Vårdagjämning.

Det börjar sakta men säkert gå upp för mig att vi snart ska flytta! Äntligen!

Som jag längtar och som jag har längtat. 

Och det är nu dags att börja fundera på vad vi börjar med först och i vilken ordning saker ska göras. 

Plus att det ju ska packas en massa och bokas flyttfirma osv. 

Men, fram till 1 april har jag sjukt mycket jobb, så jag gör inga stora insatser innan dess, utan det är mest tankeverksamheten som går på högvarv! :-)

Vi åkte inte till landet den här helgen och då passade maken och jag på att åka på en inspirationsrunda. 

Man kan konstatera att det nu är "efter Covid" överallt. Jäklar så mycket folk och trafik!

Galet!

Vi känner ändå, att med 3 vaccinsprutor och genomgången infektion borde vi vara rätt safe. Men när jag såg att min kusin i Finland la upp en bild när dom var på teater och alla hade munskydd, så tänker jag ju hur det står till med oss, egentligen..  :-)

Nåja, vi for runt och kikade och hittade både färgen och känslan vilket är helt fantastiskt. 
Vi har funderat på varsin kammare och se hittade vi ändå rätt nu. 
Tidigare hus vi renoverat har vi kört väldigt säkra kort. Framförallt radhuset som vi innerst inne vetat att vi inte ska bo i hela livet.

Det ska säljas och när man då renoverar kör man vitt, vitt och mera vitt! :-)

Den som köper ska inte behöva tänka "oj, den här fruktansvärda tapeten måste vi måla över". 

Men nu vill vi ha mer färg och vi har hittat grundfärgerna. 

Milt grönt, grått, svart och ett par nyanser av rött blir grunden. 

Maken hade en grön färg i sitt huvud som vi försökt hitta och när vi gick på Ikea och kom till kökssektionen spanade jag runt lite och pekade sedan på en burk med grönt lock. Kan det vara den här? 

Yes! 

Så det locket kommer att bo i min handväska nu ganska länge. :-)

Vi hittade också kaffekopparna med grön färg, som också bli referens och den grå duken vi redan har. 

Ett par ställen kräver tapet och vi kikade på en specifik tapet och hittade även den! 

På bild är den lite blek, i verkligheten har den skarpare konturer och även färgen "poppar". Den är magiskt vacker. 

Vi hittade flera tapeter som vi kan tänk oss, så det blir nog flera vändor vad det lider. 
Många snygga tapeter är svindyra, men vi behöver inte så många rullar på varje ställe då det igen är ett hus med rätt många dörrar och fönster. 

Och jag är mer inne på att ha en fondvägg än ett helt tapetserat rum. Men, den här gången ska vi våga ta ut svängarna lite. 

Vad är det värsta som kan hända? Att man får måla över den? :-)

Vi ska grundmåla hela nedervåningen i ljust grått som vi ska utgå ifrån. Sen får vi känna in var vi vill ha lite mer färg.

Köket blir grått denna gång. Färgen är inte rätt på den här bilden heller, den är mer antracitgrå än här. 
Luckorna finns i tre grå nyanser och det här är mellan nyansen. Den ljusare är för mesig och den mörkar för nära svart. 

Möjligen kan det bli mörkare i tvättstugan, jag får se. 

Badrummet uppe ska också gå i grått med röda accentfärger och badrummet på nedervåningen ska nog gå i svart och vitt. 

Sen får vi se i det övriga rummen, men jag har med mig de mjuka härliga tonerna som är i den bukett jag fick när jag fyllde år från min favoritbutik. 

Det här huset är så pass knasigt, att man kan göra nästan hur som och det funkar ändå. Hade vi köpet ett av de andra vi kikade på, då hade det varit nödvändigt med ett riktigt lant kök tex. 

Men ett nittiotalshus kan se ut nästan hur som helst. :-)

Det känns skönt att vi hittat den röda linjen i huset nu, det blir enklare när  man kikar på blocket och går på loppisar osv. Även vilka möbler som ska följa med och vad som ska säljas. 

Allt kan ju inte bytas på en gång utan det får bli en ut och infasning. 

Men det är så härligt att kunna börja tänka på at vi ska bo där snart! 

Jag har packat en del här hemma också, men mycket går ju inte att packa så långt i förväg utan det måste bli i juli. 

Det kommer inte att bli något problem att skrapa ihop sina 10 tusen steg direkt!

Nu kommer ju "allt" igång igen och i fredags hade jag en sån dag som jag brukade ha innan Covid.

Jag började dagen med att gå upp 05 och se till att Lilleman kom upp och hade med sig allt till skidresan han åkte på. 
Sen skjutsade jag honom till bussen, hem, fixa lite hår och smink, åka och besikta bilen, hem svara på lite mail, åka till blomsterbutiken och hämta en bukett. Till kontoret för att lämna den och dubbelkolla tårtbeställning och lite annat. 
Hem och lämna bil, knata iväg till en restaurang för en jobblunch. Sen hasta iväg till kontoret igen, fixa kaffe och annat tillsammans med två kollegor och ha avtackning för en annan kollega. 

Sen från det till en AW och så småningom hem.

Då hade jag varit på benen från 05 till 17 och sen tog jag en kvällsrunda med vovsarna. 

Veckorna som kommer bli likadana, jag åker fram och åter som en pingpongboll! :-) 

Tur att maken jobbar hemma mestadels fortfarande, men nu har vi även börjat lämna hundarna lite mer på riktigt. 

I veckan var dom själva i 2,5 timme mitt på dagen och det gick jättebra. 
Jag stod utanför och lyssnade en stund innan jag öppnade dörren (är dom i vardagsrummet så hör dom ofta att jag kommer redan ett par meter innan jag står på trappan!) och det var alldeles tyst. 
Sen smygöppnade jag dörren och stod en stund i hallen innan jag ropade på dem och då kom dom farande som två pälsraketer. 

Men, dom satt inte och skällde innan, vilket är skönt. 

Och jag hittade inga kissfläckar, bajskorvar eller söndertuggade kuddar. Dock har dom börjat gnaga på en matta!

Men det gör dom även när vi är hemma. 

Det som är bra när jag varit på kontoret åtminstone en sväng nästan varje dag, är att lillfjanten nu inte är så himla mammig som hon brukar vara. 
Hon har ju pipit och låtit som att hon ska dö om hon inte ser mig. 

Nu kan hon krypa upp hos vem som och vara nöjd. Häromdagen kröp hon upp hos lilleman som blev jätteförvånad. 
Och när vi var borta igår då gick hon upp och la sig när Minimi var på mellanvåningen. Så har hon aldrig gjort tidigare utan är jag borta så hänger hon bokstavligen Minime i hälarna. 

Så hon börjar vänja sig. 

Hon är också härlig att ha med sig överallt. Hon var med mig och besiktade bilen och hon fick åka med mig och Minime till plantagen och det går jättebra. 
Hon är ju så liten så Minime hade henne på armen på plantagen och folk reagerade inte ens. Och går någon så är det mer ett "åhhh, så sööööt" :-)

Hon blir inte stressad och hon skäller inte. 

Bella är mycket mer nervös och stissig, så har jag henne med mig då är det för att jobba med henne. 
Man måste ha koll på henne och göra henne lugn. 

Jag hade henne med mig i centrum för ett tag sen och det gick över förväntan, men man får jobba hela tiden med att hon ska hålla sig lugn. 
Mest för hennes skull så tar jag inte med henne där jag vet att hon går upp i spinn om jag vet att jag inte kan ge henne all uppmärksamhet. 
Men hon måste ju även öva på det och ofta så taggar hon ner efter en stund. 

Nu skäller hon inte på andra hundar längre om hon bara ser dem i tid. Blir hon överraskad så skäller hon. 

Härom morgonen såg hon en stor och fin ekorre i skogen när vi var ute och gick som hon gick igång på. 

Sen får man jobba på både andra hundar och bilar en stund, för det sitter som kvar i skallen en stund. 
Hon går upp i varv vilket behöver brytas.
Heidi går sällan upp varv så ute, men väl hemma kan hon få ryck där hon stressat slickar och slickar och slickar och sen "juckar". Mest är det när hon blir så till sig av lycka. Och det får man bryta. 

Men dom är verkligen jing och jang, så olika. :-)

Vilket är rätt bra. Maken föredrar att ha Bella med sig och jag tar Heidi. Jag har heller inga problem med att ha båda hundarna, det tycker han är lite knepigare. 

Men det är lika skönt att vara ur valp tiden med hundra som det är att vara ur småbarnsåren! :-)

På plantagen blev det inköp av lite olika fröer som nu är sådda!

Det blev tomat, solros, luktärt och krasse. 

Nu får dom stå i vardagsrummet där det är massa sol, sen ska dom skolas om och bo i köket och sen blir det växthuset. 

Och idag är det vårdagjämning! Välkommen vår!

Fantastiskt vårljus!

Nu är våren verkligen på ingång. 

Det är ljust tidigt vilket jag som är en morgonmänniska älskar. 

Jag gick med hundarna strax efter sju på lördagen och soluppgången var magisk. 

Det var fortfarande kallt så fälten glittrade som diamanter. 

Så vackert att det nyper i hjärtat. 

Just nu tror jag att det känns ännu mer i hjärtat att vara på landet där det är så lungt, tyst och vackert, när man vet att det är fullt kaos bara 2 flygtimmar bort. 

Det här kriget har krupit under skinnet på mig.

Jag är och har alltid varit tacksam över det liv jag lever men nu är det ännu mer så att jag tänker på det ofta.

Nästa vecka fyller jag år så jag hade alla barn på lunch.

Det är så härligt nu när vi kan samlas alla igen. 

Vi har så roligt och driver hejdlöst med varandra. Det är hårt men hjärtligt. 

Lilla damen växer så det knakar och är nu plötsligt ganska stor. 

Minime svängde ihop en snygg och god tårta som vi intog utomhus i solen.

Det var jätteskönt och varmt och när man satt i solen känns det att den "tar". Man blir nästan snurrig.                     

Solnedgången gick inte av för hackor!! 

Hjärtnypande även på kvällen. 

Barnbarnet hade gjort ett armband till mig! 

Så fint!

Hundarna skötte sig riktigt bra.

Dom blir ju så ivriga och hoppiga så dom fick sitta bakom galler i vardagsrummet tills alla kommit in och klätt av sig.

Sen fick dom hälsa och sen gå tillbaks. 

Bella la sig i soffan utan bekymmer medans Heidi pep som att hon skulle gå sönder av att inte få vara med.

Men även det är ju ensamträning att sitta i rummet bredvid och inte få vara mitt upp i allt.

Dom fick vara med efter en stund och då var dom lugna. Men båda vill ju pussa på barnen vilket inte direkt uppskattas. 🙂

Jag vill inte att barnbarnen blir rädda.

Heidi blev helt förälskad i minstingen och ville slicka på händerna och bita henne i tårna! ( hon brukar dra strumporna av Minime) 

Man får vara försiktig när dom inte träffar småbarn varje dag.

När vi gick en promenad så taggade dom snabbt ner sig och skötte sig fint.

Jag hade dem i hagen ganska länge när vi fikade vilket funkade ok, men sen fick dom vara på lina och även gick det bra.

Bella kan ju bli "jagig" och jag vill inte att hon ska springa efter 3 åringen och det gjorde hon inte. 

Men dom blev ju helt slut på kvällen. 

Det var så härligt att ha alla här och nu längtar jag tills vi flyttar till nya huset! 

Där kommer vi verkligen att få plats och  barnen kommer att ha sin egen lekhörna. 

Det blir magiskt! 

Jag ser fram emot det stora köket och det långa matsalsbordet, vart vi nu ska hitta det..

Nu är det dags att börja förså lite blommor också. 

Stora dottern och jag delar på lite försådd och det blir till att så inne och sen växthuset. 

Det blir oxå spännande att se vad som finns i nya trädgården.

Veckorna som kommer nu har jag fullt upp på alla fronter, så vips kommer det att vara påsk.

Våren är här!

Vi kan verkligen inte gnälla på vädret sista tiden! Sol, sol och sol. Klarblå himmel och stjärnklar himmel. Ljuvligt på alla sätt.

Man får vara lite försiktig så att man inte bränner sig på näsan. 

Fördelen med hundarna är verkligen att man kommer sig ut. Tidigare led jag ännu mer av att vara i radhuset när det är sol ute, för jag kom mig liksom inte ut. 

Visst gick vi promenader men det kändes mer som att man behöver gå till något då. Fika eller titta på nåt.
Nu ska hundarna ut och att se deras glädje räcker. :-) För dom är jätteglada över att få gå på nya ställen och dofta runt. 

Idag sprang dom på isen och luktade efter ankorna som brukar vara där. (Skulle dom varit där hade dom inte fått jaga dem)

Jag och barnen tog en sväng till landet torsdag till lördag vilket gör att jag är helt vill i huvudet nu.
När vi kom tillbaks till stan igår tyckte jag ju att det var söndag, så idag känns det som att jag smiter från jobbet! :-)

Vi har tagit ner lite träd med jämna mellanrum som mått dåligt av stormarna som varit och även av barkborrana, så vi har mängde av ved som ska klyvas.

Lilleman klöv en hel del nu och när solen ligger på är det jättemysigt. 

Svärsonen gör så fina vedtorn när hsn klyver..

Så nu vill jag också lära mig.

Det gick väl lite sisådär, men för att vara första gången är jag nöjd.

Jag måste ha större klabbar underst och sen klyva det andra mindre.

Nu var allt fruset så dom var dessutom hala som sjutton och gled av om det lutade.

Men kul! 

Det blir så städat om veden är snyggt staplat.

Det var otroligt vacker solnedgång när isen ligger blank.

Nätterna är fortfarande kalla så det blir en del elda vilket bara är mysigt. Hundarna lägger sig härna på mina filtar.

Bella har en favoritfotölj dom hon bokstavligen vräker folk från. 🙂

Förrahelgen var dom otroligt skälliga. Det gick nästa inte att ha dem ute. 

Men nu gick det betydligt bättre. Det är en vanesak samtidigt som vi måste vara otroligt konsekventa.

Det är lätt att glömma bort att dom fortfarande är valpar.

Skällandet måste dock bort för båda älskar att ligga ute och spana.

I radhuset gillar dom.stt sitta på balkongen och titta. 

Nu sköller dom bara om det går förbi hundar och även det har lugnat sig.

Första dagarna det var sol sköllde dom på allt. Joggare, bilar, cyklar, barn ja allt. 

Men efter ett par dagar känns det som att dom inte orkar..🙂

Eller om det är mitt "nej" tjat.

Jag försöker också förekomma dem och berömma/ge godis när dom följer en cykel med blicken utan att skälla.

På promenaden går det nu jättebra.

I flera veckor har vi tvingat dem att sitta ner vid hundmöten och sakta har skällandet upphört.

Idag klarade båda att gå förbi med lite avstånd utan skall.

Det är framgång! 

Det är ju fantastiskt skönt att våren nu är här!

Prepper och BOP

Nu har barnen sportlov. 

Tiden från jullov till sportlov gick rekord fort av förklarliga skäl. 

Det märks nu att solen börjar värma även om det är otroligt halt. Den skog vi går i vardagsvis är så hal att det är löjligt. 

Nu njuter jag för fulla muggar av solen på näsan och ekorrarna som hoppade runt så att hundarna var helt galna när jag går på min morgonpromenad.

Det är som livet. Filtret mot allt skit som pågår. 

Just nu blandas ju glädjen över vårt nya äventyr med nytt hus, med sorgen över världsläget. 
Det känns så jäkla onödigt. (Det tycker ju inte den som startade hela grejen, där är det väl fullt logiskt antar jag) 

Det går inte att komma ifrån att det är en klump i magen över hela läget. Alla stackars människor som fram till för en vecka sedan levde sina liv i godan ro och som nu får fly hals över huvud. 

Det är så tragiskt.

Sen ligger ju hotet om att fler länder ska involveras som en våt filt över alla tror jag. Även om jag inte tror att det blir krig här just nu, så finns det ju i bakhuvudet.

Det är ju också så att många med mig säker känner att det här var inte vad vi behövde nu när vi äntligen ska gå vidare efter flera års "paus" med pandemi. 
Man orkar inte det här också. Hur ska det då kännas där kriget verkligen är, när vi känner så här?

Under pandemin kände jag ändå att jag hade lite koll och kontroll även om det säkert var lite naivt. Ett virus kan man ju inte kontrollera. 

Men - det jag och vi gjorde spelade ändå roll. Vi undvek stora folksamlingar, reste inte, hade munskydd, tvättade händerna osv osv. Man kunde ändå göra mycket för att inte bli sjuk eller sprida viruset vidare. 
Det tog ändå två år innan vi blev sjuka. (Sen vet jag ju människor som levt precis som vanligt och inte heller blev sjuka under hela tiden...så, tja..)

Men nu, nu spelar det ingen roll vad jag som enskild människa eller vi som familj gör. Vi kan inte avsluta den här dårskapen, vilket föder en enormt frustrerande känsla. 

Så samtidigt som jag följer läget och även ser om det är något mer vi kan göra, än att skicka pengar, så försöker jag att skärma av mig och fokusera på annat, men det är svårt.

Jag eller rättare sagt, vi, är "preppers". Det vill säga, vi är förberedda på det mesta och har alltid varit. 
Att det finns vattendunkar, ljus och extra mat hemma är inte konstigt. 
Att vi på landet är ännu mer förberedda är heller inget konstigt. Där är man överlag mer förberedd just för att strömmen går då och då och det är långt till butiker osv. Vi har egen brunn och egen sanitetslösning och vi kan generera egen ström. Dock behöver vi diesel. Men, vi är en grupp familjer som hjälps åt med det mesta och garanterat skulle göra även då, så finns det ett dieselverk så gagnar det ju alla. 

Jag har gått en kort krisutbildning före ett par år sedan och går nu en fördjupad sådan via jobbet och jag var en av dem som inte alls tyckte att det var något konstigt att MSB delade ut foldern "om krisen eller kriget kommer" Men det hade folk kul åt! För vad skulle hända här?

Det har raljerats lite här och där över att jag har flera plastlådor med torra varor i ett förråd på landet, men nu är det ingen som höjer ögonbrynen över det, sen en vecka tillbaks.

Det är tom så att folk som kommit på att man behöver vattendunkar insåg att alla var slutsålda i veckan. 

Så den paniken har vi inte. 

Däremot så kom vi på att vi inte pratat igenom riktigt alla senarior. Som skyddsrum tex. Det har ju alla googlat på senaste veckan. 
Vi har flera i närheten när vi är i radhuset, men dit tänker inte vi ta oss om det händer något. Aldrig faktiskt. Det skyddet lämnar vi till de som inte kan ta sig någon annanstans.

Just där vi bor (än så länge) så finns det bara ett par skyddsrum i området, de flesta i källare av höghus osv och det är ju logiskt.
Våra radhus ligger delvis under mark, halva bottenvåningen, dvs halva garaget och tvättstugan är under mark och det enda fönster som finns är ett smalt i ytterdörren. 

Så, där kan vi uppehålla oss är tanken, i stället för att trängas med massa andra hysteriska personer. (vilket man ju även kommer att vara själv) 

Jag har inte lust att sitta i ett litet rum med ett 50 tal andra och dela på en kisshink. Där har vi ingen som helst kontroll. Och -lämna hundarna hemma själva - skulle inte tro det. 
Ett par dygn klarar man sig garanterat om det inte är kärnvapen och då är det lite kört vart man än sitter. 

I nya huset har vi ingen källare, men även då är det bättre att stanna och uppehålla sig i det rum som har minst fönster på bottenvåningen. 

Men, vi har ju BOP också(Bud out place) vilket är landet. Dit piper vi om vi bara hinner och där klarar vi oss rätt länge. 
Även på vintern. Det man behöver mest är ju värme och vatten. 
Jag är med i flera preppersgrupper och där är nästan alla rörande överens om att det är bättre att fly ut i skogen än att sätta sig i ett skyddsrum. 

Men, var och en gör som man själv tycker känns bäst. Huvudsaken är att man är lite förberedd och åtminstone har tänkt tanken att något faktiskt kan hända. 

Vi är så naiva mellan varven. Alla är inte snälla.

Nåja. Vi försöker också leva livet som vanligt. 

Nu är det ett år sedan vi hämtade vår donna Bella! Det känns ju som att hon varit här längre. :-)

Hon är så vacker och har utvecklats massor. 

Sen har vi en hel del att träna på framåt. Hon är inte alls speciellt förtjust i andra hundar och det behöver hon ju inte vara heller. Men hon skulle kunna nonchalera dem tänker jag. :-) 

Det tycker inte hon!

Men hon är helt fantastisk på så många sätt och verkligen en donna. Jag är så glad att det var just hon som vi hittade när vi bestämde oss för att köpa hund. Hon var ju nästan 5 månader och ägaren kom på att hon nog inte trivdes i en liten lägenhet i stan. Och nu när vi känner henne väl, så vet vi att hon hade lidit väldigt av att sitta där. Hon som älskar att vara ute, springa, gå långa promenader och jaga ekorrar. 

Sen är hon en "enmanshund" och hade garanterat njutit av att ha en person "bara", men hon njuter ju av att ha flera som gullar med henne konstant. 
Och det är ju precis som när man får barn, man mins inte livet innan hund. :-)

Och dom här två kommer att bli parhästar. Dom busar och lekar mycket nu, men ryker också ihop då och då. Men den lilla ska ju fostras! 

Det hade varit lättar med bara en hund men jag är ändå glad att vi köpte lilla Heidi. Dom har varandra och det känns lättare att lämna dem ensamma ett par timmar. 

Barnen har som sagt lov, men jag jobbar. Som tur är på distans nästan hela veckan, så jag tog hundar och ungar och åkte ut för att få en långhelg igen. 
Och det är ju ljuvligt nu!

Solen skiner och man får den där vårkänslan i kroppen. Men det är kallt!

Men det är ju som det ska.

Man ska sitta inne och tänka "gud så varmt och fint ute" och sen när man kommer ut får man snällt gå in och sätta på sig vantar och mössa! :-)

Nytt boende - som jag längtar!

Wow, vilken rekordstart vi haft på nya året!  
Och så mycket nerver det har varit inblandade! Och vilken sockerdricka jag har i hela kroppen nu när allt äntligen är helt klart.
Vi bestämde i mellandagarna att vi måste göra något åt vår boendesituation.

Det måste till en förändring 2022 för att vi inte trivs. Det har blivit än mer uppenbart under corona åren när vi varit mycket hemma. Vi är hemmakatter och älskar att vara hemma, men vi trivs inte att vara i radhuset.
Vi längtar alltid bort.
Båda trivs med att jobba mycket på distans och hade vi kunnat göra det från landet hela tiden och om barnen hade haft skolor där hade allt varit lugnt, då hade vi bott där.
Men så ser inte livet ut. Så vi måste tillbringa mycket tid där vi inte trivs - i radhuset. 

Så vi ringde mäklaren direkt efter nyår och sa "nu vill vi sälja"! Jaha, sa han, jag kommer! :-)
Sen åkte vi hem och direkt till Rusta, köpte flyttkartonger och började packa och rensa. 

Vi har aldrig trivts speciellt bra i radhuset, det hus vi köpte med hjärnan men inte med hjärtat. Det är ett vettigt boende, men sååå tråkigt! :-)
Och för litet. 
Vi sitter och längtar till landet hela tiden. Vi är där men bor inte. Vi vantrivs med uteplatsen som både är liten, men också är vägg i vägg med grannarna, som det ju är i radhus.
Jag vill kunna gå ut och sätta mig med en kopp kaffe, utan att vara med i grannarnas middagsdiskussioner eller känna att jag stör.
Nu med hundarna är det ännu värre. Så fort dom säger "off" så känner man att dom stör. 

Plus att det nu börjar bli för trångt med två tonåringar som måste få ha kompisar hemma och som vi vill ska kunna ha kompisar hemma.
Och vi är 10 personer på vanliga söndagsmiddagar och 16 när vi tar med hela familjen vid kalas osv. Det är trångt, för trångt.
Vi får precis plats på landet och där träffas vi ju vår, sommar och höst, men på vintern har vi inte plats och det har vi tröttnat på. 
Det är ju också så att barnen inte vill vara på landet precis hela sommaren och alla helger, vilket är förståeligt.
Men, jag har fått ren panik över tanken att sitta i radhuset och titta i en vägg och längta till landet när dom vill göra annat. 

Så efter att vi träffat vår mäklare satte vi igång med att fixa till det som behövdes göras i radhuset som att byta en glasdörr som spruckit, byta en kommod i ett badrum och målat om kontoret. 

Och sen har jag rensat och rensat och rensat och städat och städat.
Redan andra veckan i januari kom fotografen och tog de första bilderna på hall, tvättstuga, kök och vardagsrum plus lite utebilder.
Svågern, som skulle måla kontoret, åkte dock på att sitta i karantän när dom fick in Corona i familjen och sen blev ju alla vi sjuka, så det hela sköts på i drygt två veckor, vilket var lite frustrerande när vi var så på gång, men det blev ju attans bra när det blev klart. 

Sen kom fotografen och fotade sovrummen och sen kunde mäklaren äntligen lägga ut huset. Lite mallig blev jag ju över att min privata bild blev den som låg på framsidan! :-)

Vi ville inte ha någon allmän visning, utan önskade att han skulle hitta ett par eller två som ville ge oss det vi ville ha. 

Samtidigt som han jobbade på det, så letade vi nytt boende. Vi visste på ett ungefär vart vi ville bo och helst faktiskt byta kommun. 
Vi har ett favoritområde i en annan kommun och genom att flytta dit, kommer vi också närmare barnbarnen. 

Vi budade på ett hus där ganska länge, men släppte det sen, för det var inte 100% rätt utan bara 75% och då måste man stanna när man känner att det inte är en helt bra investering. 
Efter att ha kikat på ett par hus till råkade vi snava över ett innan det kommit ut på marknaden och redan när vi pratade med mäklaren så kände vi på oss att det inte heller var några som ville ut på öppna marknaden och ha flera visningar.
Mäklaren "varnade" oss med att det var ett hus som kommer att behöva mycket kärlek. Och det förstod vi när det inte fanns några bilder alls utan bara utebilder. 

Men, huset tickade i alla boxar trots att det kräver ganska mycket renovering.
Och en utmaning var att säljarna hade varit tvungna att hoppa av ett köp, där dom skulle flytta in i en nyproduktion som inte blev av, så deras önskade var att får våren och sommaren på sig att leta nytt. 
Dom orkar inte ha kvar huset, men behöver tid. Det gjorde att det plötsligt var bra att vi var tvungna att bromsa lite på vår försäljning.

När vi var där och tittade hade huset inte ens besiktigats, utan vi kikade, mätte och funderade och fick sen åka hem och invänta den rapporten ett par dagar senare.
Man måste kunna visualisera när man kliver in i ett hus som inte renoverats på 20 år. 
Efter att vi skrivit på köpehandlingarna, gjorde vi ytterligare en besiktning och då kunde vi gå runt och kika ytterligare ett par timmar. 
Det var jätteskönt! Man missar mycket vid första visningen. Vi hittade ett problem vid en balkong, som behövde besiktas ytterligare och även åtgärdas, men då hade vi redan skrivit på, så det blev mer en diskussion om vems försäkring som skulle täcka kostnaden. 

Nya huset tickar som sagt i en massa boxar. Jag tycker att det är jätteläckert och har karaktär!

Och en gammal uppvuxen trädgård! 

Ljuvlig sådan! 

Det är lagom stort och hela undervåningen är en social yta med kök, stor matsal, en liten tv hörna och ytterligare ett rum som blir "bibliotek"
(Tvättstuga, badrum och hall förstås) 

Övervåningen består av fyra sovrum, ett litet allrum och badrum med bastu. Vi får se i framtiden om ett sovrum rivs så att allrummet blir större och vi kanske flyttar ner kontoret. 
Det stora badrummet ska renoveras och  bastun rivas ut (man ska inte ha bastu I ett hus och absolut inte på en övervåning!) och där blir det ytterligare en klädkammare. 
Sen måste köket rivas ut, för det är förskräckligt! Så som 90- tals kök kan se ut! :-)
Och även tvättstugan måste fixas till och sen är det lite ytor som färg och tapeter i stora del av huset. 

Men golven i hela huset är fina och in till matsal och vardagsrum är det jättevackra glasdörrar. Det finns en maffig öppen spis som aldrig eldats i!
Och framförallt är det sociala ytorna stora och härliga. Här får vi plats!

Sen ska vi inte tala om den underbara trädgården som vuxit upp under 30 år! Det finns syren, rosor och rhododendron!
Det är lummig och noll insyn. Men bara en pytteliten gräsmatta, som knappt kommer att behöva klippas. Det är skönt när vi har en gigantiskt på landet. 

På baksidan finns ett berg och när man knatat hela vägen upp, så står det ett 40 kvadrat gammalt hus och därifrån har man en magisk utsikt!
Efter att det byggdes, prickades marken, så man får inte bygga där uppe nu. Men renovera befintligt får man! :-)
Huset har en underbar karaktär och känsla, men ingen har älskat huset riktigt. 
Paret som bor där har inte gjort något alls sen dom flyttade in för 20 år sedan. Tanten visste inte ens riktigt vad som finns i trädgården!

Så det här är det tredje huset (av 5) som maken och jag köper där vi känner att man inte älskat huset. Det finns en enorm potential och jag ser fram emot att kratta undan lite, klippa ner rosor, klippa klematis, flytta lite grejer och städa bort. 
Och inne ska ju massor göras, men inget är akut, så det får bli lite pö om pö. 
Vi kommer att ha gångavstånd till ett riktigt bra bad och 20 minuter genom skogen till ett annat bad och en slalombacke!
Och massor med skog och gröna ytor. 
Jag kommer inte att få panik när ungarna vill stanna utan kan då peta i den trädgården! :-)
Och vi kan bjuda hem folk där och ha plats, allt socialt behöver inte ske på landet längre. 

Vårt radhus sålde vi på rekordtid! Eller, mäklaren gjorde! :-) Precis som vi ville hittade han ett par som även de ville ha tid på sig, så vi fick det pris vi ville ha och huset låg ut i 5 dagar innan vi skrev på köpepapper. 

Så nu ska vi bara vänta på att flytta! :-)
Men det är ganska skönt att få både en vår och en sommar på landet som vi brukar och sen flyttar vi till nytt i mitten av juli.
Och halva huset är nerpackat redan, så jag packar ett par kartonger i veckan utan stress. 

Men det har ju varit en otroligt frustrerande tid. Jag är ju usel på att vänta! Jag vill ha saker klara NU och besked NU.
Att gå och vänta in något är ju fasansfullt! Jag har haft bubbel i hela kroppen sen nyår och berättat för några få vad som varit på gång. Jag blir ju så fruktansvärt besviken om det inte blir av, när det är så viktigt och roligt. 

Som tur är har jag haft fullt upp med att röja, städa och fixa så jag har inte riktigt haft tid att tänka. 
Men - det är skönt att ha sålt radhuset innan kriget bröt ut och även hittat drömhuset precis där vi vill bo rätt fort!
Just nu finns det bara ett par hus ute där och det kommer väldigt sällan hus till salu i det området vi nu flyttar till.

Ibland ska man ha lite flax! :-)

Så nu kan jag berätta - Vi ska flytta! :-)