Prepper och BOP

Nu har barnen sportlov. 

Tiden från jullov till sportlov gick rekord fort av förklarliga skäl. 

Det märks nu att solen börjar värma även om det är otroligt halt. Den skog vi går i vardagsvis är så hal att det är löjligt. 

Nu njuter jag för fulla muggar av solen på näsan och ekorrarna som hoppade runt så att hundarna var helt galna när jag går på min morgonpromenad.

Det är som livet. Filtret mot allt skit som pågår. 

Just nu blandas ju glädjen över vårt nya äventyr med nytt hus, med sorgen över världsläget. 
Det känns så jäkla onödigt. (Det tycker ju inte den som startade hela grejen, där är det väl fullt logiskt antar jag) 

Det går inte att komma ifrån att det är en klump i magen över hela läget. Alla stackars människor som fram till för en vecka sedan levde sina liv i godan ro och som nu får fly hals över huvud. 

Det är så tragiskt.

Sen ligger ju hotet om att fler länder ska involveras som en våt filt över alla tror jag. Även om jag inte tror att det blir krig här just nu, så finns det ju i bakhuvudet.

Det är ju också så att många med mig säker känner att det här var inte vad vi behövde nu när vi äntligen ska gå vidare efter flera års "paus" med pandemi. 
Man orkar inte det här också. Hur ska det då kännas där kriget verkligen är, när vi känner så här?

Under pandemin kände jag ändå att jag hade lite koll och kontroll även om det säkert var lite naivt. Ett virus kan man ju inte kontrollera. 

Men - det jag och vi gjorde spelade ändå roll. Vi undvek stora folksamlingar, reste inte, hade munskydd, tvättade händerna osv osv. Man kunde ändå göra mycket för att inte bli sjuk eller sprida viruset vidare. 
Det tog ändå två år innan vi blev sjuka. (Sen vet jag ju människor som levt precis som vanligt och inte heller blev sjuka under hela tiden...så, tja..)

Men nu, nu spelar det ingen roll vad jag som enskild människa eller vi som familj gör. Vi kan inte avsluta den här dårskapen, vilket föder en enormt frustrerande känsla. 

Så samtidigt som jag följer läget och även ser om det är något mer vi kan göra, än att skicka pengar, så försöker jag att skärma av mig och fokusera på annat, men det är svårt.

Jag eller rättare sagt, vi, är "preppers". Det vill säga, vi är förberedda på det mesta och har alltid varit. 
Att det finns vattendunkar, ljus och extra mat hemma är inte konstigt. 
Att vi på landet är ännu mer förberedda är heller inget konstigt. Där är man överlag mer förberedd just för att strömmen går då och då och det är långt till butiker osv. Vi har egen brunn och egen sanitetslösning och vi kan generera egen ström. Dock behöver vi diesel. Men, vi är en grupp familjer som hjälps åt med det mesta och garanterat skulle göra även då, så finns det ett dieselverk så gagnar det ju alla. 

Jag har gått en kort krisutbildning före ett par år sedan och går nu en fördjupad sådan via jobbet och jag var en av dem som inte alls tyckte att det var något konstigt att MSB delade ut foldern "om krisen eller kriget kommer" Men det hade folk kul åt! För vad skulle hända här?

Det har raljerats lite här och där över att jag har flera plastlådor med torra varor i ett förråd på landet, men nu är det ingen som höjer ögonbrynen över det, sen en vecka tillbaks.

Det är tom så att folk som kommit på att man behöver vattendunkar insåg att alla var slutsålda i veckan. 

Så den paniken har vi inte. 

Däremot så kom vi på att vi inte pratat igenom riktigt alla senarior. Som skyddsrum tex. Det har ju alla googlat på senaste veckan. 
Vi har flera i närheten när vi är i radhuset, men dit tänker inte vi ta oss om det händer något. Aldrig faktiskt. Det skyddet lämnar vi till de som inte kan ta sig någon annanstans.

Just där vi bor (än så länge) så finns det bara ett par skyddsrum i området, de flesta i källare av höghus osv och det är ju logiskt.
Våra radhus ligger delvis under mark, halva bottenvåningen, dvs halva garaget och tvättstugan är under mark och det enda fönster som finns är ett smalt i ytterdörren. 

Så, där kan vi uppehålla oss är tanken, i stället för att trängas med massa andra hysteriska personer. (vilket man ju även kommer att vara själv) 

Jag har inte lust att sitta i ett litet rum med ett 50 tal andra och dela på en kisshink. Där har vi ingen som helst kontroll. Och -lämna hundarna hemma själva - skulle inte tro det. 
Ett par dygn klarar man sig garanterat om det inte är kärnvapen och då är det lite kört vart man än sitter. 

I nya huset har vi ingen källare, men även då är det bättre att stanna och uppehålla sig i det rum som har minst fönster på bottenvåningen. 

Men, vi har ju BOP också(Bud out place) vilket är landet. Dit piper vi om vi bara hinner och där klarar vi oss rätt länge. 
Även på vintern. Det man behöver mest är ju värme och vatten. 
Jag är med i flera preppersgrupper och där är nästan alla rörande överens om att det är bättre att fly ut i skogen än att sätta sig i ett skyddsrum. 

Men, var och en gör som man själv tycker känns bäst. Huvudsaken är att man är lite förberedd och åtminstone har tänkt tanken att något faktiskt kan hända. 

Vi är så naiva mellan varven. Alla är inte snälla.

Nåja. Vi försöker också leva livet som vanligt. 

Nu är det ett år sedan vi hämtade vår donna Bella! Det känns ju som att hon varit här längre. :-)

Hon är så vacker och har utvecklats massor. 

Sen har vi en hel del att träna på framåt. Hon är inte alls speciellt förtjust i andra hundar och det behöver hon ju inte vara heller. Men hon skulle kunna nonchalera dem tänker jag. :-) 

Det tycker inte hon!

Men hon är helt fantastisk på så många sätt och verkligen en donna. Jag är så glad att det var just hon som vi hittade när vi bestämde oss för att köpa hund. Hon var ju nästan 5 månader och ägaren kom på att hon nog inte trivdes i en liten lägenhet i stan. Och nu när vi känner henne väl, så vet vi att hon hade lidit väldigt av att sitta där. Hon som älskar att vara ute, springa, gå långa promenader och jaga ekorrar. 

Sen är hon en "enmanshund" och hade garanterat njutit av att ha en person "bara", men hon njuter ju av att ha flera som gullar med henne konstant. 
Och det är ju precis som när man får barn, man mins inte livet innan hund. :-)

Och dom här två kommer att bli parhästar. Dom busar och lekar mycket nu, men ryker också ihop då och då. Men den lilla ska ju fostras! 

Det hade varit lättar med bara en hund men jag är ändå glad att vi köpte lilla Heidi. Dom har varandra och det känns lättare att lämna dem ensamma ett par timmar. 

Barnen har som sagt lov, men jag jobbar. Som tur är på distans nästan hela veckan, så jag tog hundar och ungar och åkte ut för att få en långhelg igen. 
Och det är ju ljuvligt nu!

Solen skiner och man får den där vårkänslan i kroppen. Men det är kallt!

Men det är ju som det ska.

Man ska sitta inne och tänka "gud så varmt och fint ute" och sen när man kommer ut får man snällt gå in och sätta på sig vantar och mössa! :-)