick snabbt.

Det har ju tom varit rejält varmt flera dagar nu också, men man känner verkligen att det är på sluttampen nu.