Operation och semester.

Nu är hon inte kaxig vår lilla pälsboll. 

Det är verkligen skit med hennes knä, det ställer till det lite lätt rent logistiskt och praktiskt, men samtidigt har vi haft tur på flera sätt. 

Först att det är hon och inte Bella. Hon hade inte fixat alla besök och kläm och känn lika bra. 

Och inte heller att behöva hålla sig lugn. 

Hon älskar sina långa promenader där hon får springa som en dåre. 

Jag har haft henne "lös" rätt mycket nu på promenaderna och hon är så duktig och älskar att springa lång lovar runt mig. Nu behöver jag inte ens ropa på henne utan hon har koll på mig och kommer springande om jag byter håll. 

Utan störningar ska tilläggas! Vi är inte där än, där hon struntar i alla andra. 

Det ska vi få hjälp med snart. :-)

Nåja, vi åkte ju och tog nya bilder på det pyttelilla knät i fredags. Jag trodde att hon skulle känna igen sig när vi kom till sjukhuset, men det tyckte hon bara var kul.

Många som hälsar på henne och hon tittar nyfiket på alla andra hundar som kommer och går. 

Nu fick vi träffa veterinären som ska operera och den vi träffade senast kom också och hälsade och frågade hur hon mår. 

Tydligen så är den metoden som dom ska använda inte ny, men ny på det här sjukhuset, så vi har haft tur att den veterinären som ska operera just börjat här. 

Annars hade man gjort den andra, som lättare "misslyckas" och behöver göras om. 

Nåja, hon fick en spruta och skulle sova, jo tjena. Hon vill inte det! 
Precis som förra gången kämpade hon emot länge, länge! :-) Men dom fick sina bilder och vi fick operationstid söndag morgon. 

Man märker att hon blir "bakis" efteråt och hon är inte alls sig själv. 

Hon visar med tydlighet att hon inte mår helt hundra.. 

När jag berättade för maken om när och hur operationen går till och att hon ska hämtas på måndag säger han "oj, ska hon bli kvar? Hur ska det gå? Utan dig ett dygn?".

Ja just det! Då slog det mig... Hon ska lämnas där och ligga i en liten bur och vänta på operation och sen är jag inte där när hon vaknar! DET nyper ju i hjärtat! :-D 

Hon behöver få så pass mycket smärtlindring första dygnet att hon behöver vara kvar. 

Det kommer att vara ett pipande utan dess like tippar jag på... 

Sen blir det intressant! Hon ska vara helt lugn i ungefär 6 veckor! 
Inget spring, inga långa promenader, inga hopp upp, inga hopp ner, inget bus. Bara korta kissrundor på tomten 5 minuter ca. 
Sen efter ett par veckor lite längre på 10 minuter och rehabilitering. 

Men absolut inget spring och bus på minst 6 veckor! Det är "rivstarterna" som är problemen, så därav koppel på hela tiden typ. 

Och det blir inte lätt!! 

När vi är hemma kan vi ha koll så att dom inte jagar varandra, vilket dom ju tycker är jättekul! 

Men, när vi inte är hemma, då måste vi skilja dem åt. Både så att dom inte busar men också så att Bella inte hoppar på Heidi som hon brukar göra när dom busar. Hon liksom puffar omkull henne och så skojbits dom. Det går inte nu. 

Som tur är har vi ju flera alternativ för att skilja dem åt. 

När vi jobbar brukar vi ha dem på övervåningen, där kan vi stänga grind ner vid trappan eller utanför vårt sovrum, så att man ändå kan gå upp och ner. 

Så, nu kommer vi att behöva stänga in Bella där, så att hon kan sova i sängen som hon brukar, sen måste Heidi stängas in någon annan stans. 

Troligen i min klädkammare, eller vid läshörnan vi har på övervåningen. Som tur är så kan hon inte hoppa upp i sängar eller soffor, som Bella gör. 

När vi kom hem igår la jag henne i Minimes säng och ställde gallret i vägen. Bella fattar ju inget och undrar vad sjutton vi pysslar med. 

Här kommer hon hem och luktar märkligt och hon fick inte busa med henne. 

Så, lite väl meckigt blir det. 

Men, samtidigt är det ju toppen att hon opereras nu, när det är sportlov! Jag har tagit semester de första dagarna då hon troligen mår sämst. 

Sen är Minime hemma och kan plutta med henne. Sen får vi se hur hon mår efter det. Är hon så pass ynklig så att jag inte vågar lämna henne hemma själv så får hon bo hos svärmor ett tag. 

Utmaningen är ju att sära på dem, vilket dom inte är vana vid.

Sen blir det en utmaning att hon inte får följa med på promenader på länge! 

Men allt går. 

Vi har som sagt haft lite tur i det här. För - när jag pratade med försäkringsbolaget (som för övrig varit guld hela vägen!) så sa hon "just det, din försäkring förnyas nu i början av mars och det är ju bra!" :-D
Man har ju ett visst belopp som dom ersätter till (sen har man en fast och en rörlig självrisk) och en gång per år förnyas det beloppet. 
Så, nu opereras hon för årets belopp och om ett par veckor förnyas avtalet och vi har ett nytt belopp igen. OM det skulle behöva göras något mer eller om andra knät går. 

Jag hoppas ju att när vi börjar rehabilitera henne, så stärker vi det andra knät på en gång. 

Det roligaste med det hela, det är att ha träffat på alla andra hundägare när man sitter och väntar. Det finns så många olika hundar och hundägare! :-)

Sen är en annan bra sak att Bella får mer av min tid när vi går på egna promenader. Det har jag planerat tidigare också men det har inte blivit av i den här utsträckningen. 
Jag hade ju inte hunnit träna henne så mycket som jag hade önskat innan vi köpte Heidi. Hon kom ett år för tidigt egentligen. (Helt enkelt för att vi fick veta att valparna fanns..)

Så en hel del av Bellas "olater" är pga att jag inte hann grunda innan Heidi kom. Men nu kör vi stenhårt och hon gör framsteg. 

Hon får springa "lös" massor nu och är så duktig på det. 

När vi var ute på lördagen, då mötte vi först grannen med deras hund, som hon alltid, alltid skäller på. 

Men nu kände vi båda att "nej nu måste dom få mötas på riktigt". Och det visade sig att han bara var 10 månader! Vi har hela tiden trott att han var vuxen, men liten. :-)

Nu plötsligt var han lite större än henne och skällde först, men när hon började springa i cirklar och skälla (hon gör inte utfall utan det är en blandning av "jag är skiträdd, men ska vi leka?" ) då satt han sig förvånat på rumpan och bara tittade på henne! :-)

Sen hann vi inte långt innan vi träffade på hundar vi kände igen, men med fel förare. 

Vi brukar träffa på en tjej som har minst fyra hundar med sig, ofta fler och dom är så jäkla väluppfostrade att man blir grön av avund. 
En av dem, en stor labrador går alltid lös, men lämnar inte hennes sida någonsin. 

Nu var hon bortrest med en hund och maken var ute med fyra. Han ropade på ganska långt håll när vi skulle mötas, att han inte brukar gå med alla samtidigt, så vi fick ursäkta om det blev bökigt. 

Det blev det inte! Tre stod och tittade på hoppande, skällande Bella och labben kom lunkande och ställde sig så att hon fick nosa lite. 
Bella är fullständigt livrädd för stora hundar, efter dåliga upplevelser. Nu pep hon lite först, men sen blev hon nyfiken och luktade runt.

Labben ignorerade henne och var mer nyfiken på min midjeväska som var full av godis! :-)

Det är en sån hund Bella borde umgås mycket med, som skulle ta ner hennes energi. 

Hon blir långsamt, men säkert en mindre rädd hund. :-)
Nästa helg ska vi träffa en tjej som är hundinstruktör och som pluggar till hundpsykolog. Hon ska se om hon får henne att sluta skälla på tomten och främst på rådjur! 

Lycka till säger jag! :-)